”Finns det skämskuddar man kan låna?”, frågar jag biografvaktmästaren samtidigt som han river min biljett. Han tittar på mig och pekar mot högen av grå sittkuddar av hårdplast, såna som små barn brukar använda för att se duken när någon vuxen sitter i vägen.
”Han förstod nog inte riktigt vad du menade”, sa min kompis C och sen skrattade vi högt, det var nämligen inte särskilt svårt att se det framför sig, två 40-åriga kvinnor som håller upp stora hårdplastdynor för ansiktet för att slippa se allt det pinsamma som rör sig på duken. Två timmar senare hade vi slutat skratta och vi insåg båda att vaktmästaren förstod både rubbet och stubbet av min fråga. Han satt helt enkelt inne med facit.
Nästa gång en vaktmästare pekar på en sittdyna ska jag ta en.
2012 regisserade Steven Soderbergh en film om en manlig strippa vid namn Magic Mike. Det var en allt annat än bra film men den hade nåt som denna uppföljare totalt saknar, nämligen handling. När nånting heter XXL borde kunna betyda att det är större, maffigare, svullnare…ja mer av allt helt enkelt. Det enda denna film har som är mer än originalet är speltid. Fem minuter längre är den och det känns. Det känns som femtiofem minuter. Det känns som om filmjäveln aldrig vill ta slut.
Fem fitta dansarkillar med tvättbrädemagar ska alltså ta sig till Myrtle Beach för att vara med i en sista stripptävling tillsammans. Dom åker sin lilla roadtrip i en foodtruck körd av en tjock kille vid namn Toby som somnar vid ratten efter att – precis som dom andra – ha mumsat knark. Äventyret blir alltså inte helt spikrak från A till B utan killarna tvingas stanna lite här och där, oklart varför faktiskt. Den typ timmeslånga supersömniga scenen på ”bordellen” med bordellmamman/konfrencieren Rome (Jada Pinkett Smith) är mer än oklar och SATANIHELVETE vilken dålig skådis hon är alltså!
Vad gäller skådespelarprestationer så kan filmen tacka Channing Tatum för ALLT. Vore han en lite sämre skådis skulle det inte gå att se filmen utan att vilja perforera hornhinnorna med en såndär potatisnål. Nu förstår jag att det inte är en parodi enbart för att Channing Tatum förmedlar ett visst allvar men det hindrar mig inte från att skratta mig fördärvad (och längta efter den där hårdplastskölden) när han sätter igång och dansar i sin verkstad mol allena. Juckar mot en träbänk medelst borrmaskin. Juckar mot en svarv medelst rektangulärformad metallpryl. Och det är klart han SVETSAR också!
Alla sedan urminnes tider sedvanligt ”manliga” attribut är med i den här filmen och det är uppenbart att vi kvinnor SKA tycka att det här är upphetsande. För mig är det så tröttsamt, så ofräscht och så unket att jag bjussar på att jag kommer att ses som en sur jävla kulturtant för att jag inte är openminded nog att hylla den här smörjan. Jag kan inte hålla med Jacob Lundström på filmtidningen FLM som tycker att det är att ”välja glädje” att gilla den här filmen.
”Tycka vad man vill om filmen, som är sommarens både roligaste och mest tankeväckande, men det är något med det enkla avfärdandet som får mig att undra var stringkalsongen klämmer”, skriver han och avslutar sin text med ”Men kritikerns uppgift är inte bara att leta fel och brister utan också att söka skönhet. Jag kan inte tvinga någon att dela min åsikt om att Channing Tatum är en värdig arvtagare till Gene Kelly, men jag kan åtminstone uppmana till ett självkritiskt tänkande till kritiskt tänkande – och förhoppningsvis förmå någon att sluta ängslas och lära sig att välja glädje.
Anledningen till att jag inte kan göra annat än att såga Magic Mike XXL jämns med fotknölarna är INTE att jag är ängslig, INTE att jag moraliserar över användandet av droger, INTE för att jag tycker det är sjukt tradigt att se skrikande tjejer kasta högvis med dollarsedlar på halvnakna samlagsdansande män och heller inte för att jag INTE väljer glädje. Jag sågar helt enkelt den här filmen för att DEN ÄR BAJS.
Channing Tatum ÄR en jävel på att dansa men han är också en jävel på att skådespela MED kläder på. Men det är han det. Rollfiguren Tarzan med den övervintrade Whitesnakefrillan (Kevin Nash) dansar inte ett steg, han är bara en uppumpad grottman, Big Dick Richie (Joe Manganiello) är visserligen charmig men obeskrivligt tröttsam, Matt Bomer spelar den skönsjungande Ken (passande namn) med osedvanligt uppspärrade ögon, Amber Heard (som Zoe) är som vanligt bara en mindre dyr variant av Scarlett Johansson och Andie McDowell var det länge sen man såg. Plus i kanten att hon inte blekt sina tänder utan faktiskt fortfarande ser mänsklig ut.
Filmen skulle även funka som ett inslag i en dokumentärfilm om Socialdemokraterna. Det är mycket ”alla ska med” och det hade inte förvånat mig om ”We shall overcome” (jag vet att Birgit Friggebo inte var moderat utan folkpartist) hade varit med på soundtracket i nån karaokeversion. Det är nämligen kvinnor av ALLA sorter med i filmen – smala, tjocka, unga, gamla, högljudda, blyga, gifta, skilda, vita, svarta och allt däremellan och alla har dom en sak gemensamt: dom ÄÄÄÄLSKAR manliga strippor och stripporna älskar dom. Det har ingenting med att göra att tjejerna öser stålars över dom. Närå. Inte alls.
Fan, det smakar kräk i munnen nu.
Den är illa klippt också, nämnde jag det?
Mina förväntningar på den här filmen var kanske inte superhöga, det är trots allt en DC-film och DC ligger tusentals mil bakom Marvel när det kommer till underhållningskvalitet i sina superhjältefilmer. Wonder Woman ligger i solklar topp bland deras filmer och jag har svårt att se att någon annan film ska kunna matcha den.
