Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIEN (1979)

Onsdagen den 17 maj har nya Alien-filmen biopremiär, den som fått den synthiga titeln Alien: Covenant (ja, i min värld är Covenant ett band, inte så mycket mer än så).

Jag är superpepp på den filmen och tänkte därför ta fram stora trumman och slå lite på den under helgerna två genom att denna helg skriva om dom första två filmerna i Alien-serien och nästa helg om trean och fyran.

Det var inte SÅ länge sedan jag såg om och skrev om den första filmen men nu har jag sett om den ännu en gång och gör därför en kombo med den gamla texten och passar på att uppdatera den en smula.



Jag såg Alien för första gången i slutet på 80-talet.

Det var fredagkväll, det var mitt i vintern och jag kunde inte sova. Jag drog fram TV:n närmare sängen och zappade runt bland alla två kanalerna och precis då svepte Nostromo förbi. Jag släppte fjärrkontrollen, hamnade som i trans, kunde varken stänga av, somna eller blinka. Till råga på allt hade jag sjukt svårt att duscha ett par veckor efteråt, jag vågade inte titta uppåt för jag var helt säker på att det skulle sitta nåt slajmigt ostronliknande i badrumstaket som skulle släppa rätt ner över ansiktet på mig och fastna där. Facehuggern gjorde entré i mitt medvetande.

Några år senare var jag i London vid Leicester Square och betalade nästan 200 spänn för att gå in i något som hette Alien War. Hela insidan av rymdskeppet var uppbyggt som i ett rum in i vilket man blev inslussad åtta och åtta (eller tio och tio kanske, jag minns inte helt säkert). Jag fick min plats i rymdskeppet och det var tid för lift-off. Allt blev svart. Väggar och tak rörde sig, jag VAR i skeppet och nu kom ljudet, det smattrande oväsendet från ventilationstrumman, beviset för att det även i detta skepp sprang en alien lös.

När vi väl ”var uppe i rymden” hände det något. Lysdioderna började blinka helt galet, larmet gick igång liksom stoboskoplamporna och våra bälten lossnade. Vi var tvungna att fly, att gömma oss, för det var en fripassagerare ombord och våra liv var i fara. Paniken lyste i ögonen på mina medpassagerare och jag var minst lika livrädd jag.

En guide hjälpte oss in i en hiss men det fick bara plats fyra personer åt gången. Jag, min kompis och ett par som jag aldrig sett förut blev intryckta i den lilla hissen och ivägskickade. Det gnisslade och sprakade och alarmet fortsatte tjuta. Så hux flux tändes en lampa för några sekunder och jag såg den. DET VAR EN ALIEN I HISSEN! Ett monster, alldeles svart och stort var där och tjejen i hissen skrek till sen blev allt mörkt. Hissen fortsatte åka och snart var vi på säker mark. Dörrarna öppnades, ljuset tändes men…vi var bara tre kvar i hissen!

Väldigt få filmer kan få mig i rätt stämning lika fort som Alien. Sist jag mätte tog det 3 minuter och 16 sekunder sen var jag där, ingen annanstans. Jag ÄR där, i skeppet, i rymden och jag känner mig inte det minsta lurad. Jag sitter bredvid coola Ripley (Sigourney Weaver) vid det vita frukostbordet, jag har långt hem, jag är bland vänner men rädd ändå och jag vill inte dö mellan tänderna på ett utomjordiskt monster, även om det är tillverkat av svarta sopsäckar. Jag köper hela faderuttan utan att ifrågasätta så mycket som en vagnsbult och jag älskar det!

Alien är en klassiker som håller tittning efter tittning, år efter år och det är få science-fiction-filmer förunnat. Jag bugar, niger och bockar, drar upp tröjan och ber Ridley Scott skriva en autograf för det här är filmkonst när det är som bäst. Att det är Ridley själv som 38 år senare gör den nya uppföljaren är egentligen helt otroligt. 38 år har passerat. Ett halvt liv. Vilken ynnest att han fortfarande finns bland oss och vilken ynnest att man själv är kvar och kan uppleva detta. För vad man än tycker om Alien-filmerna och vilken skiftande kvalitet filmerna ändå har, det ÄR nåt speciellt det här. Nånting stort är på gång att ske. 17 maj får vi reda på vad.

Imorgon kommer recensionen av Aliens!

 

FILMÅRET 1979

Jahopp, då står det klart att ett nej inte alltid är ett nej, i alla fall inte i min bloggvärld. Eller kanske snarare, att säga definitivt nej till nåt är alltid dumt. Man kan ju ångra sig. Och ångra mig är precis vad jag har gjort nu.

