Etikett: Allison Janney

Publicerat

LIBERAL ARTS

Han spelade Ted i How I met your mother, ja det gjorde han, Josh Radnor. Jag som inte har sett så mycket av just den TV-serien känner ändå igen hans fejs från några mer eller mindre kända romantiska komedier. Han har nämligen ett sånt fejs, ett fejs man minns. Och dagens film är alltså hans film, egentligen i alla sätt som går. Han har skrivit manus, han regisserar själv och han spelar den manliga huvudrollen. Aka, hans film.

Här spelar han Jesse Fisher, en 30-nånting-typ-åring som blir bjuden hem till sin studentstad för att gå på en professors avtackningsfest. Professorn heter Peter Hoberg (och spelas av Richard Jenkins). När Jesse är på plats hemma hos Peter möter han föräldrarna till Zibby (Elizabeth Olsen), en collegestudent som han sedan lär känna lite bättre och blir våldsamt förälskad i.

En mysig liten romcom alltså? Ja, det är det faktiskt. Lägg till Allison Janney och Zac Efron till rollistan också så får du en mycket välspelad liten mysfilm att se om andan faller på.

Filmen finns att se på SvtPlay tom 7 maj 2018.

Publicerat

Fredagsfemman #319

5. Behöver du nåt att bita i?

Imorgon lördag kl 00:20 på TV8 visas To the wonder. Om du tittar på filmen och känner för att skriva några rader om handlingen, om känslorna som bubblar upp, om andra tankar, aggressioner, panikångest eller du helt enkelt gillar filmen – mejla hejaterrence@fiffisfilmtajm.se. Här är mina tankar om den. Hua. Fi fan.

.

.

.

4. Kanon-haj-skräckis finns på Netflix nu!

Missa för allt i världen inte 47 meters down som finns att se på Netflix nu. Med lite tur kanske du hinner förtränga den lite innan det är dags för sommar, sol och salta bad? Klicka här för att läsa min recension om du blir nyfiken.

.

.

.

3. realGDT!

Roligaste profilbilden på hela Twitter har Guillermo del Toro! Man vill ju liksom lära sig spanska när man följer honom. Jag fattar ibland ingenting men märker att jag ofta ler när jag läser det han skriver. Som att jag ser honom framför mig i sina förstoringsglas-glasögon och snälla smajl. Måtte det inte dyka upp något negativt skvaller om den karln, inte nåt som dessutom är sant. Han verkar bara så himla snäll och världen behöver fler som honom.

.

.

.

2. Filmfest med Allison Janney och Margot Robbie

Idag har I, Tonya premiär. Det är en riktigt bra film. Den är bra på det sättet att man blir underhållen från första bildrutan till den sista och samtidigt kan man sitta och fundera på vilka delar av historien som är sanna sådär på riktigt. Att Margot Robbie inte är porträttlik Tonya Harding gör ingenting. Om Allison Janney är utseendemässigt lik mamma Harding vet jag inte men hon är så jävla bra att det inte spelar någon roll. En härlig filmupplevelse oavsett om man gillar konståkning eller ej. (Min recension kan du läsa här)

.

.

.

1. Bergmans aura lever vidare vad man än tycker om den

I år är det Bergman-år pga att han skulle ha fyllt 100 år om han levt. Nu gör han inte det, lever alltså, men hans filmiska aura lever helt klart vidare i oss alla vad vi än tycker om honom som filmskapare. På SVTPlay finns en kortfilmsserie som heter Bergman Revisited och den råkade jag klicka igång av en slump men VILKEN BRA SLUMP! Här får vi se några av våra största skådespelare i mycket kreativa kortfilmer som alla andas Bergman och jag måste säga att jag gillade dom alla. Kanske att Ariel, regisserad av Linus Thunström med Bahar Pars och Jonas Karlsson i huvudrollerna var min favorit men som sagt, alla är verkligen sevärda. Så har du en stund över, klicka här. Och var inte rädd. Bergman är inte ”min kille” men kortfilmerna går jättebra att se ändå. Och är han en snubbe i din bok – SLUTA DREGGLA OCH ENJOY! OBSOBSOBS! Filmerna kan endast ses till 23:59 ikväll! Sen kommer filmerna bege sig ut på turné för att sedan återkomma på SVTPlay i höst!

