Ibland när jag går på (tråkiga) 3D-visningar brottas jag med tvångstanken att ta av mig glasögonen och försöka titta på filmen utan.
Ibland brottas jag bra och behåller glasögonen på, ibland vinner tvångstanken och jag drar upp glasögonen i pannan, tittar på filmen nån minut eller två och sen, sen, seeeeeen kommer huvudvärken som ett brev på posten.
Att titta på No är som att trycka ner migrän i huvudet i 118 minuter. Den är filmad så den ska se ”gammal” ut, som en dokumentär om man så vill eller bara tidstypiskt från Pinochets Chile anno 1988. Tanken är god men resultatet förkastligt. Det är som att titta på dålig 3D utan glasögon – i TVÅ FUCKING TIMMAR!
Jag är ledsen, jag vet inte om jag ens kan bedöma filmen. Två pauser för Alvedon-intag, smärta mellan ögon och öron, så svindåligt gjord film rent fototekniskt att en kanske bra story går förlorad. Gael García Bernal är som alltid bra och han är fin i skägg men helt ärligt, filmen är piss.
Vad gör man inte för en filmspanarkompis, jag hade lovat Jojjenito att titta på filmen.Vad tyckte han? Här är hans funderingar kring No, en film som blev Oscarsnominerad för Bästa utländska film 2012. Jag hoppas han slapp huvudvärk.
