Återtitten: JULIE & JULIA

Det är nästan nio år sedan jag såg Meryl Streep och Amy Adams matporra sig i mys-chick-flicken Julie & Julia och jag kan inte säga att jag minns jättemycket mer än att Meryl får vidgade pupiller av ungsstekt fisk i smör och att Amy Adams hade en rätt missprydandekort frisyr. Not so much med andra ord.

Nu när jag har förstått storheten med Amy Adams, inte tycker Meryl Streep är fullt lika båring och filmen finns lättillgänglig för alla oss med Netflix-prenumeration passade jag på att se om den. Min kropp liksom skriker efter harmlösa mysiga filmer efter ett år då jag tryckt i mig långt fler skräckfilmer än mitt psyke visade sig vara mottaglig för. Så. Häll upp kaffet Fiffilino, nu blir det en minsta-motståndets-lag-film a la regissören Nora Ephron.

På nåt sätt känner jag mig mer mottaglig för den här filmen nu, för Julies (Adams) vardagströtthet, distansen hon känner gentemot sina ytligare vänner, relationen med pojkvännen som inte alltid är enkel, viljan att göra något mer, något större, något mer betydelsefullt än att ”bara” jobba för att få lön. Och Julias (Streep) motgångar i sin strävan att få laga mat ”trots att hon är kvinna”, hur hon övar, tränar, drömmer och lever sitt liv med sin älskade Paul (Stanley Tucci), han som avgudar henne precis som hon är.

Det finns så mycket fint med den här filmen, både vissa specifika scener och andemeningen. Sen finns det Meryl Streeps röst som jag bara inte klarar av när hon ”gör sig till” på det där sättet, som om Julia Child är Florence Foster Jenkins?!? Men summa summarum tycker jag om filmen och det känns som att den är snäppet bättre än den medeltrea jag gav den förra gången. En uppjackning är på sin plats alltså. Sånt är alltid kul.

När jag såg filmen 2009:

När jag såg filmen 2018:

 

SHARP OBJECTS SÄSONG 1

Många skulle nog kunna skriva under på att Sharp Objects på förhand var en av årets mest emotsedda TV-serier. Ett manus baserad på en roman av Gilliann Flynn, kvinnan som även skrivit Gone Girl och Dark Places, det får nog en och annan att gå ner i brygga. Jag är inte en av dessa dock, mina förväntningar var höga mest på grund av regissören Jean-Marc Vallée.

Jean-Marc Vallée (klicka på namnet får du se hur han ser ut, inte tusan ser han ut som man tror? Eller är det bara jag som såg en mörkhårig fransman framför mig) var mannen som gav oss serien Big Little Lies som jag kärade ner mig fullständigt i förra året. Att han även regisserat jättebra filmer som Wild, Young Victoria, Dallas Buyers Club och Demolition gör liksom inte förväntningarna lägre för mig.

Här är det Amy Adams, Patricia Clarkson och Eliza Scanlen som spelar huvudrollerna med viss hjälp av Chris Messina och Elizabeth Perkins och för egen del är det dom tre förstnämnda tjejernas förtjänst att jag hängde med  serien ända in i mål. Första avsnittet var okej, grundhistorien kändes spännande med journalisten Camille Preaker (Adams) som blev beordrad av sin chef att åka tillbaka till sin hemstad och försöka skriva nåt om ett (eller flera) barnamord som skett på orten. Detta återseende virvlar upp en massa känslor av olika slag både hos Camille och hos resten av hennes familj som bor kvar – mamman Adora (Patricia Clarkson), styvpappan Alan (Henry Czerny) och den unga halvsystern Amma (Scanlen).

Amy Adams lyckas spela denna trasiga tjej Camille med stor trovärdighet och det är ibland svårt att tro att det är samma Amy som i Nocturnal Animals, Förtrollad, Man of steel eller Arrival. Men att följa hennes vedermödor har varit ett stort mervärde för serien som trots att den ”bara” hade åtta avsnitt gick en hel del på tomgång i dom mittersta fyra. Sista avsnittet höjde sig över mängden och det omedelbara slutet var häftigt och gör att betyget som helhet för serien ändå blir okej. Men Gillian Flynn känns inte som en författare som klickar för mig. Antagligen skulle jag tycka att böckerna är bättre än adaptionerna på film men jag ids faktiskt inte testa. Livet är alldeles för kort.

Serien finns att se på HBO och ja, det står att det är säsong 1 men jag HOPPAS att det INTE blir en andra. Den här historien känns väldigt fördigberättad här, ingenting skulle bli bättre av att fortsätta. Jag kände i och för sig exakt samma sak med Big Little Lies men där kommer det en säsong 2 som ett brev på posten. Det blir väl så om det är en succé, vilket jag antar att även Sharp Objects räknas som. Och om du tittar på den här serien till slutet, stäng inte av eftertexterna. Det kommer ett par scener till.

STANDING STILL

Elise (Amy Adams) och Michael (Adam Garcia) ska gifta sig imorgon och till deras hus vallfärdar deras närmaste kompisgäng från skoltiden. Det har gått några år och alla har utvecklats åt sina olika håll, ändå är det nåt som skaver hos dom allihop. Är det inte alltid det förresten? Skol- och tonårstiden passerar väl sällan helt obemärkt förbi – ärrmässigt?

