Filmens första kvart innehåller så många närbilder på skägg att om alla inblandade skulle tvångsrakas skulle den sammanlagda hårbollen räcka mer än väl till stoppningen i samtliga hästenssängar på Park Elite Hotel i Växjö.
Det är skäggiga män som gärna flashar sina vältränade kroppar i vardagliga situationer som att vakna i en säng, springa morgonjoggen aka tävlingsrundan och att få ångest för att flickvännen önskar sig en arab i bröllopspresent. Ja, en häst alltså.
Det är juni 2005 och Marcus Luttrell (Mark Wahlberg), Michael Murphy (Taylor Kitsch), Danny Dietz (Emile Hirsch) och Matt ”Axe” Axelson (Ben Foster) ska ut på ett uppdrag. Målet är att tillfångata talibanledaren Ahmad Shah i nåt som kallades Operation Red Wings. Hade allt gått bra hade det antagligen inte blivit varken bok eller film av det här, men ja, nu gick det mesta åt pipsvängen och det är klart att den ensamma överlevaren plitar ihop sina minnen i en biografi med den något tillbakadragna och tämligen enkla titeln ”Lone Survivor: The Eyewitness Account of Operation Redwing and the Lost Heroes of SEAL Team 10”.
Ja, jag skojade alltså. Det finns ingen tillbakadraget över den titeln, den fullkomligt osar slå-sig-för-bröstet-testosteron. Det går att dra en smörkniv över bokens omslag och bre en macka med testosteronet. Eller två. Mackor.
När jag googlar på ordet testosteron hittar jag denna förklaring: Testosteronets effekter kan delas in i viriliserande effekter och anabola effekter. De viriliserande effekterna handlar om utveckling av manligt kön och de anabola om fysisk prestation och uppbyggnad. Jag är alltså inte helt ute och cyklar när det känns som att jag tittar på en film som får Rovdjuret att kännas som en balettlektion med sexåriga flickor i rosa tyllklänningar.
Lone Survivor är macho-overload och det känns ganska jobbigt att veta att det nånstans är sant, verkligt, snubbar på olika ställen i världen gör såhär, ÄR såhär. Det känns så….ovärdigt. Om man bara har ett liv, varför sjabbla bort det på detta sätt? Varför dö sönderskjuten sittandes mot ett träd i en afghansk skog när man istället kan välja att köra buss, deklarera åt andra eller driva ett gym och i samtliga dessa fall pussa sin fru på kvällen?
Regissören Peter Berg har hittat en egen liten nisch i filmvärlden där han jobbar sig igenom olika genres med rätt mediokra resultat MEN han lyckas med EN grej i samtliga dessa filmer. Säga vad man vill om Battleship, Hancock, The Kingdom, Welcome to the Jungle och Lone Survivor men han hittar en STÄMNING som funkar, en känsla av visserligen ytlig men ändå väldigt välgjord film. Han har koll på den biten, mycket bättre koll än han har på casting och personregi (huh!) men i fallet med Lone Survivor räcker det, i alla fall för mig.
Lone Survivor är otroligt snyggt filmad, musiken är stämningshöjande och genomgående fin, skådespelarna gör vad dom ska (men herreguuuuud Peter, sluta casta Taylor Kitsch, jag fattar att han är din polare men han är fucking kass) och när det hettar till, när det krigas, då känns det som att man är där. På plats. Ser kulorna vina. Känner svedan i huden när man blivit skjuten. Det är inga förskönande scener, det är inte oblodigt i onödan om man så säger. Jag tror att Filip Hammar hade uttryckt det som att ”det är som det är”. Det är såhär det ser ut och även om solen strålar snyggt genom bladverket och solen går ner i motljus bakom bergen så går kroppen sönder när vapen används rätt. Och då blör det. Och då gör det ont. Och får man inte hjälp dör man.
Jag avslutar min modesta recension med Shane Pattons egna ord (Alexander Ludwig), när han återigen inte blir uttagen till stridens hetta utan får stanna i lägret och när han i ett peppande tal försöker få fram vilken härlig machostridis han är och det är klart han är härlig, han försöker ju till och med nödrimma lite!
”Been around the world twice. Talked to everyone once. Seen two whales fuck, been to three world faires. And I even know a man in Thailand with a wooden cock.
I pushed more peeter, more sweeter and more completer than any other peter pusher around. I’m a hard bodied, hairy chested, rootin’ tootin’ shootin’, parachutin’ demolition double cap crimpin’ frogman. There ain’t nothin’ I can’t do. No sky too high, no sea too rough, no muff too tough.
Been a lot of lessons in my life. Never shoot a large caliber man with a small caliber bullet. Drove all kinds of trucks. 2by’s, 4by’s , 6by’s and those big mother fuckers that bend and go ’Shhh Shhh’ when you step on the brakes. Anything in life worth doing is worth overdoing. Moderation is for cowards.
I’m a lover, I’m a fighter, I’m a UDT Navy SEAL diver. I’ll wine, dine, intertwine, and sneak out the back door when the refueling is done. So if you’re feeling froggy, then you better jump, because this frogman’s been there, done that and is going back for more. Cheers boys.”
Såhär tycker några av mina filmspanarkompisar om filmen: Movies-Noir, Jojjenito, Fripps Filmrevyer och Flmr. Här kan du läsa Captain Charismas tankar.