Etikett: American Honey

Publicerat

AMERICAN HONEY

Andrea Arnold är en filmregissör som alltid är intressant tycker jag. Hon har gjort fyra långfilmer såhär långt, Red Road (bra), Fish Tank (mästerlig), Wuthering Heights (njä) och dagens film American Honey. Jag har alltså inga superförväntningar på filmen men ser ändå fram emot att ta mig an den, så mycket man nu kan se fram emot en tretimmarsfilm som handlar om tidningsförsäljande typ-white-trash-ungdomar som gökar och krökar.

Star (Sasha Lane) är en tjej i 17-20-årsåldern (lite oklart för mig) som bor hemma hos sin mamma. På dagarna tar hon hand om sina småsyskon och hon gör det så pass helhjärtat att man nästan kan tro att det är hennes egna barn. Och det är också så Star lägger fram det till sin mamma när hon fått jobb som ambulerande tidningsförsäljare och ska flytta, att ”det är inte mina ungar, du får ta hand om dom själv nu”.

Star sprang nämligen på Jake (Shia LaBeouf) på Walmart. Dom tittade på varandra, eller titta är kanske ett understatement. Dom STIRRADE på varandra, det var rejält heta blickar det där och hon är tonåring, han känns betydligt äldre och ändå är det HAN som börjar dansa på varubandet så att butikspersonalen får tillkalla vakter. Detta händer till tonerna av Rihannas ”We found love in a hopeless place” och vad kan vara mer hopplöst än Wallmart? Kön till soppköket kanske?

Det här är en sån film som INUTI MIG signalerar domedagsprofetia, en film som jag känner inte kan sluta bra men utan att spoila för mycket kan ju även jag ha fel ibland. Jag tänker att det är Andrea Arnolds kanske främsta egenskap som filmskapare, hennes fingertoppskänsla där hon kan få oss som tittar att balansera mellan hopp och förtvivlan, mellan tragik och framtidstro, mellan önskan att lita på människor och besvikelsen när mattan rycks bort under fötterna. På det sättet är American Honey väldigt lik Fish Tank och detta är ett stort plus i min bok.

Det här är helt klart en BRA film, en sevärd film och en film som förtjänar en stark trea men inte mer än så.

 

Publicerat

Fredagsfemman #252

5. Värsting-bio-premiär-dag-idag

Det är nästan så jag får sätta mig på händerna och bita i ett hundben för bionörden i mig riskerar att gå fullkomligt bananas den här helgen annars. Fast….why not? Jag kan väl ordna mig en liten egen filmfestival? American Honey, Fyren mellan haven (med Alicia Vikander och Michael Fassbender), en HÖJDARE som kan ses lite högre upp på listan SAMT en dokumentär som har gått i Stockholm några veckor som heter Mannen från Snåsa. Den gäckar mig. Jag kanske måste se den också faktiskt. Det får bli en helg i biofilmernas tecken, så får det bli.

.

.

4. Slå ett slag för Maskinen

Nu när det är blött, blåsigt och kallt och många var och varannan sekund drömmer sig bort till en lägenhet i Spanien (jag är dock inte en av alla dessa även om jag alltid glömmer vantar när bilrutorna ska skrapas och tycker snöfall endast ger merarbete och knappt är mysigt att titta på ens) tänkte jag tipsa om något som ger mig energi till och med när jag skottade fram bilen med en liten sopborste. Det tog en timme. EN TIMME!! Vadå ”vackert” med snö??? Maskinen räddade mig då, så mycket kan jag säga. Maskinen på hög volym i lurar. Och jo, alla som inte dansar ÄR våldtäktsmän.

.

.

.

3. Wanda Ventham

För många är kanske Wanda Ventham mest känd för att vara en brittisk skådespelerska och en superhottie från 70-talet men för en person som jag som är smått besatt av namn är Wanda Ventham något av ett unikum. Wanda Ventham är alltså mamma till ingen mindre än Benedict Cumberbatch MEN det göttiga slutar inte där. Hon har en dotter också. En dotter med ett namn som är fullt komparabelt med det extremt ovanliga namn brorsan har. Hon heter Tracy Tabernacle. På riktigt. Tracy Tabernacle. Sug på den du! Jag undrar om Wanda hade träbokstäver med barnens namn på rumsdörrarna när dom var små? Inte? Haha, tror inte jag heller.

.

.

.

2. Många favvisar i På spåret!

Ikväll har På spåret säsongspremiär och det är lilla julafton för många av oss som gillar att gympa hjärnan i TV-soffan. I år är dessutom fyra av mina favvis-kända-människor med: Bea Uusma, Sigge Eklund, Erik Niva och Kristoffer Appelquist. Två av dom är dessutom i samma lag. TV-fredagarna fortsätter vara mysiga.

.

.

.

1. Arrival! Äntligen!

Denis Villneuve är en av mina stora regissörsfavoriter. Han har med sina filmer hittills enbart skänkt mig nöje (även om jag blev brutalt tossig i skallen av Enemy och mörk i magen av Prisoners). Därför kan jag utan att överdriva säga att Arrival är den film under 2016 som jag sett mest fram emot. Jag är lite pirrig i magen faktiskt för i eftermiddag ska jag äntligen se den. ÄNTLIGEN! Blir det bulls eye eller missar pilen hela jäkla tavlan? Jag lär återkomma med min dom både i podd- och bloggform. Håll tummen nu, snälla.