Publicerat

I, TONYA

Tonya Harding. Vem minns inte henne? Åren då hon var aktiv i konståkningsvärlden var lika händelserika som när Al Capone knatade runt i New York. Hon var liksom….something else. En tufsig sommarkatt bland hermelinerna. En white trash-brutta mitt bland perfektionsprinsessorna. Hon var världsberömd utan att egentligen vara bäst.

Tvåa i VM 1991 och fyra i OS 1992 i Albertville, det var hennes femton minuter i det riktiga rampljuset men rivaliteten mellan henne och Nancy Kerrigan var en snackis världen över både före och efter ”det där” som hände 1994. Vid 19 års ålder (1990) gifte sig Tonya med en lynnig hustrumisshandlare vid namn Jeff Gillooly. Samma Gillooly slog sönder Nancy Kerrigans knä med ett järnrör fyra år senare men var vid den tidpunkten Hardings ex-man.

Alltså, historien om Tonya Harding är värdig vilken snaskig kvällstidning som helst och självklart gör den sig på film. Margot Robbie har fått den stora äran (?) att gestalta Harding men hur bra hon än är så hade jag velat se Amy Schumer i den rollen. Robbie kan aldrig bli rätt igenom en Tonya-person hur mycket underkäkesförstoring och dåliga permanentperuker man än sätter på henne. Hon är mer en hillbillyvariant av Harley Quinn än någonting annat.

Allison Janney spelar Tonyas väldigt unlikeable mamma och Sebastian Stan hennes lika unlikeable make Jeff. Hon själv är heller inte speciellt lätt att tycka om även om jag inser att hon i vissa fall är ett offer för omständigheter och att både arv och miljö spelar in när det gäller hennes beteende (eller brist på). Att mamman skulle ha misshandlat henne under barndomen nekar hon dock till, mamman alltså. Tonya däremot säger att det var så det var. Själv tittar jag och förfasas. Det räcker långt.

I, Tonya har inte biopremiär förrän 16 mars men jag väljer att publicera min text redan nu pga oscarsaktuell film.

Publicerat

Fredagsfemman #310

5. Black Mirror

Det här en TV-serie (som finns på Netflix) som på sitt sätt är alldeles genial. Varje avsnitt är unikt, man behöver inte se dom i ordning. Det känns även som att varje avsnitt har långfilmsbudget (och då snackar vi inte svensk långfilm utan åtminstone brittisk). Första avsnittet i första säsongen är tillräckligt udda för att till och med jag skulle höja på ögonbrynen och liksom fastna. Titta vettja!!

.

.

.

4. Underbara Frances! Underbara Martin! Underbara alla i Ebbing, Missouri!

Idag har Three Billboards Outside Ebbing, Missouri biopremiär. Det är en fantastisk liten stor film tycker jag. Jag tycker så HIMLA mycket om den. Det är en Film-Film. Riktig liksom. Välskriven. Välgjord. Perfekt liksom, på alla sätt som går. Att gå och se den är ett HELGTIPS utöver det vanliga

.

.

.

3. Jim Gaffigan kommer till Sverige

För såna som jag som ser en hel del stand-up på Netflix är Jim Gaffigan ett känt namn. Han har gjort fem comedy specials och även om dessa varierar i skojighet så är lägstanivån riktigt hög. Han har uppträtt inför ett fullsatt  Madison Square Garden (vad nu det betyder i verkligheten? Dragit ett skämt i pausen på en NBA-match?) och på onsdag kommer han till Sverige. Det krockar rejält med #1 på listan men det är ett I-landsproblem jag gärna hackar i mig. Klart jag ska gå!

.

.

.

2. Grattis Allison!

Natten till i måndags var det dags för den årliga Golden Globe-galan. Som vanligt var det ingen svensk TV-kanal (eller dyl) som snappade upp storheten i galan och sände den men men….hur som helst… Jag vill säga GRATTIS till Allison Janney som knep ”Best Performance by an Actress in a Supporting Role in any Motion Picture” för sin roll som konståkerskan Tonya Hardings mamma i filmen I, Tonya. Så. Himla. Välförtjänt. Ta Oscarn också nu! (Resten av vinnarna kan du se här. )

.

.

.

1. Stockholm Filmdagar

I mitten på nästa vecka är det dags för första halvårets kanske bästa filmiska dagar när biograf Victoria fullkomligt nedlusas av oss som på ett eller annat sätt recenserar film och klassas som ”media”. Det är dags att bänka sig i biomörkret och tugga i sig MASSOR av storfilmer som har biopremiär inom dom närmsta månaderna. Fint ska det bli. Och kul och mysigt. Och hej filmspanare! Vi ses på onsdag!

