Etikett: Amy Brenneman

Publicerat

JANE AUSTEN BOOK CLUB

Jag hade en alldeles tom och ledig kväll härom veckan och ville verkligen inte slösa bort den på skit. Så med Apple-TV-kontrollen i ena handen och inte den minsta aning om vilken film jag ville se bestämde jag mig för att införa en treminutersregel. Filmen jag klickar igång får tre minuter på sig att fånga mitt intresse, händer ingenting är det byebye, klick, stopp och på´t igen med nästa film som verkar det minsta intressant.

Fyra filmer fick se sig bortklickade innan jag hamnade på Jane Austen Book Club, en film som jag fram tills nu egentligen aldrig trott ”var nåt för mig”. Såhär efteråt kan jag känna….”varför inte då då?” Varför skulle jag inte tycka om en charmig och smart film som handlar om helt vanliga kvinnor, deras vanliga problem (med män) och Jane Austens böcker?

Nej precis, varför skulle jag inte gilla den här filmen? Hur kan man INTE gilla den? Sex Jane Austen-böcker skall diskuteras i en bokklubb som är skapad för att ett gäng ledsna, ensamma och mer eller mindre dysfunktionella kvinnor ska få något vettigt att prata om tillsammans. Den enda mannen i sällskapet, den alltid cyklande Grigg (Hugh Dancy) jämförde Fanny Price och Edmund i Mansfield Park med Luke och Leia i Rymdimperiet slår tillbaka och det var kanske det mest krääääjsy som hände i filmen, i alla fall om man ska mäta ögonglobernas storlek på kvinnorna i rummet.

Maria Bello, Amy Brenneman, Kathy Baker, Emily Blunt och Maggie Grace är perfekt castade som bokklubbsgänget och jag skulle gärna hänga med dom längre än filmens speltid. Det var jättetrevligt.

Publicerat

YOUR FRIENDS & NEIGHBORS

När filmåret 1998 precis hade listas la en av mina följare på Facebook upp sin egen lista av favoritfilmer från samma år. På första plats låg en film jag inte kände till, Your friends & neighbors. ”Se den nån dag när du känner för lite cynism” skrev han och nu är den dagen här. Cynismens dag har kommit till stan och om någon filmaffisch skulle visas på stora blinkande annonspelare som nån slags ”reklam” för denna människosyn så är det denna, herreminjävlar alltså.

Här får vi stifta bekantskap med Barry (Aaron Eckhart med mustasch och aningens fler trivselkilon än vi är vana att se honom), en man som enligt egen utsago aldrig haft så bra sex med någon som han har med sig själv. Han är gift med Mary (Amy Brenneman) och om hon visste vad maken tyckte skulle hon nog säga detsamma. Det är inte passion deras förhållande grundar sig i direkt.

Terri (Catherine Keener) är gift med Jerry (Ben Stiller) och dom har nog rätt bra sex men han kan inte sluta prata. Han prataråprataråpratar och hon blir typ galen. Jerry är för övrigt lärare och har en förkärlek för att flirta med – och om det går vägen även ligga med – yngre kvinnliga elever. Terris hemlighet är att hon gillar tjejer hon med.

Cary (Jason Patric) skulle kunna vara Patrick Batemans (American Psycho-killen) brorsa. Satan en sån otäck människa. Psykopatäckel i nån slags ”perfekt” förpackning som istället för musik lyssnar på sina egna knulljud när han tränar.

Det är en tämligen svart resa man får vara med på under filmens 100 minuter. Människans vanligaste tragiska sidor exploateras åt alla håll och kanter och det är svårt att tänka kärleken överlever allt-tanken med den här filmen i färskt minne. Människor kan verkligen vara sjukt osympatiska och det otäcka är att det är så enkelt. Det är så mycket simplare att vara denna typ av människa än motsatsen, mycket mer kravlöst, mycket mer YOLO.

Filmen är skriven och regisserad av Neil LaBute och i mina ögon känns han som en manlig variant av min favorit Nicole Holofcener. Nu vill jag se mer av honom och jag vill torrskrubba mig med kaustiksoda. Den där cynismen alltså…

Publicerat

Katastroffilmstisdag: DAYLIGHT

Jämfört med katastroffilmer av det ordentliga slaget då hela jorden riskerar kollaps så är Daylight en ganska småskalig historia.

En lastbil full med tunnor som innehåller giftigt avfall exploderar i Holland-tunneln, mitt under Hudsonfloden. Det är rusningstrafik och massor med folk behöver använda tunneln för att komma till och från Manhattan. Vatten strömmar in från båda håll och tunneln riskerar att bli en massgrav. Det går inte att ta sig in, det finns ingenstans att ta sig ut men självklart finns det tuffa killar som gör allt för att rädda sina medmänniskor – och sig själva. I detta fall heter dom Viggo Mortensen och Sylvester Stallone.

Viggo spelar den skicklige bergsbestigaren Roy Nord som kan klättra som en shimpans även på blöta ledningar och Sly är en jättetuff kille och före detta räddningstjänstarbetare (med explosioner som sitt specialområde) och han är även begåvad med väääärldens larvigaste namn.

Av alla enstaviga förnamn Stallone haft genom filmhistorien måste det han har här vara det allra töntigaste. John, Jake, Joe, Boss, Ray, Gabe, Frank, Nick, Deke är acceptabla namn allihop men KIT, hallå, hur tänkte ni nu? ”I was saved by Kit Latura”, nä, it doesn´t do it for me, inte alls faktiskt.

Daylight är en riktig dussinactionfilm, en sån som varken gör mig jätteglad eller förbannad, inte superexalterad eller toksömnig. Det som slog mig när jag såg om filmen var att effekterna faktiskt håller fortfarande, dom har åldrats förvånadsvärt bra. Kanske beror det på att dom inte var – och är – speciellt spektakulära utan mer ordinära.

Filmen är i vilket fall underhållande för stunden, lite tokig och överdriven precis som en katastroffilm ska vara och med en alldeles fantastisk filmstjärna i huvudrollen så är det självklart att filmen blir godkänd – fast han HAR ett skittöntigt namn.