Det är Samantha (Melissa Sagemiller) som drömmer om att gifta sig med sin Richie (Aaron Stanford), eller att HAN ska förstå att det är det som är det vettiga att göra (speciellt eftersom man fattar att hon har en ”överraskning” i bagaget åt honom), det är skolans snygging Lana (Mena Souvari) som bara legat med fem killar men som ändå tycker det känns pinsamt då tre av dom ska mötas just denna helg. En av dom är Donovan (Ethan Embry) som är jättebetuttad i henne efter gårdagens mysiga stund på nåt hotell, Donovan som försörjer sig på att göra överspelande reklamfilmer som syftar till att få överviktiga barn att motionera OCH lära sig saker samtidigt. Jennifer (Lauren German) har även hon en överraskning på lut och Pockets (Jon Abrahams) jobbar i Thailand och roar sig med att ligga med prostituerade.

Det vävs in fler karaktärer i filmen än dessa och det är lätt att tro att det är några för många (speciellt när man läser om dom i text) men jag kan meddela att det är precis lagom mängd. Manuset är nämligen utomordentligt välskrivet och samtliga karaktärer känns balanserade och trovärdiga. Det gick även riktigt bra att mixa romantiskt drama och tokrolig komedi med tankeväckande ledsamheter och det blev till en anrättning som jag är mycket nöjd med.

Speltiden på nittio minuter används mycket väl. Musiken är mysig, skådespelarna bra och jag köper storyn. Det finns helt enkelt inte mycket att klaga på alls.

Jag såg filmen på C More. En gratismånad får du genom att klicka här!

LEAP YEAR

Jag såg den här filmen för långe sedan, långt före Nocturnal Animals och Arrival, aka långt före jag förstod grejen med Amy Adams. Nu såg jag om den i hopp om att jag kanske mindes fel, att den inte alls var så sötsliskigt, kvinnofånigt, jag-måste-bli-gift-annars-vill-jag-inte-leeeeeva-aktig som min hjärna och mage fått för sig men jo, precis så var det. Så illa. Fortfarande.

Adams, Matthew Goode och Adam Scott hjälper inte, det här är som Carl Lidbom hade uttryckt det: TRAMS!

(Varför fick den inte en etta kanske du undrar? Därför att den går att se på utan att man får bestående men. That´s why.)

ARRIVAL

Det enda vi alla med säkerhet vet är att vi alla ska dö.

Jobbig tanke? Ja, som fan, men oavsett hur ångestframkallande den kunskapen är så är den sann. På ett sätt gör det oss alla till läsare av framtiden, vi vet EN sak som definitivt kommer hända och den vetskapen gör att vi tvingas förhålla oss till den i allt vi gör.

Är det värt att gå nio år i grundskolan, jag ska ändå dö? Plugga vidare, låna pengar av CSN? Är det nån idé att bli kär, både hen och jag ska ju ändå dö? Och barn, vad är det som gör att vi sätter barn till världen när både vi OCH barnen (hemska tanke!) kommer försvinna från jordelivet?

Vi tar beslut utifrån vad vi vet och när vi egentligen bara vet att vi är födda och därför en dag också kommer dö, ja, vad annat kan vi göra än så gott vi kan? Och skulle vi agera annorlunda om vi visste mer? Vad tror du?

När jag sätter mig i bilen efter att ha sett Arrival med Jojje och Joel i en näst intill fullsatt Rigoletto 1 kan jag inte sitta still. Det är som om filmen landat i mig, i kroppen, i sinnet. Jag drar på Håkan jättejättehögt på bilstereon och jag känner en sån jävla lycka i kroppen över att finnas till. Jag ser bilder fast ögonen är öppna, tussilagon, världens kanske vackraste blomma, jag ser skrattande blå ögon, jag ser bra saker och hur det känns i bröstkorgen när man gör såna, jag ser solnedgång,  min enorma längtan efter att bo precis vid ett vattenbryn, jag ser barn som somnar på min arm och bubbelpool med toppluva, jag ser alla dom där magiska ögonblicken liksom uppträdda som smultron på ett strå och jag tänker att det är värt det, det är så jävla värt att leva fast jag vet att jag ska dö.

När jag gick till biografen sträckte sig min tankebana till rädslan för att mina förväntningar på filmen skulle vara för höga. Regissören Denis Villeneuve är min favvis, han har hittills aldrig gjort mig besviken och jag känner ett sting av oro att det här gången kan bli den första. Men så händer samma sak som när jag såg Sicario. Musiken! Ljuden! Brölen! Jag känner mig hemma och kan slappna av. Två timmar senare kommer jag ut ur hypnosen och jag är nöjd, jag är jättenöjd.

Att filmen inte får högsta betyg av mig beror på två saker: jag förutsåg ”slutklämmen” redan i början av filmen (och hoppades att jag skulle ha fel men det hade jag inte) OCH den nådde inte ända fram, inte ända in i hjärtat.

Samtidigt, när jag sitter i bilen och fulsjunger allt vad jag har ”Stig till toppen av världen, där änglar leker, res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer, din tid koo-mm-eeeeer” så känner jag att filmen nog tog sig dit ändå om än på en liten kringelikrokväg. En omtitt så är den hemma.