Publicerat

JUNO

Trots att jag sett den här filmen tre gånger sedan jag startade bloggen för snart åtta år sedan så har jag inte skrivit om den.  Inte förrän nu. Vissa filmer hamnar liksom mellan stolarna fast dom inte förtjänar att vara där och skriver jag inte om filmen direkt är det inte alltid jag minns att jag ska göra det. Det kommer ju nya filmer hela tiden, filmer som känns viktigare att skriva om även om dom är sämre. Weird det där.

Juno är en alldeles fantastisk liten film, en PÄRLA helt klart. Ellen Page spelar Juno, den unga tjejen som plötsligt blir gravid och som bestämmer sig för att adoptera bort barnet till ett par som desperat vill bli föräldrar. Hon kommer nära den blivande pappan (Jason Bateman) och hans fru (Jennifer Garner). Pojkvännen Paulie Bleeker (Michael Cera) har inte mycket att säga till om.

Junos föräldrar spelas av Allinso Janney och J.K Simmons och du ser ju, finns det NÅT att INTE gilla med den här filmen. Rollistan är som en våt dröm och DESSUTOM är det Jason Reitman som regisserat hela tjottaballongen, Jason Reitman som strax innan Juno regisserade Thank you for smoking och strax efter Up in the air. Kanonfilmer alla tre!

Det här är en perfekt film att se en regnig hösteftermiddag om du av någon anledning är hemma, hängig och eländig och vill se nåt mysigt, välgjort, lagom lättsamt och BRA.

 

Publicerat

MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN

Just som jag på riktigt trodde att Tim Burton tappat det helt som regissör kommer han med en film som fullständigt blåser mig av stolen. Eller fåtöljen. Eller vardagsrumssoffan.

Det här är en film som på ytan känns som något vilken ungdomsäventyrsfilm-med-fantasyinslag-och-så-mycket-cgi-att-man-vill-spy men ACK så fel det är. Eller rättare sagt, det ÄR inte fel MEN man spyr inte. Snarare tänker ”men HERREGUD vad ÄR det här, det här är ju JÄTTELÄSKIGT för kids, vilka är målgruppen egentligen, det här blir ju superknasigt.”

Men filmen BRA. Den är SKITBRA. Och Eva Green som jag annars brukar avsky som pesten med dom där stora ko-ögonen hon är som klippt och skuren i den här rollen. Verkligen. Jag är inte ironisk nu. Asa Butterfield som spelar yngligen, den ”manlige” huvudrollen, är filmens svagaste kort och han är tyvärr med lite för mycket i filmen för att jag ska känna mig riktigt bekväm. MEN egentligen är det skitisamma för det här är dom spännande effekterna och dom kreativa scenlösningarnas film och framförallt är det den där härliga känslan av att man aldrig riktigt vet vad man kommer att få se. Fan, jag älskar den grejen! Som att det finns en liten söt flicka som har värsta käften med huggtänder i nacken, sånt är härligt att se, speciellt när man inte är beredd.

Filmen är baserad på en roman med samma namn skriven av Ransom Riggs, vilken är den första av tre böcker om Miss Peregrines där bok två heter Hollow City (eller ”Spökstaden: andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn” på svenska) och den tredje Library of Souls (”Själarnas bibliotek”). Det jag självklart hoppas på är att det även kommer fler filmer. Det vore smutt. Rent finemangs faktiskt. Och jag hoppas att Tim Burton håller i takt-och-trumpinnen även i fortsättningen för denna typ av film behärskar han verkligen – så länge han håller Helena Bonham Carter och Johnny Depp långt från inspelningsplatsen.

Publicerat

PÅ ANDRA SIDAN HÄCKEN

Känns inte den här filmen som en liten bortglömd sak? Eller är det bara att den gått över huvudet på mig? Hur som helst blev jag glad när Steffo påminde mig om att den fanns, jag hade den dessutom mitt framför näsan då den fanns (och finns) på Netflix.

Vilken sjukt charmig film det här är! Det är dessutom en film som – tror jag – är EXAKT lika bra om man är döv som om man är hörande. Filmens exceptionellt fantastiska egenhet är nämligen ÖGONEN. Alla djurens ögon är så uttrycksfulla så man behöver varken höra vad som sägs eller förstå vad som ska göras för att bli investerad i filmen.

