Etikett: american independant

Publicerat

TOUCHY FEELY

Genren American Independent har en alldeles egen sektion på Stockholms filmfestival. Har du mot förmodan aldrig hört detta ord förut så kan jag skämtsamt och förenklat förklara det som filmer med liten budget, stort hjärta, många tajta t-shirtar med finurligt tryck, urtvättade flanellskjortor, okammade och inte alltid nytvättade kalufser och alternativ plinkmusik i bakgrunden. Kulören du ser på filmaffischen nedan är också väldigt vanligt på filmkaraktärernas väggar, den där Roy Andersson-folktandvård-50-tals-smutsretrogrönblågrå. Fin färg tycker jag.

.

Abby (Rosemarie DeWitt) är massös, duktig på sitt arbete och nöjd med livet nykär som hon är. Pojkvännen Jesse (Scoot McNairy) är så förälskad i Abby att han redan efter en kort bekantskap frågar om hon vill bli hans sambo, mitt under en släktmiddag då dom just gökat på toaletten.

Abbys bror Paul (Josh Pais) är en lågmäld och lite kuvad  tandläkare som driver en egen praktik med dottern Jenny (Ellen Page) som outbildad tandsköterska. Att säga att det är fullt ös på businessen är att överdriva en hel del, det löses mången korsord och spelas många partier patiens bakom den lilla receptionsdisken.

Som sagt, det här är en american independent-film. Det händer inga världsomvälvande saker, det finns inga storvulna effekter, det pratas i samma ton filmen igenom och ja, den är väl som livet är mest – lite smågrått med svaga ups-and-downs. Det som gör om en sådan här film funkar för mig är helt och hållet känslan. Om den har ”det” eller inte. En american independant utan ”det” är bland det tråkigaste man kan se. Herregud, vem vill se film som är hästlängder tristare och mer realistiska än sitt egna liv? Ska inte film vara en flykt från verkligheten, en chans att se något nytt, att lära sig något?

Nja… jo….kanske. Oftast. Men när en film som denna är riktigt bra så spelar det ingen roll. Rollkaraktärerna blir som ens goda vänner och jag vill inte gå hem från festen. Eller fest förresten, här är det ingen fest, det är typ tisdagmiddag med uppvärmda potatisbullar och lingonsylt men jag bryr mig inte, jag vill vara kvar, jag vill hänga mer, prata mer, umgås mer. 

Touchy Feely är skriven och regisserad av Lynn Shelton som även gjort Humpday ( ej sett) och Your sister´s sister (mitt betyg 1/5) samt agerat i filmer som Safety not guaranteed (mitt betyg 2/5) och Prince Avalanche (mitt betyg 1/5). Utan att överdriva är hon inte nån av mina självklara filmiska favoriter, däremot hade både hon och jag en bra dag i varandras sällskap. Den här filmen är nämligen riktigt bra. Ett myspystips, helt klart!

Henke har också sett filmen. Gillade han den lika mycket som jag?

Publicerat

COMPUTER CHESS

Att ha presspass till Stockholms filmfestival betyder att man får gå gratis på vardagar innan klockan 17 i mån av plats. Dom där sista fyra orden har jag svårt för. I mån av plats.

Jag tycker inte det känns okej att ta ut semesterdagar för att blogga allt vad jag har och inte ens veta om jag är garanterad plats på visningar. Det är liksom inte värt mödan att kuska stan runt i jakt på en annan visning om det visar sig att jag inte fick plats på filmen jag valt att se. ”Dagtidsföreställningar blir aldrig utsålda, det är bara att gå dit, det finns alltid plats” sas det från festivalhåll men det kändes ändå inte okej. Filmfestivalen var till slut hygglig nog att göra skuggbokningar på dom dagtidsfilmer vi bloggteamare ville se och redan vid första visningen visade det sig vara ett en hiskelig tur. Visningen var nämligen – ta-daaaa – slutsåld.

.

