Vissa dagar mer än andra känner jag att jag behöver en film som är tydlig. Jag behöver ramar, jag behöver få förväntningar uppfyllda, jag behöver helt enkelt få vara fyrkantig i min tankeverksamhet för hjärnan pallar inte mer än så. Det är som om hjärncellerna behöver både rullator, vitaminshots, en fluffig madrass och en kram på en och samma gång.
När jag hittade Cameron Crowes senaste film på Itunes kändes det som mitt i prick. Aloha. Hawaii. En solbränd och plirig militär-Bradley Cooper som kommer tillbaka till ön, en charmig Emma Stone som spelar kapten, Rachel McAdams som Braddans före detta stora kärlek och sen lite andra sköna fejs i birollerna. Bill Murray är ett exempel. Alec Baldwin ett annat. Det lät bra helt enkelt och det såg bra ut och jag hyrde filmen. 39 spänn är billigt när man har fyrkantscravings.
Men när jag satt där i soffan med mitt surriga huvud och en stor kopp kaffe och försökte koppla av efter en extremt hattig dag visade det sig att istället för att filmen hjälpte mig komma ner i varv så hade den motsatt effekt. Jag vet nämligen inte vad det här är för film, vilken sorts film det är. Lite humor, lite drama, lite romantiskt mys, lite förvecklingar, lite politik, lite militärfloskler, lite rymdprogram, lite samhällskritik, lite musik. Den bjussade på bra scener, konstiga scener, skrik och överspel, skämskuddemåsten och glittrande blå ögon.
Så JÄVLA knorvligt alltså. Hjärnan pyser som en tryckkokare. Vad håller han på med, Cameron Crowe? Han som var så himla trofast, stabil och BRA förr i tiden, Singles, Almost famous, Vanilla Sky, En ny start, Jerry Maguire, bra filmer allihop. Och i ärlighetens namn är Aloha inte en jättedålig film men den är osedvanligt otydlig för att vara tydlig, på gränsen till konstig. Eller så är den min hjärna som är just det. Konstig.