Så söööööööta djur! Och coola. Och det KRYLLAR av små ryckningar och ansiktsuttryck och grejer som gör att jag vet inte huuuuur många gånger jag pausade och spolade tillbaka för att se det där sköna en gång till. Och det är ett bra drag genom hela filmen, kreativ tecknade-djur-action liksom. Lika bra för stora som små, ja till och med lomhörda far-och morföräldrar. Perfekt i juletid alltså.

Publicerat

TALLULAH

Tallulah (Ellen Page) är hemlös och bor i en liten folkabuss-fast-fulare ihop med sin pojkvän Nico (Evan Jonigkeit). En kväll blir det prat om barn och framtid och dom börjar bråka rätt hårt och Nico sticker.

Tallulah letar upp Nicos mamma Margo (Allison Janney) och av en ”slump” kidnappar hon (Tallulah alltså) ett barn som hon säger är hennes – och Nicos. Barnets mamma (Tammy Blanchard) är svår att tycka om. I ett desperat behov av barnvakt hamnar Tallulah i hennes lägenhet och den där mamman är betydligt mer intresserad av sina egna bröst, att hångla upp hotellpersonalen och ha ångest för om kvällens dejt kommer tycka hon är snygg eller inte än om avkomman har blöja eller leker med eluttagen. Jag kan förstå känslan av att man vill ta barnet, föra det i säkerhet, bry sig om det.

Filmen är skriven och regisserad av Sian Heder som även varit med och skrivit en hel del avsnitt till TV-serien Orange is the new black. Hon är helt klart duktig på kvinnoroller. Ingen av filmens roller är skriven i sten, alla är mångbottnade, alla utvecklas och alla spelas dessutom väldigt bra. Sevärd alltså, på alla sätt.

Publicerat

THE REWRITE

Det är konstigt det där med Hugh Grant-filmer, ibland kan jag få ett sug efter dom fast jag egentligen inte förstår varför.

Hugh Grant är en skådis som i princip alltid ”spelar Hugh Grant” så på nåt sätt vet man alltid vad man får när hans namn finns med på rollistan, ändå, naaah, det gäller inte riktigt om man ser till filmerna i sin helhet.

The Rewrite till exempel. Låter ju asmysig på pappret. Hugh Grant är en ”gammal” författare som sitter fast i skrivandet och istället mer eller mindre tvingas ta ett jobb som lärare åt en grupp manusskrivande elever. Men han är inte så vidare värst trevlig – MEN han är charmig, såklart, han är ju Hugh Grant – och det är ungefär vad filmen går ut på. Precis, det är lika menlöst som det låter när jag skriver.

Till sin hjälp har Hugh Marisa Tomei, J.K Simmons (har han någonsin en dålig dag på jobbet?) och Allison Janney (har HON någonsin en dålig dag på jobbet?) och vad gäller den kvartetten finns det inte mycket att klaga på. Ändå är filmen märkvärdigt blek. Så pass blek att den i långa stunder känns helt onödig att titta på. Hugh är Hugh, han stammar, är sur, ler och har bångstyrigt kortklippt hår, yada yada, vi kan den grejen.

Personkemin som hade behövts för att man skulle tro på honom och Marisa Tomeis rollfigur som ett framtida par lyser med sin frånvaro. Sa jag att filmen är blek?

Publicerat

AWAY WE GO

Det dök upp en låt av Alexi Murdoch på Spotify på jobbet. Den där berömda slumpen. Kollegan D sa: ”Den här låten hade varit med om jag skulle ha listat mina tre favoritsoundtrack. Hela soundtracket till Away we go är hans låtar.”

Away we go? Vad är det för film? Alexi Murdoch, ledsen-kille-med-gitarr, jag förstår varför jag inte hittat honom men det är inte likt mig att ha noll koll på en film regisserad av Sam Mendes och med en rollista bestående av Maya Rudolph, John Krasinski, Jeff Daniels, Maggie Gyllenhaal, Catherine O´Hara, Melanie Lynskey, Chris Messina och Allison Janney. Med flera. Hur hade denna film kunnat passera mig alldeles obemärkt?