.

Undrar du vad Pepp-märkningen är för nåt så kan du läsa om den här. Undrar du varför Jojjenito bytt header på bloggen så kan du läsa förklaringen här. Undrar du var Fripps filmrevyer och Movies-Noir tyckte, klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

NOCTURNAL ANIMALS

Iskallt. Bubblande passion. Tystnad. Ögon som talar. Dyr konst, exklusiva saker, dött äktenskap.

Välputsade ytor, vackra människor. Distans. Resor, böcker, galleri.

Rödhåriga kvinnor, metrosexuella män, höga klackar, dansande tjocka kvinnor, kostymer, trä, kakel, tweed och lyx.

Att det här är en film av och med Tom Ford kan en blind se, speciellt om man sett En enda man (med Colin Firth och Julianne Moore) som han gjorde härom året. Känslan och färgerna går igen även om det är en helt annan berättelse som spelas upp den här gången, en historia med många lager och som tål att tänkas på – och SOM jag tänker – långt efter att sluttexterna rullat klart.

I Nocturnal animals är det Amy Adams som spelar ”den rödhåriga kvinnan” Susan, med Isla Fisher som sidekick (eller vad man nu kan kalla det). Jake Gyllenhaal spelar den manliga huvudrollen som Susans exman, Armie Hammer är hennes nuvarande man, Laura Linney är hennes mamma och Aaron Taylor-Johnson är en redneckjävel sminkad nästintill oigenkännlighet. En gedigen samling skådespelare alltså och alla – ja ALLA, till och med Mr Hammer – är alldeles perfekta. Väldigt fint agerande rätt igenom. Tom Ford är inte bara duktig på manusskrivande, berättande och det rent visuellt snygga, han är grym på personregi också.

Det här är en film som i vissa scener är så jobbig att jag märker att jag håller andan. Jag var så känslomässigt inne i filmen att det blev fysiskt jobbigt, jag spände mig i biofåtöljen, spjärnade emot, mådde dåligt. Samtidigt älskade jag upplevelsen. Såklart. Hur kan jag INTE göra det? Film som berör och som oroar, det är ju det man letar efter, i alla fall om man i det här fallet stavas jag.

Abel Korzeniowski komponerade den jättefina musiken i filmen och han är även mannen bakom musiken till En enda man, TV-serien Penny Dreadful samt den underskattade filmen W.E vars soundtrack gått varm hemma hos mig.

I min värld är Nocturnal animals en Riktig Film. Välgjord in i minsta detalj, den hänger kvar i mitt medvetande, jag grunnar och tänker och önskar att fler vänner går och ser filmen så vi kan diskutera den för just nu känner jag mig väldigt ensam med mina funderingar. Vad hände egentligen?

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 63 av podcasten Snacka om film.

Fredagsfemman #250

5. Jävla klåpare!

Av en slump klickade jag mig in på TV12 vilket typ ALDRIG förut hänt (om det inte visats fotboll). Men precis när jag hamnade på den kanalen började första avsnittet av den svenska humorserien Jävla klåpare och jag kunde varken zappa vidare eller sluta skratta. Ett sånt klockrent hån av hantverkare! Jag hoppas att dom som jobbar med dessa yrken har självdistans nog att skratta dom med. Måns Nathanaelson, Anastasios Soulis, Liv Mjönes och Leif Andrée har huvudrollerna. Skrattfest!

.

.

.

4. Okejokejokej jag erkänner.

Jag har garvat jättemycket åt Swedish Dicks också. Finns på Viaplay. Johan Glans och Peter Stormare är en störtskön duo. Peter Settman regisserar. Och det blir en säsong 2.

.

.

.

3.  Amy Adams

Hon är helt magnifik i Nocturnal animals och snart får vi se henne i Denis Villeneuves Arrival. 2016 är verkligen Amy Adams år! (Vi kan väl helt enkelt bara förtränga Lois Lane i Batman V Superman va?)

.

.

.

2. Den svenska uppföjarvarianten

Kan det ha varit så att det började med Reine och Mimmi i fjällen? Alltså ”trenden” med att göra film av en populär TV-serie? Sunes sommar kom efter Sune gjort succé som julkalender, Svensson Svensson blev film, Lorry likaså. Och nu ska alltså Solsidan bli film också. Det jag tänker på ibland är tvärtomtanken. Jag skulle gärna se filmen Vuxna människor fortsätta som en TV-serie. Jag undrar nämligen ibland vad det blev av alla karaktärerna. Karin Bjurströms Nenne, Felix Herngrens Frank, Micke Persbrant, lyckades han nånsin hålla sig trogen som sin buffel Georg och Fredrik Lindströms kulturman Markus, vad hände med honom? Är jag ensam om dessa tankar?

.

.

.

1. Hur lång tid tar det innan Fredrik Backmans nya bok Björnstad blir film?

Hinner man säga ”sickenblås”? Björnstad handlar alltså om kärleken till en folkrörelse, manlighet, identitet, sport och längtan efter att få visa vem man verkligen är. Manlig gruppdynamik, småstad och hockey alltså. Allvarligare än föregångarna. Jag hoppas på den här filmen och på att det finns en roll typecastad för Göran Ragnerstam.

.

.

.

