Etikett: Amy Madigan

Publicerat

En ladylike sommar: GREY LADY

Doyle (Eric Dane) har fått både sin syster och sin poliskollega mördade och han vill inte ge upp letandet efter mördaren. Eller som han säger själv med tryck i rösten: ”I´m not gonna stop, brother!”

I mångt och mycket känns Grey Lady som en höstfilm. Lite ledsamma stråkar ackompanjerar naturbilderna av ett turistfritt Nantucket. I mångt och mycket känns filmen även som en Harlequin-roman i filmformat fast utan attraktiva läkare med sammetsbruna ögon och/eller nån fräsch ridlärare med lågt skurna Lee-jeans. Det radas upp en hel del riktigt fåniga scener, ett exempel är när ett bluesband spelar på en ”festival” i stan och publiken består av sex generiska tonårsflickor som gungar simultant fram och tillbaka och den som ”spelar” på trumpeten inte ens har den i närkontakt med läpparna.

Allt känns väldigt….B….om jag ska vara snäll. Som ett bortklippt avsnitt av Morden i Midsomer eller ett sämre Beck-avsnitt (fast på engelska). Det är definitivt inte något som håller för en hel långfilm. Den som yppade citatet som hamnade på affischen, ”Masterful….thriller” har nog aldrig sett en film förut. Nix pix, det här var inte bra. På´t igen nästa lördag!

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DRÖMMARNAS FÄLT (1989)

Ray Kinsella (Kevin Costner) är pappa, make, föräldralös, baseballintresserad samt nybliven bonde. En dag när han knallar runt på sitt nyligen införskaffade majsfält hör han en röst som säger ”if you built it, he will come”. Ray är en stabil man, han är ingen lallare som tror på andar, spöken och konstiga röster men han är samtidigt stensäker på vad han hört.

Han är den ”normala” familjefadern och är livrädd för att ses som en knäppis. Allt detta gestaltas med extrem övertydlighet i filmen då dottern tittar på Harvey med James Stewart på frukost-TV:n och Ray stänger av för ”han är en galning”, när Ray är i affären spelas Crazy med Patsy Cline och när han pratar med sin fru över middagsbordet spelas What a day for a daydream med Lovin Spoonful på radion. Jaaaaa *suck* vi fattar att den som skrivit manus tycker att han är kocko, sätt upp en skylt annars, en lättläst med STORA bokstäver så att även döva tittare verkligen förstår.

Den som enligt rösten ska komma om Ray bygger en baseballplan på majsåkern är den legendariske basebollstjärnan Shoeless Joe Jackson (Ray Liotta), den DÖDE legendariske baseballstjärnan Shoeless Joe Jackson.

Jag minns den här filmen som gullig, jag minns den som mysig, jag minns en stilig Kevin Costner i högt skurna Lee-jeans och jag minns baseballkläder. I princip är det bara minnena kring Kevin Costner som inte sviker mig. Filmen är inte gullig, den är banal. Filmen är inte mysig, den är irriterande. Och baseballkläder javisst, men gör baseballkläder nån glad –  egentligen?

Några halvtrevliga scener och Kevin Costners myckna screentid är det som gör att betyget håller sig borta från en etta.

Temat heter Back to the 80´s och idag går det i mål. Men först kommer en film kl 12 och en film kl 18, sen är åttiotalet slut på bloggen i alla fall i den här inramningen.

Publicerat

GONE BABY GONE

Gone Baby Gone har ända sedan den kom varit en film jag hållit mellan tummen och pekfingret på armlängds avstånd med en klädnypa över näsryggen. Lite som en välfylld blöja. Jag har på ett ganska osunt sätt avskytt den som pesten. Ben Affleck regisserar och hans bror Casey spelar huvudrollen och allting med filmen fullkomligt osar tarmrensningsprodukt.

Men så såg jag The Town och blev fullständigt knockad. Så såg jag Argo och blev inte lika begeistrad – men nästan. Hur som helst så gav dessa två filmer i regi av Ben Affleck mersmak nog för att jag skulle både våga och vilja sätta tänder och ögon i Gone Baby Gone. Så så fick det bli.

Filmen utspelar sig i dom inte helt trevliga områdena i Boston. Det är smutsigt, segregerat och eländigt och en fyraårig flicka försvinner från sin familj, en familj bestående av en drogmissbrukande mamma som det är svårt att tycka om. Medierna går bananas och skriver spaltmeter om försvinnandet men det hjälper inte, flickan kommer inte tillrätta. Flickans moster får liksom nog och anlitar privatdetektiven Patrick Kenzie (Casey Affleck) som hon hoppas ska kunna se på fallet med nya ögon. Och det gör han. Nya och fräscha ögon som gör att han ser utanför lådan och hittar ledtrådar som gör att filmen svajar både hit och dit, lite som en optimistjolle på Atlanten.

Filmen svajar i handling men inte alls i utförande, den är schysst filmad och har ett bra tempo från start till mål. Min fördom att Casey Affleck skulle dra ner filmen i dyn besannades till viss del, jag tycker fortfarande att han är ett mycket svagt kort i en rollista vilken-som-helst och han klarar definitivt inte av att bära en huvudroll på sina axlar. Kanske även han skulle prova på att regissera istället?

Övriga skådespelare – Michelle Monaghan, Morgan Freeman, Ed Harris (med flera) – hjälper filmen att bli helt okej, kanske även med ett plus i kanten men någon The Town är den inte. Inte för mig. Däremot skulle jag gärna se om den om nåt år eller två. Kanske växer den vid en omtitt? Nånting säger mig att det kan bli så.