När mina bloggkamrater sa hejdå till 80-talet och började lista åren på 70-talet sa jag tack för mig i tron att jag inte hade så mycket att komma med, att mitt filmiska minnesbibliotek under detta årtionde kanske inte var så mycket att förlita sig på. Nu har jag dock tänkt om. Jag har ju sett en hel drös med filmer från 70-talet och det finns ingen anledning för mig att inte försöka mig på att lista även dessa år.

Så. Nu kör jag. Baklänges som vanligt. I förhoppning om att hinna ikapp mina bloggkamrater tills 1975 ska listas (dom är klara med 1977 och 76 kommer 3 maj…jag hinner inte till dess). Meeeeeen hey ho, let´s go. In i dimman!

10. Ett Herrans Liv
(Life of Brian, Regi: Terry Jones)
Som ett icke-fan till Monty Python-gänget var jag skeptisk när jag tog mig an denna film men SOM jag skrattade. Vilket tankeväckande lyckopiller!

.

.

9. The Brood
(Regi: David Cronenberg)
Jag har verkligen en sweetspot för David Cronenbergs tidigare alster hur konstiga dom än är. För konstigt ÄR det. Och köttigt!

.

.

8. Jag är med barn
(Regi: Lasse Hallström)
Lasse Hallström fick idén till den här filmen är hans fru väntade sonen Johan men i filmen är det Bosse (Magnus Härenstam) och Lena (Anki Lidén) som ska bli föräldrar. Med förhinder. Men inga over-the-top-förhinder utan mer vardagskomik with a little twist. Mysigt och kul!

.

.

7. Kinasyndromet
(The China Syndrome, Regi: James Bridges)
Kärnkraftsdrama när det är som allra mest 70-tal och därmed också som allra BÄST. Jane Fonda och Michael Douglas är banne mig en oslagbar duo.

.

.

6. Apocalypse Now
(Apocalypse, Regi: Francis Ford Coppola)
En krigsfilmsklassiker, inget snack om den saken. Marlon Brando, Dennis Hopper, Martin Sheen, Robert Duvall…det är män i långa rader som är skitduktiga framför kameran och en bakom som inte är så pjåkig han heller.

.

.

5. Huset som Gud glömde
(The Amityville Horror, Regi: Stuart Rosenberg)
Det här var en av skräckfilmerna jag såg när jag var alldeles för liten. Självklart skrämde den skiten ur mig och lika självklart har den en plats på listan. Filmer man aldrig glömmer har ofta det.

.

.

4. Rocky II
(Regi: Sylvester Stallone)
Uppföljaren till den fantastiska Rocky är inte tokig alls. Relationen mellan Rocky och Adrian fördjupas och dom får en liten kiddo. Fint.

.

.

3. Manhattan
(Regi: Woody Allen)
New York i svartvitt i kombination med Woody Allen – hur kan detta INTE bli bra? Lägg dessutom till Mariel Hemingway, Diane Keaton och Meryl Streep så blir det ännu fler plus (även om jag inte tycker att detta är någon av Woodys absolut bästa filmer)

.

.


2. Kramer mot Kramer
(Kramer vs. Kramer, Regi: Robert Benton)
Alltså, det här är en sån JÄVLA bra film! Det är en film som alla föräldrar oavsett ålder borde se! Den gör ont i hela magen men vad gör det? Vem har sagt att filmtittande bara ska vara mys?

.

.

1. Alien
(Regi: Ridley Scott )
En. Helt. Perfekt. Film.

.

.
Flera av mina filmbloggarvänner har som sagt redan publicerat sina 1979-listor och här är länkar till dessa:

Henke
Christian
Mikael
Jojje
Johan
Steffo
Jimmy

Fredagsfemman #143: Fem superläskiga ögonblick

5. Den där kleggiga aliengrejen

Första gången jag såg Alien, första gången jag såg den här scenen med facehuggern i Alien höll jag på att spy. Jag var rutten i hela kroppen av rädsla, så fasansfullt att ha nån organism sådär över hela ansiktet och typ knappt kunna andas.

.

.

.

4. Saxscenen i Dead Zone

Jag har sett David Cronenbergs filmatisering av Stephen Kings bok Dead Zone åtta gånger. Sju av dom blundade jag när det vankades död-medelst-sax-i-badkars-scenen. Tyvärr tittade jag den första.

.

.

.

3. Hajenhuvvet

När man tittar på Hajen, sitter och väntar på helspänn för att få se just en haj (hallå, det är en Steven Spielberg-film, det tar tiiiiiiiid innan man får se hajjäveln) och sen dyker det upp ett HUVUD bara sådär.

.

.