 

SUNSHINE CLEANING

Emily Blunt och Amy Adams spelar systrarna Norah och Rose, Rose som har en son, ett KK-förhållande med en gift man som aldrig lär lämna sin fru vad han än säger till henne (Steve Zahn) och hon driver ett städföretag och Norah som fortfarande bor hemma hos pappa (Alan Arkin) men hjälper Rose när hon behöver.

När sonen blir relegerad från skolan och Rose behöver få in honom på en privatskola räcker pengarna inte till och hon tvingas tänka om och nytt. Hon utvecklar städföretaget till att bli en ”biohazard removal crime scene clean-up service” och kan därmed få betydligt bättre betalt av kunderna som vill få sina hem rengjorda efter att nån skjutit huvudet av sig. Till exempel.

Det här är urtypen av en liten indiefilm som inte gör en fluga förnär när man ser den men som jag märker att jag tänker på efteråt. Adams och Blunt gör båda ett utmärkt jobb med sina roller, jag förstår dom, jag köper det dom gör och allt som händer. Hade inte dom funkat hade filmen sannolikt havererat men som sagt, det gör den inte nu. Inte alls.



Det här är en del av temat jag hade tidigare i år, temat som hette Veckans filmtips från Moya. Moya har nämligen fortsatt ge mig toppenfina filmtips och jag kommer fylla på listan av  tack-vare-henne-sedda filmer här.

BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE

Sällan har jag varit mindre pepp på en superhjältefilm än på Batman V Superman.

Skyltdockan Henry Cavill var aurafattig redan i Man of steel och nu ska han alltså dela screentime med en skådespelare som – diplomatiskt sett – ligger ganska långt ner på min favvoskala. Dom trailers som pumpats ut kan dessutom få en likvaka att kännas som paaaaartttteeeeeyyyyy. Det är mörkt, det är dystert, det är gravallvarligt och filmen som helhet är precis likadan. Det här handlar nämligen om två superhjältar som inte kan stava till självdistans och ironi.

Zack Snyder är en filmskapare som älskar slowmotion. Han använder sig av slowmotionscener till och med mer än John Woo gör och han känns ändå nästan besatt av fenomenet. Zack Snyder är också en filmskapare som inte direkt är känd för sina filmiska kvinnoporträtt – och så även här. Det finns tre kvinnoroller i filmen, Lois Lane (Amy Adams) som skriker ”Claaaaark, Claaaaark!” i falsett hela tiden, Diana Prince/Wonder Woman (Gal Gadot) introduceras och pidestalquinnan, mamman, Martha Kent (Diane Lane).

Tänk att superhjältar var så himla beroende av sina kvinnor! Det kunde man inte tro. Mamma Marthas blotta förnamn lyckas ensam förena Batman och Superman så att dom slutar misshandla varann och istället blir såta vänner, Wonder Woman hjälper grabbarna genom att kicka ass (och CGI-troll) och Lois Lane är en omhändertagande kvarleva från 50-talet, en menlös karaktär som hade kunnat skrivas ut ur manus utan att nån hade saknat henne.

För övrigt var det härligt att se Jeremy Irons igen (som whiskydrickande Alfred) och Jesse Eisenberg spelar Lex Luthor men ändå inte. Han spelar egentligen ”bara” Jesse Eisenberg och det funkar inte här. Lägg till att filmen är en halvtimme för lång, att actionscenerna må vara snygga men dom är samtidigt sjukt utdragna och att filmen slutar exakt två sekunder för sent.

Nu låter det som att det bara KRYLLAR av minus i filmen och ja, jag ser mest bara minus faktiskt. MEN, det finns ett STORT plus och det är ett plus som gör mig jätteglad och superförvånad samtidigt. Plusset heter Ben Affleck! Han är perfekt som Batman! Helt perfekt!

Sammantaget är det här en fullständigt onödig film att se om man inte är ett fan av superhjältar. Det är mycket som är larvigt, mycket som är dumt och det blir problematiskt att göra en sånhär mörk film med 11-årsgräns. När folk (föräldrar) blir skjutna på mycket nära håll utan att det syns mer än att ett pärlhalsband går sönder (I SLOWMOTION!) samtidigt som Batman bultar folk till höger och vänster och det är inte direkt barnvänliga knytnävsslag det där. Det krockar lite för mig.

Jag hade hellre sett att dom gjort en fullt-ut-15-årsfilm av det hela, en allvarsam film med Deadpool-våld, blod och skit. I och med den här filmen har fler ”polare” i Justice League introducerats och nu är det väl bara att vänta på nästa film. För det är lika klart att det blir fler filmer som att jag kommer se även dessa. Oavsett betyg på den här.

BIG EYES

Jag vet inte om herrens väg äro outgrundliga men en hel del annat kan definitivt vara det. Som dom där fyra tavlorna jag hade på väggen när jag var liten. Fyra långsmala tavlor föreställande två flickor och två pojkar, alla fyra med väldigt stora ögon, tavlor som var det sista jag såg innan jag somnade varje kväll. Jag tror mamma hade klippt ut bilderna från nån tidning och ramat in dom själv med hjälp av kartong, plexiglas och färgad tejp som ram.

Nu såhär eoner senare kommer bilderna tillbaka i mitt medvetande så jädra tydligt, Big Eyes handlar nämligen om konstnären bakom dessa tavlor, Margaret Keane.