Jag fortsatte vara förvånad men istället för att känna mig irriterad blev jag glad. Det kändes som en mysig film, perfekt frukostsällskap en regnig/snöig söndag i väntan på mörkret. Nu blev det ingen frukostfilm men det blev en komma-hem-efter-jobbet-och-njuta-av-98-minuter-i-soffan-film och som sådan var den alldeles perfekt. I behagligt tempo tog filmen mig på besök i några olika ställen i USA med gravida Verona (Rudolph) och hennes snubbe Burt (Krasinski) som resesällskap. Vänner, syskon, bekanta dom inte sett på länge, det går att ta sig var som helst om man reser dit näsan pekar och inte har någon egentlig bas att utgå ifrån.

Roadtrips alltså, är det inte det mysigaste som finns, både på film och i verkligheten?

Publicerat

SPY

Jag tittar på postern och tänker att det är förjävla synd alltihop.

Melissa McCarthy som med skurmopp/perserkatt/peruk på huvudet ska trycka sig mellan Jason Statham och Jude Law som får blickfångsutrymme på bilden för att sälja in filmen. Typ.

Tänk om dom vänt på steken. Tänk om det varit en Melissa McCarthy i mitten på bilden med samma look som hon har sista fjärdedelen av filmen och med Statham och Law på varsin sida som liksom peek-a-boo-tittar fram? Statham kanske med gigoloperuk och lösmustasch (ja, han har det i en scen i filmen)?

Nä just det. I´m sorry. Dagdrömmarna gled iväg lite väl mycket nu, nån jävla måtta får det väl ändå vara? Melissa McCarthy är ändå förstanamn både på postern och förtexterna så räkna till tio och lugna ner dig nu (ja jag tittar på mig själv…..andas in genom näsan och ut genom munnen…aaaaaandas).

I själva filmen är det ingen tvekan om vem som är huvudperson. Susan Cooper (McCarthy) jobbar på CIA som nån slags bakgrundsagent till Bradley Fine (Jude Law). Hon sitter på kontoret och kommunicerar med honom via öronsnäcka och ser honom på skärmen via diverse kameror (oklart hur detta riggas i verkligheten). Han är the flashy fancy välklädde James Bond-wannabeen som är ute på spännande agentresor och klarar livhanken med hjälp av din fixande, trixande, problemlösande – och curlande – kollega Susan. Man kan säga att han utnyttjar hennes oförmåga att inte kunna säga nej rätt hårt. Hon gillar ju honom. Lite för mycket kanske. Han är ju så….stilig…..med den där accenten och stadiga blicken och överläppen.

(Om alla överläppar i världen skulle behövas frätas bort (av nån anledning jag inte tänker utveckla här) och jag fick agera Gud och spara en så skulle jag spara Jude Laws.)

Susan visar sig ha kvalitéer som CIA kommer att behöva och kontorsråttan får nya arbetsuppgifter. Hon blir spion. På fältet. Med nytt namn, nya kläder och ny…suck….stackars jävel….peruk.

Regissören och manusförfattaren Paul Feig är väldans komedikompetent, något annat kan jag inte säga. MEN han har ETT problem. Han skulle behöva ”killa sina darligs” lite oftare för alla hans tvåtimmarskomedier är alldeles för långa. Nedklippta med tjugo minuter hade allihop, Spy inkluderad, varit tajta, balla, roliga med perfekt tempo rätt igenom. Nu känner jag att vissa scener blir långrandiga och det är så himla synd!

Bortsett från det hade jag en mysig stund. Jag fnissade flera gånger, log desto mer och skrattade ett par gånger mot slutet. Rose Byrne är på-pricken-vidrig bitch, Bobby Cannavale gör sitt jobb, Miranda Hart är skönt vanlig, Björn Gustafsson spelar Björn Gustafsson, Allison Janney tycker jag alltid om, Jude Law funkar fint som Bond-typ, Jason Statham är STÖRTSKÖN (och med alldeles för lite) och Melissa McCarthy förvandlas fler än en gång i filmen. Hon är bra cool alltså!

När sista scenen fejdar ut vill jag bara skicka ett sms till min bästis och säga: ”om vi klipper av oss femton centimeter hår så är det vi, vi är med på film!”  Jag fattar att hon aldrig kommer tro mig om jag inte har fotobevis så jag fotar och skickar bilden. ”Haha, det är ju VI!!”, svarar hon. ”Är vi bad guys or good?”

”VI ÄR CIA-AGENTER!!”

Publicerat

TAMMY

Det tog bara tjugo minuter sen var jag kär. Okej, ser man historiskt har det ibland gått fortare, men det har också hänt att det tagit betydligt längre tid än så. Oavsett hur det går till är det en sak som är säker: det är en HIMLA skön känsla!