.

2. Fotscenen i Lida

Även om man läst boken och vet vad som komma skall så är sekunden, ögonblicket, när Annie Wilkes (Kathy Bates) höjer släggan och man fattar att hon faktiskt kommer slå sönder foten på Paul Sheldon (James Caan) helt övervidrig.

.

.

,

1. Att se sig själv i spegeln och se ut såhär

Barnen grät och skrek och först fick jag panik sen tänkte jag att jag hade likadana ögon som Bill Bixby när han förvandlas till Hulken och att jag ser ut som en snälliszombie med synfel. När jag glad i hågen försökte förklara för ungarna hur jag såg på mig själv och mitt nya utseende vrålade dom bara, såg livrädda ut, ropade ”stick”, sa att jag var svinläskig och sånt. Att bli ratad på det sättet av sina egna barn var verkligen en superläskig upplevelse.

.

.

Filmitch har dagen till ära listat en egen läskig fredagsfemma idag, klicka här för att komma dit.

Fiffis filmtajm funderar på A-märkning och Bechdeltest

Det pratas mycket om A-märkning nu, stämpeln som filmer som klarar Bechdeltestet kommer att få.

Enligt A-märkningens sajt är detta en form av konsumentupplysning. För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den klara Bechdeltestet, det vill säga  innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män.

Alison Bechdel tecknade serien Dykes to Watch Out For och 1985 publicerades serieavsnittet The Rule som ligger bakom den svenska namngivningen av detta test. På engelska heter den Mo Movie Measure efter seriens huvudperson Mo.

Ända sedan jag började blogga har detta test mer eller mindre figurerat som en ”snackis”. Första gången jag hörde talas om det var på Sara Bergmark Elfgrens nu tyvärr insomnade blogg Glory Box och jag erkänner att jag inte fattade grejen, inte alls faktiskt. Spelar det någon roll om det finns två namngivna kvinnliga karaktärer med i en film? Om ja, spelar det någon roll vad dom pratar om? Är det väsentligt för filmens kvalité? Har det nåt med jämställdhet att göra? Skulle jag avstå från att se en film som inte klarar testet? Skulle jag välja att se en film enbart för att den klarar testet? Då hade jag svarat nej, nej, nej, nej, nej och nej på samtliga dessa frågor och det intressanta är att jag även idag skulle svara precis samma sak. Jag tycker nämligen inte att Bechdeltestet är det minsta bevis för någonting alls och jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag tycker att det finns för få starka kvinnoroller på film. Jag tycker att det finns för få kvinnliga regissörer. Jag tycker att det finns för många kvinnliga totalt meningslösa våp-roller och jag tycker det är synd att det fortfarande satsas så mycket pengar på filmer där kvinnor är mer eller mindre statister (läs: hajmat i bikini). Det finns mängder av historier att berätta där kvinnor spelar stora roller, viktiga filmer där kvinnor har en framträdande plats men som inte skulle bli godkända av detta Bechdeltest. Winter´s Bone är ett exempel. Spring Lola ett annat. Starka kvinnor, kvinnor som tar plats, kvinnor som löser problem men som i Winter´s Bone-fallet inte pratar om nåt annat än män och i Spring Lola-fallet inte har tillräckligt många namngivna kvinnor representerade för att klara testet. Iron Man 3 däremot, det är en film som skulle få en A-stämpel och detta trots att det enbart är män i fokus och att Pepper Potts i mångas ögon fortfarande ses som en bimbo men hon pratar med Maya (Rebecca Hall) om dennes jobb under en scen i filmen och det räcker för att klara testet.

Vad skulle A-märkningen ha för mervärde för filmer som Iron Man 3?  Skulle A-märkningen få fler tjejer att se filmen? Skulle A-märkningen få fler killar att se filmen? Skulle A-märkningen bevisa nånting mer än att filmen i ett par sekunder klarar ett test som inte spelar någon roll? Spelar det inte en större roll ur jämställdhetssynpunkt  (i Iron Man 3) att det är Pepper som räddar Tony Stark i en scen än att hon är kapabel att prata jobb med Maya?

Hur jag än vrider och vänder på den här frågan hamnar jag på samma ståndpunkt: A-märkningen är inte relevant. Baktanken med märkningen, att medvetandegöra, synliggöra och uppmuntra till att öka kvinnors representation i film är jättebra men det har ingenting med Bechdeltestet att göra. En ”godkänd” sekund eller två i en för övrigt mansdominerad film (säkerligen även regisserad av en man) gör absolut ingen nytta alls ur jämställdhetssynpunkt.