Big Eyes är baserad på den verkliga historien om Margaret (Amy Adams), hennes storögda konst och hennes äkta man Walter (Christoph Waltz) som under tio års tid hävdade att det var han som målade tavlorna.

För att bena ut filmen lite, tittar du på trailern kan du strunta i att se filmen. Jag råkade få se trailern på bio, orkade inte blunda vilket var dumt för trailern visar exakt hela filmen – e x a k t. Att det är Tim Burton som gjort filmen känns lite….jahaja. Jag känner mig tämligen less på Tim Burton men avsaknaden av både Johnny Depp och Helena Bonham Carter i rollistan känns som ett stooort plus.

Att Tim Burton är ett stort fan av Margaret Keanes konst och samlar på hennes verk märks faktiskt i filmen. Han har svårt att ”döda sina älsklingar”, det är många scener som hade tjänat på att tajtats till och ibland även klippts bort.

Amy Adams är (antagligen) väldigt porträttlik Margaret och jag kan inte klaga det minsta på hennes skådespelarinsats. Att Margaret är en kvinna jag har svårt att tycka om beror inte på Amy Adams. Att Walter är en man som i varje bildruta är fullkomligt vidrig att beskåda beror däremot en hel del på Christoph Walts massiva överspel. Även om Walter varit just såhär i verkliga livet hade filmen tjänat på att tona ner honom liiiite, han känns liksom inte riktig, han är som en seriefigur. Att Margaret inte kunde genomskåda denna psykopatsjälvlysande fars till människa säger dessutom en hel del om henne och det är inget positivt direkt.

Trots allt detta är Big Eyes en ganska sevärd film. Visuellt oklanderlig – såklart – det är ju Tim Burton och konsten ger mig hjärtklappning, jag skulle gärna äga en äkta Keane jag med.

Big Eyes har biopremiär imorgon.

FILMSPANARTEMA: UTMANA DIN SMAK

I september 2013 hände något extraordinärt i filmbloggosfären. Tretton filmbloggare fick i uppgift att utmana en utvald kollega med en film denne inte hade sett och som låg utanför dennes normala bekvämlighetszon och jag tror faktiskt aldrig det varit roligare att vara en del av Filmspanarna än just den dagen. Otroliga texter, så mycket klurighet och fiffighet och alla hade verkligen ansträngt sig till det yttersta när det gäller att hitta rätt utmanarfilm.

Idag är det filmbloggarnas julafton igen då det återigen är dags för Utmana din smak-temat. Så himla härligt! Den här gången är vi hela femton bloggare som sett och skrivit om filmer vi inte själva har valt och den filmbloggare som fick mitt namn på lotten var Steffo från Flmr filmblogg. Min utmaning löd såhär:

Tänkte att du skulle ta och kolla in den ytterst charmiga och ytliga ”FÖRTROLLAD” (Enchanted) från 2007. Hoppas du inte sett den. Inte vad jag kan se från din blogg iaf. En riktig rejäl smetig produkt från Disney…som dock charmade brallan av mig när jag såg den! För nånstans bakom glittret döljer sig lite skön självironi och vuxenhumor. Skulle vara kul att se om du känner samma sak eller bara tycker att jag är full med B-S!

Hahaha! Är du telepatisk Steffo?

När Fripps filmrevyer-Henke skrev så fint om den här filmen för nåt år sedan trodde jag faktiskt att jag sett den. Jag blev sugen på att se om den men gav upp redan efter tio minuter. Antingen hade jag sett den och glömt allt eller så hade jag blandat ihop den med nån annan film. Hur som helst tyckte jag den var dötrist och jag stängde av. Nån månad senare hade Steffo sett filmen och skrev något minst lika lyriskt om den och jag var på´t igen. Började titta på filmen – somnade. Började om igen – somnade igen. Snark alltså, det gick bara inte.

Så visst är det en utmaning att nu ”tvingas” se filmen, en utmaning långt mycket större än Steffo kanske trodde när han valde filmen till mig.

Så nu gjorde jag som så, jag hyrde filmen på I-tunes för att kicka mig själv i baken. Med blott 48 timmars hyrtid måste det bli av. Det är en mysig eftermiddag när jag bullar upp med kaffe och lussebulle i soffan, fluffar till kuddarna, tänder ljus. Sätter igång filmen, fikar klart och är det inte jätteskönt att luta sig lite? Vila den trötta kroppen bara litegrann? Kanske lägga sig i soffan till och med, kanske stoppa om sig med den mjuka filten?

MENFÖRHELVETEVADÄRDETFÖRMUSIIIIIIK?

Jag vaknar till. Dreggel i mungipan och snustorra linser i ögonen. Har jag någonsin varit med om maken till jobbigt bakgrundsljud till en powernap? Musiken är hemsk, HEMSK är vad den är. Högt och knepigt, oljud rent utav. Men har jag sovit? Hur länge? HELA FILMEN? Det här är vansinne, vad gör denna film med mig egentligen, är den förtrollad, kastar den sömngrus i mina ögon och sjunger vaggvisor jag inte hör eller vad händer?

Men jag är inte den som är den. Utsövd och envis som en hemlös bäver sätter jag mig upp i soffan igen och startar om filmen. Nu jävlar ska filmen bli sedd!