Målet var verkligen mödan värd. Äh, det var inte ens någon möda, det var ren och skär njutning att stifta bekantskap med Tammy i Melissa McCarthys gestaltning OCH med pärlbandet av fina birollsskådespelare som dyker upp i filmen. Mitt förslag är att du inte ens kollar upp vilka som är med, dra på filmen bara och låt dig svepas med Tammy på hennes bravader iklädd full svennebananmundering med ingångna foppatofflor som grädde på moset.

När vi kommer in i filmen är livet är inte direkt kompis med henne. Hon jobbar på en hamburgerrestaurang från vilken hon får sparken eftersom hon kommer för sent och anledningen till detta är att hon kört på en hjort. Hon tar sig hem med den krockskadade bilen bara för att möta sin man som sitter med en annan kvinna vid middagsbordet.  I ett huj bestämmer hon sig för att fly, hon springer till sina föräldrars hus några meter bort och ett par minuter senare har Tammys mormor (Susan Sarandon) rymt i en bil tillsammans med Tammy, ja, dom båda har rymt från livet kan man säga.

Filmens manus är skrivet av Melissa McCarthy och hennes man Ben Falcone (som också regisserat filmen) och varenda ord känns verkligen på pricken rätt, dialogen flyter utan minsta gruskorn i motorrummet och på nåt sätt känns det som att Melissa McCarthy ÄR Tammy. Som att Tammy är en figur som funnits inuti henne i många år, lite som en over-the-top-maskot, lite som om hennes kanske-inte-skitnajsa egenskaper mixats i en blender och sen tryckts in och formats i en 3D-skrivare.

Jag inser att vad jag än skriver om filmen så kan jag inte riktigt göra den rättvisa. Jag vill skriva om ALLT som händer men det är ju superdumt, jag vill namedroppa alla finfina skådespelare som är med samtidigt som jag vill att det ska bli en överraskning, jag vill klättra upp på ett berg och genom sång, dans, jojk eller bara simpelt fulskrik försöka uttrycka hur BRA jag tycker filmen är men….det går ju inte. Hur skulle det se ut? Vem skulle förstå sambandet mellan fulskrik i falsett och en komedi som Tammy? Ingen – mer än jag då.

Det enda lilla jag har att klaga på med filmen är att Susan Sarandon känns felcastad. Jag tycker inte hon är trovärdig som mormor till Tammy, varken i utseende eller ålder. Sarandon är 24 år äldre än McCarthy och bara 13 år äldre än skådespelaren som spelar Tammys mamma. Och den där grå peruken mormorn har filmen igenom känns inte heller helt kosher. Lockarna beter sig spraylimmade, dom rör sig inte en millimeter hur mycket hon än skakar på huvudet.

Om jag fick bestämma hade Susan Sarandon bytt plats med skådespelaren som spelar hennes kusin, den lesbiska Leonore. DET hade varit nåt det! Då hade betyget troligen jackats upp ett snäpp. Bortsett från detta så hade jag helt otroligt mysiga och fnissiga 97 minuter. Tammy är en må-bra-komedi när den är som allra allra bäst!

Tips! Filmen finns på rea på Discshop nu OCH den finns på Netflix!

Publicerat

BAD WORDS

”Why don’t you take your potty mouth, go locate your pre-teen cock-sucking son and stuff him back up that old blown-out sweat sock of a vagina and scoot off back to whatever shit-kicking town you came from!”

Guy Trilby (Jason Bateman) är snabb i käften som den där kakaduan på julafton, fast men noll procent social skills och en rätt stor släng av tourettes. Han struntar totalt i vem mottagaren i andra änden är, han pratar precis på samma sätt till vuxna som till barn.

Guy hoppade av skolan i åttonde klass och det är viktig information för resten av filmen. Han är nämligen med i en stavningstävling för åttondeklassare och inga tävlingsregler i världen kan få honom diskvalificerad trots att han alltså är en vuxen man och alla han tävlar mot är barn.

Jag gillar hela filmens upplägg, det är helt suspekt. Respektlösa over-the-top-skämt blandas med spydigheter, vulgariteter, sexskämt och elakheter på barnens bekostnad och jag tyckte det var riktigt roligt. Jag såg filmen med dotterns pojkvän och även han skrattade gott trots att han många gånger väste ”såhär får man faktiskt inte säga till BARN!”. Och han har rätt, man får inte säga så till barn men det är DET som är så jäkla najs med filmen, den struntar helt i skan och måsten, den kör sitt helt egna race.