Om något hade jag velat se en DOER-märkning på film. Kvinnor som tar tag i sina liv, som gör nytta, som själva ser till att det blir en förändring om det är en förändring dom söker, som oavsett om dom pratar om män eller inte, oavsett om dom pratar med någon annan namngiven kvinna eller inte lever självständiga liv. Jag tycker detta är viktigt. Viktigare. Viktigare än om det är en film med många kvinnor i rollistan, viktigare än könet på regissören. Och det viktigaste av allt är att det finns filmer för tjejer och kvinnor att identifiera sig med, filmer som kan inspirera till utveckling, till förändring, till stordåd.

Fucking Åmål, Thelma & Louise, Tjenare Kungen, Blommor av stål, Hungerspelen, Terminator, Pippi Långstrump, Stekta gröna tomater, Modig, Kick-ass, Timmarna,  Bitchkram, Vera Drake, Alien, Så vit som en snö, Milleniumfilmerna, Kill Bill. Det finns drösvis med filmer med starka kvinnor i fokus, filmer som förändrat (och förändrar) kvinnors självförtroende till det bättre i decennier. Samtliga mina exempelfilmer är regisserade av män och inte alla skulle klara Bechdeltestet. En A-märkning är alltså lika lite en kvalitetsstämpel som avsaknaden av en bevisar att nånting är ”fel” ur kvinnlighets- eller jämställdhetssynpunkt. Jag har således bestämt mig för att A-märkning inte är något jag kommer ägna mig åt på bloggen.

Det finns massor att läsa om A-märkning och Bechdeltest på nätet, det är bara att googla loss.

Fredagsfemman # 18

5. Duo-charmiga David & Gillian

Eftersom jag var så DUM att jag önskade mig lite regn förra fredagen och jag borde ha lärt mig på snart fyrtio är att lite är ett ord som svenska vädergudar inte förstår så har det regnatåregnatåregnat dagar i sträck den här veckan. Det har å andra sidan fått mig att plocka fram årets ”semesternödis” vilket är en DVD-box, gärna en serie, som familjen kan plöja om semestern regnar bort. Nu är det inte semesterdags riktigt än men va fan gör man i stunder av regnpanik och den enda nya ”familjefilmen” på marknaden redan är sedd (Stig-Helmer-tramset) av samtliga inblandade? Jo. Jag bjuder in barnen till Dana Scully och Fox Mulder och njuter av den första säsongen av X-files som faktiskt håller fortfarande även om den stinker 90-tal. Den funkade till och med på barnen även om sonen var bra skeptisk innan vi började titta.

 

4. Modiga Merida

Det dröjer ett tag innan Disney/Pixars nya film Brave har premiär (den heter Modig på svenska och premiärdatum är 31 augusti) men jag gillar prinsessan Merida redan nu. Trailern är skön, hon är gullig, halvgalen och har superfint hår och jag hoppas – och tror – att filmmakarna vågar ta ut svängarna en hel del för att ge unga tuffa tjejer som tar ansvar för sitt eget liv en ny ball förebild. Jag kan i och för sig tycka att det är synd att hon prompt måste vara prinsessa men jag ska försöka bortse från det.

 

3. Stentuffa Sigourney Weaver

Efter dom senaste veckornas Prometheussnack, efter att ha sett om Alien och njutit av Ripleys tuffhet OCH efter att ha sett om en annan gammal favorit (recension kommer på söndag) så måste jag säga att jag saknar Sigourney Weaver. Vilken skådespelare hon var  och ÄR. Upp med filmfrekvensen Sigourney, jag vill se mer av dig!

 

 

2. Filmnördiga Filmspanarna

Lite drygt en månad har gått sen vi sågs sist och nu är det dags igen. Filmspanarna is in da house och det ska bli väldans skoj att träffas igen imorgon. Har du en filmblogg men inte har fått en inbjudan från oss och du känner att du vill vara med, mejla mig vettja.

 

1. ÄÄÄÄÄÄNTLIGEN!

Förlåt mig filmspanarvänner men idag börjar fotbolls-EM i Polen/Ukraina. Det är så roligt, det ÄÄÄÄÄÄR så roligt att det liksom inte finns nån annan etta denna vecka. Jag har längtat efter detta sedan VM tog slut 2010 och även den som väntar på nåt gott behöver till slut inte vänta längre.

 

Filmkrönika: När film blir verklighet

Om jag aldrig hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag inte fattat att jag borde vara rädd när jag duschar bakom ett vitt duschdraperi.