Filmen börjar och slutar animerad, det kan man tycka vad man vill om men det är det som är själva grejen med filmen. Den animerade prinsessan som kommer till nutidens New York och blir verklig och levande, kulturkrockarna som sker mellan dessa två världar. Amy Adams spelar den verkliga prinsessan Giselle, Patrick Dempsey hennes amerikanska kärleksintresse Robert och James Marsden är Giselles prins-fästman som kommer till verkligheten även han.

Amy Adams är charmig som fan i den här filmen, det hade varit superlätt för henne att spela över och göra Giselle till en hyperaktiv disneyprinsessa. Jaha. Var det just det hon gjorde? Haha. ja precis. Men det gör inget, hon är gullig, hon är bra. Patrick Dempsey är återhållsam, manlig och funkar i sin roll, han gör det han ska och inte så mycket mer än så.

Det finns en scen i filmen, en musikalscen som utspelar sig i en park, den spolade jag tillbaka till och såg om några gånger, den tyckte jag väldans mycket om. Sen tyckte jag om scenen när det går upp för Giselle att nutidsmänniskor skiljer sig och att det är ”för evigt”.

Jag kan förstå att många tycker om Förtrollad, att många kanske till och med blir förtrollade av den. Jag är tyvärr inte en av dom. Det blir liksom för mycket av allt, som att äta strösocker ur tvåkilospåse med sked. Men jag vill tacka Steffo så jättemycket för en första klassens utmaning, det var ett bra och smart val av film, helt rätt för just mig.

 


.

Det bästa med detta inlägg är att det kommer mer, det kommer fler, det kommer mååånga fler idag. Klicka dig vidare in på mina filmspanarvänners bloggar för att se vilka filmer dom utmanats att se. Sååå spännande!

Absurd Cinema

Filmitch

Filmmedia

Flmr

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (blogg)

Har du inte sett den (pod) (dyker upp lite senare)

Joel Burman

Jojjenito

Movies-Noir – som utmanades av mig

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

The Velvet Café

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Cate Blanchett – Blue Jasmine

Jag går emot den stora och eniga strömmen när jag säger att jag inte tycker Blue Jasmine är en särskilt bra film. Cate Blanchett däremot, visst är hon jättebra i huvudrollen men ändå….jag vet inte… det är det där med personkemi. Det klickar inte.

.

.

.

Amy Adams – American Hustle

Amy Adams är ingen självklar favorit för mig men heller ingen jag medvetet undviker. Jag måste dock erkänna att dom tre stora roller hon gjort under 2013, som Lois Lane i Man of steel, som Amy i Her och som Sydney Prosser i American Hustle, imponerar stort på mig. Det går inte att förstå att det är samma tjej!

.

.

.

Sandra Bullock – Gravity

Det är mest ögon genom en rymdhjälm som man ser – men vilka ögon! Om Sandra Bullock ringde och ville bli min bästa kompis skulle jag svara JAAA på en sekund.

.

.

.

Judi Dench – Philomena

Om Judi Dench ringde och ville bli min mormor skulle jag också svara JAAAA på en sekund. Hon känns så genuin, så fin, så hygglig. Tänk att ha henne sittandes på sängkanten läsande Mio min Mio otröttligt och med inlevelse. Fan, jag vill krympa, jag vill bli liten igen.

.

.

.

Meryl Streep – August: Osage County

Det är liiiiite gäsp-varning på att Meryl Streep blir Oscarsnominerad, hon blir det bara hon filar naglarna i bild men här är hon riktigt bra. Samtidigt, hur bra hon än är i den här filmen så hade jag hellre sett någon annan ragata i rollen som Violet Weston.

.

.

Fem skådespelare som alla förtjänar en nominering. Ett par personliga favoriter som jag gärna ser med en liten guldgubbe i handen. Jag hoppas Sandra Bullock kammar hem statyetten men det är enbart mitt hjärta som talar nu. En skådespelarinsats som jag tycker saknas här är Emma Thompson i Saving Mr. Banks. Hon var jättebra där, bra mycket bättre än filmen. Vem vinner då? Jag tror faktiskt Cate Blanchett. Tyvärr.

Här är Movies-Noirs tankar om denna kategori.

AMERICAN HUSTLE

American Hustle har satt griller i huvudet på mig.

Hur bedömer man en film egentligen? Det är klart att jag ser till helheten, till manus, skådespelare, regi, musik, stämning, smink, klippning, rubbet men vad händer när man ser en film där flera bitar inte funkar men andra är riktiga fullträffar? Det blir en…krock.

Just nu känns det som att jag tuggar på folie med gamla lagningar i tänderna. Det sprakar och gnistrar, smakar konstigt och spottar man inte ut folien snabbt nog kan man få in P4 från nån perifer del av landet. Samtidigt vill jag bara krama nån. Filmen gjorde mig gott men irriterad. Vansinne egentligen, det är väl bara att bestämma sig? Ja….jo….det är väl det.

Jag har bestämt mig sedan länge för Christian Bale. Han är inte min typ av snubbe. Jag gillar inte honom. I alla filmer han är med kan han med fördel bytas ut mot någon som är bättre. Men inte här. Han äger!

