Armie Hammer är en lurig jävel. Ja, som skådespelare alltså, något annat känner jag inte till.
Utseendemässigt ser han ut som en lång lillebror till Jude Law och Barbados-Magnus (Carlsson) och trots att det egentligen bara andas plus så är han – för mig – mest ett neutrum. Jag kan se film efter film efter film med honom i rollistan men han försvinner alltid. Ibland vet jag knappt att han varit med eller hur han ser ut.
Nocturnal Animals, The man from U.N.C.L.E, Spegel Spegel, J. Edgar, The Lone Ranger och som tvillingarna Winklevoss i The Social Network, Jahopp. Där ser man. Så känns han på´t ungefär. Armie Hammer, den genomskinliga snyggingen. Typ så. Men så kommer en film som Call me by your name och ett manus där han faktiskt ges en personlighet och får något att bita i och VIPS, jädrar, han kan ju! Rollen som Oliver är honom gjuten! Han har till och med lyckats få till en alldeles delikat gayframtoning ända ner i knävecken och inte sedan Magnus P.I´s högglansdagar har ett par alldeles för små och korta shorts klätt någon bättre.
Det är 1983 och Oliver kommer till en liten stad i norra Italien där han ska vara assistent till en forskare (?) över sommaren. Oliver är väl kanske 26, 27 i filmen och familjens son Elio (Timothée Chalamet) kan väl vara….17? Elio är nyfiken på både tjejer men kan inte slita ögonen från den livsnjutande Oliver och hans kropp. Det visar sig dock vara ömsesidigt även om Oliver in i det längsta försöker backa från sina känslor.
Call me by your name har blivit en jättesnackis och jag kan i viss mån förstå det. Jag skulle inte drista mig till att säga att det är Årets film eller nånting sånt, inte heller Årtiondets kärleksfilm eller andra superlativer som jag läst både här och där MEN det är en fin film, det är det. Känslan i det somriga 80-talets Italien är härlig, färgerna är pastelligt dova och musiken passar mig som handen i handsken. Det känns liksom som att filmen är gammal ”på riktigt” och det är en komplimang.
Jag tror att det finns en chans att Luca Guadagnino kommer nämnas i förhandssnacket till Oscarsnomineringarna för Bästa regi och det skulle förvåna mig mycket om inte någon av killarna – eller båda? – också får en nominering. Armie Hammer kan tacka sin lyckliga stjärna att manuset hamnade i hans knä och den relativa nykomlingen Timothée Chalamet kan se tillbaka på ett 2017 som verkligen satte honom på kartan i och med denna film OCH årets andra stora ungdomssnackis: Lady Bird.
Det som hamnar på minus för mig är speltiden. 132 minuter. Så lång hade den inte behövt vara. Det är visserligen vackert filmat men långa stycken i första halvan av filmen är det väldigt sparsmakat på händelserika scener (för att vara diplomatisk). Jag kanske ska tillägga att det är James Ivory som skrivit filmens manus baserad på en roman av André Aciman och är det någonting James Ivory behärskar efter alla sina brittiska kärleksdraman så är det undertryckta känslor och förbjuden passion. Han blir för övrigt NITTIO år nästa år! Galet va?
Sevärt, gulligt, bitterljuvt, semesterlängtigt och fina boys. Där har du filmen i en mening.