Jag tillhör den typ av filmintresserade som gärna försöker mig på att se all sorts film, gärna film jag inte vet nåt om alls. Jag har inga problem med att denna typ av medveten icke-gallring medför att jag rätt ofta ser filmer som betygsmässigt är ”dåliga”. Livet kan inte bara smaka oxfilé, det måste silas lite havregrynsgröt mellan framtänderna också. Computer Chess är en film som jag fastnade för enbart av att se affischen. Svartvitt, 80-tal, gigantiska datorer och schacknördar, det låter som mumsmums i mina öron.

I programförklaringen står det såhär om filmen: ”Underfundigt porträtt av nördar och deras egenheter som sätter den samtida utvecklingen inom artificiell intelligens i ett charmigt perspektiv.”  Nu såhär med filmen i färskt minne så känner jag att det är helt klart sant men det saknades ett tillägg: ”Sällan har 91 minuter känts längre än nu.”

Alltså, filmen är ERBARMELIGT tråkig. Den är OTROLIGT fånigt gjord. Den ska kännas som nån form av dramatiserad dokumentär om en schackturnering där dataprogrammerare tävlar mot varandra i grenen vilken dator är smartast men det enda jag ser är second-hand-glasögon och frisyrer som kammats åt olika håll för att verka nördiga (löjeväckande) och retro. Kanske är jag onödigt hård i min dom, jag kanske kunde nöja mig med att trycka fingret hårt och länge på en enda bokstavstangent istället.

Jag gör så.

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Jag såg filmen tillsammans med Jimmy från Except Fear. Länk kommer vad det lider.

 

Publicerat

PRINCE AVALANCHE

Två idioter på vita duken. En idiot i salongen.

Jag kände mig som en riktig jubelidiot när jag satt på Grand och bevittnade pressvisningen av Prince Avalanche. Jag trodde jag hade koll på filmen. Jag hade för mig att det var en komedi men jag vet inte om jag någonsin kliat mig i ögonen lika ofta under ett biobesök. Jag kände mig bara så hemskt osäker på vad det var jag såg.

Alvin (Paul Rudd) och Lance (Emile Hirsch) är vägarbetare långt hemifrån. Det är 1988 och Alvin pluggar kassettbandstyska. Lance vill mest ”doppa veken”. Dom sover i tält i skogen i veckorna. Alvin ser väldigt mycket ut som en tysk på charterresa med vadhöga strumpor, loafers, shorts och grov mustasch. Lance är mest bara valpig och bror till Alvins flickvän. Ibland möter dom en lastbilschaufför som pussar en docka som ligger i vindrutan och bjuder på sprit. Ibland ser Alvin en dam som letar minnen från sitt nedbrunna hus. Ibland leker Alvin och Lance, ibland pratar dom. Lance tror att abort heter labort.

Det här är american independant när det är som allra mest ocharmigt, banalt och fullskitet med genrefördomar. Tajta t-shirts, knepiga män med ansiktsbehåring, klinketiklonkmusik och/eller ledsen-kille-med-gitarr fast i detta fall instrumentalt. Närbilder på myror i klunga. En självskriven onaniscen. Prat om djupa saker som kärlek och barn men väldigt lite verkstad. Utflippning i slow motion.

Prince Avalanche är baserad på den isländska filmen Á annan veg. Den vill jag inte se.

Publicerat

JEFF, WHO LIVES AT HOME

Det finns få saker i filmbloggerisammanhang som är svårare än att skriva recensioner om mellanmjölksfilmer. En hygglig trea är ett betyg som är fullständigt värdelöst sett till skrivlusten, det är liksom bara ljummet, bara schysst, bara okej fast det är ändå inte bara för det är inte på något sett en dålig film, endast ganska tråkig att skriva om. Jeff who lives at home är en sån film.

Jason Segel, Ed Helms och Susan Sarandon är alla tre riktigt bra skådespelare och ingen av brukar göra mig besviken. Det gör dom inte här heller, varken dom eller filmen.  Jag känner mig bara tom i huvudet. Ropar man ”ho-ho” i ena örat ekar det ”ho-hooo” ur det andra.

Koka lite thé, käka en kardemummaskorpa, sätt dig och skriv önskelista till Tomten och titta på den här filmen samtidigt. Den behöver inte hundraprocentig koncentration för att fungera men den är mysig som en översovande kompis i randig pyjamas. Jag tycker om den. Det är en riktig snällisfilm.