Amy Adams är en ganska blek skådespelerska tycker jag. Aldrig dålig men heller aldrig riktigt minnesvärd. Hon är stabil och trofast, funkar i alla väder, lite som ens favoritskor. Men inte här, här är hon världsbäst!

Jennifer Lawrence är 24 år och toppenbra på att spela ung oskyldig tjej, ung stark tjej, ung actiontjej och blå. Här är hon en vampig gift slödderalkis med världens konstigaste frisyr och jag älskar henne. Hon är klockren!

Jeremy Renner är alltid bra men jag var ändå ytterst tveksam till att han skulle funka i den här rollen. Stor sned och yvig frisyr och världens bredaste slips men det visade sig att han är helt perfekt.

Sen har vi då Bradley Cooper, fina fina Bradley Cooper. Jag var inte det minsta rädd att han skulle bomba här, klart han inte skulle, han är ju Bradley. Men med mikropermanentat hundhår och ett helskägg som ser pålimmat ut kunde det lika gärna ha blivit Stefan och Krister-känsla över alltihop. Det blev det inte. Bradley är underbar – och han dansar igen!

American Hustle är skådespelarnas film till hundra procent men det är inte så mycket mer. Regissören David O. Russell ger jag inte många ören för men å andra sidan, hur ska han kunna misslyckas med dessa fem framför kameran? Det går ju inte.

Filmmusiken är jättebra och lite för hög filmen igenom vilket gör att filmen känns som en reklamfilm för utklädningskläder och/eller en Hollywood-revy till förmån för katastrofdrabbade barn eller nåt. Det är ett gissel det här. Gör fem bra skådespelare per automatik en film bra? Jag tycker nog inte det.

Det gisslar och gnisslar och funderas här. Jag går fram och tillbaka som Professor Baltazar och funderar på en lösning. Skådespelarna får alla rätt, alla fem, inget snack om saken. Dom drar lasset. Men lasset består av torrt gräs som i närheten av en tändsticka fjuttar eld och blir till ingenting mer än aska. Filmen är som en tom julklapp där skådespelarna är inslagningspappret och snöret. Fint som snus på ytan men ekande tomt om man ser efter ordentligt. Mysko film det här – men okej ändå på nåt vis.

Filmen:

Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Christian Bale, Amy Adams och Jeremy Renner:

HER

Vi lever i en tid när den yttersta formen av lyx är att sitta ner mitt emot en annan människa, ha tid att umgås och föra ett samtal utan att en mobiltelefon eller två pockar på ständig uppmärksamhet. Lika enkelt som det låter när jag skriver det lika svårt är det att få vara med om i verkligheten.

Vi lever i en tid när det ältas om livspussel som inte går ihop, om fullproppade kalendrar, om att vi som bor i storstan måste boka in en middag med en kompis ett halvår i förväg för att vara säkert på att båda kan. Vi lever också i en tid när det samtidigt läggs ner ofantliga mängder tid på skärmrelaterade hobbys – mejlade, chattande, bloggande, internetdejtande, TV-och-dataspelande, twittrande och facebookande – tid som borde kunna gå att förvandla till relationstid-IRL om man vill.

Om man vill. Det är just det, vi kan ju välja. Vi kan välja att låta mobilen ligga ljudlös i fickan eller lägga den pipande och surrande på bordet bredvid besticken när vi träffar en vän. Vi kan för det mesta välja att skriva kram i ett mejl till en kompis eller ses och kramas i verkligheten. Vi kan välja mellan att våga satsa på en riktig relation och kanske få uppleva kärlek eller ha ett förhållande på låtsas i datorn med någon man aldrig träffat öga mot öga men också – kanske – slippa den värsta hjärtesorgen.

I en framtid kanske inte alltför väsenskild från vår går Theodore Twombly (Joaquin Phoenix) till jobbet som en alldeles vanlig man med bruna navelhöga byxor och mustasch. Lite stukad, lite ledsen, lite levandes i limbo efter en lång relation som gått i stöpet känner Theodore att det är lite lurigt att träffa nån ny. Han vet inte riktigt om han vill, om han är redo. Men när han köper ett nytt operativsystem till datorn händer det något. Kvinnan som pratar med honom från datorn kallar sig Samantha och ja, tänka sig, hon förstår honom! Trevlig sexig röst har hon också – och hon är snäll. Hon frågar hur han mår. Hon är klok, as-intelligent faktiskt och hon finns alltid till hands när han behöver henne. När han sover eller jobbar kan han stänga av öronsnäckan, ingen som tjatar, gnatar eller kräver nåt.

Det Theodore kanske inte räknat med är att Samantha, trots att hon inte har en kropp, har känslor. Deras relation blir liksom ”på riktigt” åt båda håll och Theodore har inga problem med att säga orden ”min flickvän är ett operativsystem”. Det är liksom inget konstigt i hans värld och faktiskt inte i min heller när jag ser på filmen. Den på pappret helvrickade historien känns faktiskt inte alls så knepig. Snarare känns hela kärlekshistorien som en våt dröm för en väldigt massa människor som av en eller annan anledning valt bort verkliga hudnära relationer.