Jag hade heller inte anat oråd när jag sitter i bilen och det ösregnar och jag befinner mig i mobiltäckningslöst land eller om en rostig gammal pick-up kör upp bakom mig så hade inte min första tanke varit att det är 1. en blodtörstig mutant 2. en massmördare vilken-som-helst med smutsiga snickarbyxor som vill krocka med flit, sätta en krok genom bålen och dra mig till sin bondgård långt utanför stan.

Om jag aldrig hade sett en endaste film i hela mitt liv så hade jag kunnat bada i en insjö utan att höra John Williams Hajen-tema susa i öronen och jag hade kunnat spela volleyboll utan att tänka att det jag slår på kunde vara någons bästa vän vid namn Winston.

Om jag aldrig sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat sitta i en hotellobby och lyssnat på en pianist utan att mentalt hamna vare sig i Casablanca eller i Tokyo. Jag hade kunnat se ett gult skinnställ utan att tänka på Uma Thurman och jag hade kunnat se snö falla sakta till marken utan att mentalt förflytta mig till nån scen ur Edward Scissorhands.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat åka bil längs småvägarna på Kauai, tittat på vattenfallen och gett fan i att vara så rädd för att en T-Rex skulle hoppa ut genom bladverket. Jag hade kunnat sitta i bilen någonstans i Sverige och tittat ut över barrskogsvyer utan att se Järnjätten torna upp sig i horisonten och jag hade kunnat se en liten kille med runda glasögon utan att undra om det är han eller hans mamma som gillar Harry Potter.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat sitta på en sandstrand och tittat på solnedgången utan att se en jättevåg rulla in framför mig, jag hade kunnat se ett lunchande gäng kostymnissar utan att tänka på hur mycket coolare dom hade sett ut gåendes i slowmotion, jag hade kunnat se en liten knatte i trampbil utan att bokstäverna REDRUM uppenbarade sig och jag hade kunnat gå i en labyrint utan att känna mig jagad av en haltande Jack Nicholson.

Om jag inte hade sett en endaste film i hela mitt liv hade jag kunnat titta upp mot stjärnorna och inte funderat på vare sig Nostromo, ewoker eller om E.T kom hem nångång.

Undrar hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade sett en endaste film.
Undrar hur jag hade tänkt då.

Paul

Dom brittiska vännerna och rymdnördarna Graeme (Simon Pegg) och Clive (Nick Frost) har begett sig till San Diego för att gå på en UFO-mässa. Efter detta ska dom sedan åka på en husbils-road-trip för att besöka kända utomjordiska platser såsom Area 51.

Längs vägen blir det givetvis stopp på allehanda hak specialiserade på just aliens och det dricks kaffe ur gröna porslinsgubbemuggar, äts efterrätter med namn som hedrar världens mest kända utomjording E.T och köps bilstickers med texten Alien on board.

Under en nattkörning blir dom omkörda av en svart bil som kraschar i hundranitti. Killarna stannar vid vägkanten och ser att ingen förare sitter i bilen men när dom vänder sig om står det en tjomme på vägen, en liten filur med ur mänsklig synvinkel tämligen feldoserad kropp. Paul är utomjording, en sådan Graeme och Clive drömt om att få se i hela sitt liv och han är inte bara jagad och kämpar för sin överlevnad, han har en hel del fördomar att brottas med då filmhistoriens UFO:n inte riktigt fungerar som Paul. Paul är nämligen tämligen mänsklig. Han pruttar, moonar, svär och röker.

Att jag tycker om den här filmen kommer inte som en överraskning för någon som känner mig. Jag har känt mig som ett mänskligt UFO i hela mitt liv och äntligen får jag se en jämlike på film (haha)! Det som positivt överraskade mig var hur himla rolig filmen var. Den är klurig, den är anal, det är en film om nördar för nördar och många skämt är så interna att dom blir svårbegripliga om man inte är bevandrad i filmens – och utomjordingarnas – värld.

Simon Pegg och Nick Frost är toppenbra i sina roller, liksom Kristin Wiig som den enögda, frikyrkliga och väldigt snävtänkte Ruth Biggs. Birollerna kantas av finfina skådisar som Jason Bateman, Jane Lynch och givetvis Sigourney Weaver, det är inte för inte hon är filmhistoriens Queen of Space! Seth Rogen är rösten till Paul och Rogen funkar fint så länge jag slipper se karln och Steven Spielberg gör en liten cameo för vem hade ett finger med i filmen E.T? Jo, Paul såklart!

Om man pulsar en timme i meterhög snö, det är trettio minusgrader och det blåser kuling och sen kommer man hem och möts av en stor kopp varm choklad med rikligt med vispad grädde på toppen, så varm som man blir i magen av denna choklad, precis så varm blir jag av Paul.

 

 

Paul har biopremiär på onsdag (22/6)