Jag sitter här och klappar händerna så det liksom kli-svider i handflatorna. Kanske dreglar jag en smula, kanske rycker det i ögonfransarna, kanske måste jag byta strumpor, jag vet inte riktigt för det jag upplever nu är filmeufori av den högre skolan. Avlyssningen kan nämligen vara den SNYGGASTE film jag någonsin sett.
Som färgfascist och allmän inredningsnörd är det här som julafton, Bingolottos färgfemma, födelsedag och en femminuters fontänorgasm – samtidigt. Jag skulle kunna pausa vid varenda scen och trycka upp den frusna TV-bilden på en jättecanvas och fylla väggarna med dessa konstverk. För det är precis vad filmen är, ett bländande scenografiskt konstverk.
Jag menar vartenda ord jag skriver nu, scenografen måste ha en perfekt kallibrerad spektrofotometer inbyggd i ögongloben! Det här är inget pudriga babystjärtar fixar på en fikarast, det här är vetenskap, det är mångårig kunskap, det är ett genuint intresse, det är både kulör- och detaljperfektion och jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten, gå ner på knä och tacka nån däruppe att den ansvarige mannen och/eller kvinnan inte står framför mig för jag hade slickat skosulorna om han/hon bad mig, jag hade gjort det och jag hade inte skämts ett enda någe för mitt tilltag. Det här är ett verk av någon som hade kunnat ta över mitt jobb på en förmiddag och kicka mig i en miniraket till månen – och det är fine. Det gäller att inse när man mött sin överman.
Francis Ford Coppola har skrivit manus och regisserat filmen om Harry Caul (Gene Hackman), avlyssnaren som fått ett uppdrag han inte riktigt vet hur han ska hantera. Kontoret/ avlyssningsrummet som han har, rummet med alla balla makapärer, är ett utrymme med tegelväggar som jag hade kunnat döda för att få äga och göra om till bostad. Eller nej, kanske inte döda men misshandla halvsvårt i alla fall. Njaeäää, misshandla var väl att ta i också men slå hårt i ansiktet med en såndär grekisk badsvamp skulle jag kunna göra – LÄTT – insmord med grov kroppspeeling, för där vill jag bo.
Det roliga med detta rum är att jag får flashar till filmen Enemy at the state (1998) där Gene Hackman pysslar med likande saker i ett rum som i känsla liknar detta till tusen. Undrar om det är meningen eller bara ett konstigt sammanträffande?
Det lilla den här filmen saknar i manus vägs med lätthet upp av ytan men vilken jävla yta sen! Allt är sådär 70-tals-snyggt, allt från damiga knähöga vita plaststövlar till den röda brandsprutan till svarta telefoner till rullbandspelare, till ALLT ALLT ALLT. Jag vill bara gå på auktion och byta ut all inredning hemma mot prylar i brun, vit, röd och svart hårdplast.
1974 var jag två år och lekte med en hemmasydd Grodan Boll och en vit plasttelefon med nummerskiva. Tänk om jag hade fattat hur mycket snyggt som fanns runt omkring mig då och vilka filmer jag missade, men nej, jag hade min lårkorta klänning med flugsvampar på och försökte sjunga visor för smutsiga öron av Stefan Demert. Det var mitt liv på den tiden. Vilken looser jag var! Suck.