Spike Jonze har gjort en lågmäld vacker romantisk film som det är så väldigt lätt att tycka om. Det är även väldigt väldigt lätt att tycka om Joaquin Phoenix och hans Theodore. Scarlett Johanssons röst är perfekt som Samantha och både Amy Adams, Olivia Wilde och Rooney Mara gör fina inhopp i sina tämligen små roller. Men att filmen är så utomordentligt perfekt kan Jonze tacka svenske filmfotografen Hoyte Van Hoytema för. Vilket geni han är bakom kameran!

Så oavsett om du stänger av mobilen när du går på dejt eller ger den full uppmärksamhet fast du har en ny bekantskap bredvid dig, oavsett om du umgås med vänner genom att följa deras statusuppdateringar på Facebook eller om ni ses över en fika på stan, oavsett om du vågar bli kär eller hellre är själv, oavsett vilket så har du ett val och det är bara du själv som vet hur du ska välja. Theodore Twombly valde också och jag tycker han valde bra till slut.

Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också skrivit om Her och vill du höra Har du inte sett den-grabbarna featuring Fripps filmrevyer-Henke prata om filmen kan du klicka här. Tommy filmar Niklas och Emilios Her-pod hittar du här.

MAN OF STEEL

Tänk dig en treåring framför en gigantisk vägg med lösgodis. Hen står där och är dryga metern hög, kanske lite snorig, kanske har hen keps, jag tror det. Men det jag vet är att hen definitivt har fått ett okej från mamma och pappa att plocka hur mycket godis som helst i den prassliga påsen, det gäller bara att själv nå upp till rätt plastlådor.

I min värld är Man of steel-regissören Zack Snyder den där treåringen och manusförfattarna David S Goyel och Christopher Nolan föräldrarna. ”Här Zack, här har du en story, här får du våra idéer och visioner och här kommer vi med filmbolagets jättekappsäck med guldpengar och nu är det upp till dig att fixa ihop alltihop så det blir en helt perfekt slutprodukt.

Och där står Zack och torkar snor med sidan på långfingret. Vadå? Vadå slutprodukt? Det är ju jättegott med hallonbåtar och polly och skumbananer och nappar och såna där blåbärsbumlingar som gör att tungan ser ut som en smurf i dagar efteråt. Det är väl bara att tjoffa ner alltihop i påsen och äta. Lösgodis är ju gott även i stora mängder. Jag blandar och äter, du ska bara vara tyst.

Ja, typ sådär känns det. Med Man of steel serverar Zack Snyder mig en gigantiskt påse plockgodis och jag förväntas tycka att blandningen är toppen OCH jag förväntas att inte må illa efter en sockerchock som hade tagit död på en mindre luttrad. Det är ju inte möjligt. Klart jag får nog. Klart det står mig upp i halsen efter en stund men hey, lugn, så illa är det faktiskt inte. Jag kräks inte, jag hade bara behövt en paus – eller mindre påse.

Det finns nämligen en hel det med Men of steel som är bra. Stålmannen själv, Henry Cavill till exempel. Han må kanske vara för snygg för att bli den nya James Bond och han var för gammal för att spela vampyr-Edward i Twilight men han är till min förvåning väldigt bra på att spela Clark Kent. Bilderna jag sett på honom har varit ungefär lika spännande som att se Prins Carl-Philip vara kalsongmodell i Elloskatalogen men nånting händer när Cavill visas upp på stor duk. Han växer (nähä?). Han funkar. Han är stor, stark och ser genuint snäll ut till skillnad mot hans antagonist Zod som i Michael Shannons gestaltning är jävligt ruggig. Nånting säger mig att Christopher Nolan haft ett finger med i den castingen för är det nåt han kan så är det att med precision välja riktigt läbbiga filmskurkar.

Kevin Costner och Diane Lane spelar Clark Kents jordiska föräldrar och Russel Crowe är hans biologiska kryptonitiske pappa och dom alla tre utstrålar en sån värme att dom skulle kunna fungera som bras-DVD. Värme är det annars inte mycket med i filmen. Den är kall, iskall i färgerna, det är grått, svart och gråsvart och det är dystert men inte spännande. En del av serietidningskänslan försvinner i och med det och det gör kanske inget egentligen, det är bara det att jag gillar när det är lite mer färg och framförallt lite…snyggare. Lite mer The Dark Knight liksom.

Det är ofrånkomligt att jämföra Man of steel med Nolans Batman-trilogi men i mina ögon är det som att jämföra ett avsnitt av Tom&Jerry med Monster´s Inc. Det är samma genre, det är gjort på samma sätt men det är klasskillnad. Det finns nämligen en del med Man of steel jag inte köper. Det första är Amy Adams som Lois Lane. Nej säger jag, hon är fel tjej på fel plats. Det andra är dom otaliga och extremt långtråkiga ”actionscenerna”.

Filmen är 2,5 timme lååång och den hade verkligen inte behövt vara det. En halvtimme hade lätt gått att klippa bort och vips hade det blivit kvar en riktigt bra och påkostad film med duktiga skådespelare och välgjorda actionscener – en perfekt slutprodukt.

Zack Snyder nådde liksom inte riktigt upp. Nästa gång kanske han lärt sig att hämta en pall om han vill hitta dom bästa bitarna. Eller så har han växt en halvmeter. Treåringar brukar kunna göra det.

[Betyget ändrat efter omtitt. Kanske borde jag ha sänkt det ett snäpp till?]