Betygsmässigt är filmen uppe och nosar på fyran, vid en omtitt kan jag mycket väl tänka mig en höjning. För att jag kommer se om den är jag övertygad om.

Flmr-Steffo har också sett filmen och skrattat gott.

Publicerat

MANNEN I MITT LIV

Nina (Jennifer Aniston), en välutbildad kvinna med tveksam klädstil, extrem integritet och en uppenbar aversion mot tvåsamhet är tillsammans med välutbildad svinjobbig besserwisser med högt hårfäste och noll charm.

Välutbildad kvinna med tveksam klädstil, extrem integritet, uppenbar aversion mot tvåsamhet och noja att flytta ihop med sin pojkvän träffar den homosexuelle mannen George (Paul Rudd) på en fest och vänskap uppstår.

Den homosexuelle mannen George lever tillsammans med en annan man men blir osnyggt dumpad och behöver någonstans att bo. Den välutbildade kvinnan med tveksam klädstil, extrem integritet, uppenbar aversion mot tvåsamhet och noja att flytta ihop med sin pojkvän tycker det är en jättebra idé att ta in George som inneboende. Den svinjobbiga besserwissern som inte vill något annat än att flytta ihop med sin flickvän tar det hela bra, blir lite skönpolare med George och accepterar flickvännens samboskap utan alltför mycket gruff.

Sen blir den välutbildade kvinnan gravid och hon tar det med ro. Det är hennes beslut, hon allena tänker bestämma över sitt och barnets liv, besserwisserpappan får inte ens veta något, inte förrän lång tid gått och innan hon berättar för pappan har hon droppat den självklara planen för homosexuelle George: hon vill uppfostra barnet tillsammans med George och hon vill bo tillsammans med George, inte med besserwisserpappan.

Det Nina med egoistiska integritetspinnen uppkörd så långt upp i arslet att den skaver på gomseglet inte har räknat med är detta: att hon kommer bli kär i George. Och George vill inte ha denna välutbildade kvinna hur bra vän hon än är. George vill ha nåt Nina inte har. Han vill ha kuk.

MEN FÖR SATAN VAD DET HÄR ÄR UNKET! JAG VILL SPY!

Publicerat

LIFE DURING WARTIME

Todd Solondz Life during wartime är en film som legat på min ska-se-lista i flera år. När filmårslistan för 2009 skulle skrivas ihop slog det mig – ingen lista utan Todd! Jag var helt enkelt tvungen att se den innan någonting av värde skulle sammanfattas. Imorgon kommer 2009-listan upp här på bloggen och om denna film finns med eller inte får du se då. He he.

1998 skrev och regisserade Solondz filmen som jag inte kan benämna som någonting mindre än ett mästerverk: Happiness. Sen dess har jag haft min radar inställd på denna ångestens Kung Midas och försökt se hans alster med ohajpade ögon. Det gick okej med Dark horse, det gick riktigt bra med Storytelling och inte alls med Palindromes. Life during wartime har på nåt sätt känts som ”sista chansen” att få återuppleva Happiness igen och med facit i hand – HÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄÄ, wohooooy, det var nära, riktigt nära!

Första scenen sätter tonen, den klockrena, den obehagliga, den som gör att jag vill vrida mig ut ur huden och tvätta den i 90 grader i klorin. Jag fattar inte riktigt hur han gör men han lyckas skrapa på ytan på ”normala” människor och få fram det där man misstänker (och vet) rör sig i större eller mindre doser innanför allas pannben: mörker, ångest, obearbetade trauman och minnen, sexuella mer eller mindre accepterade fantasier, dåligt självförtroende, skev självbild och diverse rädslor.

Alla vuxna är knepiga (och kanske lite äckliga), alla barn är knepiga (och kanske lite äckliga) och man vet aldrig åt vilket håll historien drar. I Happiness var pedofili/incest en stor del av grundhandlingen och i Life during wartime är det någonting liknande. Det sexuella visas sällan (eller aldrig) som någonting fint och naturligt i Todd Solondz filmer. Jag undrar vad han själv varit med om som barn.

Life during wartime är som en åka till en liten stad man inte visste att man ville besöka men på väg hem är man lite visare, känner att resan var mödan värd och man är samtidigt ofantligt glad att komma hem igen.