Etikett: Alice Krige

Publicerat

Stephen King-tisdag: SÖMNGÅNGARE (1992)

Här är dom, föregångarna till vampyrerna! Sömngångarna som är en blandning av människa och katt och som lever av livskraften från unga oskulder. Lökigt så man smäller av men trots det inte helt ocharmigt.

Men här har vi alltså ett originalmanus skrivet av Stephen King himself och jag känner mig lite skeptisk till dessa, jag vill liksom att filmerna ska baseras på nåt han skrivit i bokväg för att det ska kännas som ”på riktigt”. Kanske är det lite larvigt, vad vet jag, men det är så jag känner.

Sömngångare – Sleepwalkers – har 24 år på nacken och OJ vad det syns. Den där ansiktsmasken Brian Krause tvingas ha på sig när hans blonda snygglo-Charles förvandlas till nånting helt annat än en skolhunk den är inte att leka med. Tänk smält stearin och lingonsylt mixat i hela fejset.

Unge herr Krause spelar alltså Charles som bor med sin mamma Mary (Alice Krige) och dom är båda sömngångare. Charles får vittring på Tanya (Mädchen Amick) i skolan, hon verkar tydligen vara alldeles perfekt för att andas i sig oskuldsångor från men Tanya är inte riktigt lika sugen på det – såklart.

Äsch, va fan, det här är skrattretande uselt egentligen men jag kan inte låta bli att tjusas liiiite i alla fall. Det är som sagt rätt charmigt även om det också är totalt ospännande, vilket lätt kan ses som ett minus eftersom vi snackar skräckfilm här. Men en etta kan det inte bli tal om. Jag är snäll idag. Och lite nöjd.

 

 

.

Nästa vecka kommer en Stephen King-film som även den börjar på bokstaven S – i alla fall på svenska.

Publicerat

Veckans klassiker: TRIUMFENS ÖGONBLICK

Från och med idag och fram till jul kommer måndagarna återigen att vikas för filmklassiker.

Höstens första film är Triumfens ögonblick, en film som det slog mig att jag faktiskt inte har sett. Vangelis kända score från filmen spelades under alla prisutdelningar i sommarens OS i London och till slut kunde jag inte stå emot längre, jag hyrde den och såg verkligen fram emot en kväll med en ”storfilm”.

Historien om dom två brittiska löparna Eric Liddell (Ian Charleson) och Harold Abrahams (Ben Cross) som tävlar mot varandra i OS i Paris 1924 är sann även om vissa fakta är förändrade av diverse olika skäl.

Trots att killarna har samma begåvning och förutsättningar så springer dom av helt olika anledningar. Liddell är kristen och springer för Gud, Abrahams är jude och springer av mindervärdeskomplex.

1982 vann filmen en Oscar för bästa film och ja, visst är den bra – gjord. Det är just det, den är bra gjord men den är tråkig så klockorna stannar. Ser man på historien i en tidstypisk backspegel så var kanske killarnas öde annorlunda och nåt att göra film på men jag tycker inte filmen åldrats bra. När eftertexterna rullar ställer jag ”den där” lite pinsamma frågan: ”Alltså, är jag dum eller? Jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om. Vad är ploten, vad är twisten, vad är grejen med alltihop?” Vet du får du mer än gärna förklara.

Filmens styrka är scenografin, den ger nästan en dokumentär känsla och under långa perioder känns det inte som att jag ser på spelfilm alls. Men det hjälper inte, det krävs mer för att göra en film sevärd, inte ens om jag plussar på med Vangelis (som också fick en Oscar för filmmusiken) så kan jag ge filmen godkänt. Två timmar går i snigeltempo och jag blir seg som polkagrisdeg i skallen.

Jag ser hellre på prisutdelningsrepriser från OS än gör om det här.

Här finns filmen att hyra.