Etikett: Amy Seimetz

Publicerat

JURTJYRKOGÅRDEN

Okej, nu var det alltså dags för Jurtjyrkogården anno 1989 att få sig en remake. Välbehövlig eller totalt onödig, åsikterna om detta går isär. För egen del var nog grundinställningen att det inte behövdes men med facit i hand hade jag nog fel. Jurtjyrkogården anno 2019 har nämligen en lite omgjord story och detta är ett stort plus eftersom jag gillar att bli överraskad. Och då detta är en av Stephen King-böckerna jag läst flest gånger så mindes jag rätt tydligt vad som hände och skulle hända. Trodde jag, ja. Så fel det kan bli.

Det här är en skräckfilm som är väldigt lik dom flesta publikfriande skräckfilmer från 2010-talet på EN punkt: den är jump-scare-driven. Här är det så många jump scares att det är nästintill larvigt, ändå sitter jag där i biosalongen och hoppar som om jag satt på en gigantisk nysande studsboll. Det är fan fånigt men jag vore elak om jag sa att det inte funkade. Det gör ju det. Jag HOPPAR JU. Kroppen blir uppenbarligen RÄDD. Rädd för överraskningsmomenten, ja, men inte rädd för filmen i sig. Som skräckfilm betraktad är den egentligen ganska….snäll. Det som är det tuffa med filmen är egentligen själva andemeningen med historien.

Allt detta prat om döden. Det tär. Det är jobbigt, det är ledsamt och jag som tänker rätt mycket på den frågan till vardags fastnar liksom i vinkelvolten i filmen. Pappan (Jason Clarke) med sitt logiska agnostiska tänkande, mamman (Amy Seimetz) som brottas med trauman från barndomen gällande sin sjuka och sedemera döda syster och dottern Ellie (Jeté Laurence) som är precis i den åldern då döden och det som väntar efter den gör sig påmind som en av livets stora frågor. Lillebror Gage varken säger eller tänker så mycket än. Han är mest bara…lillebror.

Det finns en hel del plus med filmen och det finns några små minus. Jeté Laurence, Jason Clarke och John Lithgow i stickad kofta är plus, Amy Seimetz är ett jätteminus. En skådespelare vars förnamn börjar på J hade sannolikt varit bättre alldeles oavsett vilken. Ett plus är också att en del av stämningen från originalfilmen finns kvar, att man sitter och väntar på hälsenescenen och får den (- typ) och att slutet är toppen. Summa summarum är jag riktigt nöjd med den här remaken. Jag tycker den var rätt härlig. Och rälig!

Publicerat

ALIEN: COVENANT

När jag satt i biosalongen i onsdags och väntade på premiärdagens första visning av Alien: Covenant kände jag en hurv gå genom hela kroppen. Jag var bara sju år när första Alien-filmen gick upp på biograferna och det är en av mina stora filmsorger, att jag inte fick se Alien på bio, då, då när den var ny. Det är nämligen SÅ man ska se Ridley Scotts Alien-filmer. På stor duk och med full koncentration. Så av ren självrespekt och av kärlek till filmmediet tänker jag inte lägga min energi på att kasta en mental facehugger i plytet på idioten bredvid mig som roade sig med att prassla med godispapper i två timmar istället för att se på filmen, jag tänker försöka bortse från detta och bara skriva av mig om filmen (även om jag vill DÖÖÖÖÖDAAAAAAAAA när jag tänker på fanskapet).

Var var vi?

Jag har nyligen sett om alla fyra Alien-filmerna men med facit i hand, den enda jag BORDE ha sett var Prometheus. Den här filmen utspelar sig mellan Prometheus och första Alien i tid och med Prometheus i färskt minne kan man nog se betydligt fler beröringspunkter än dom alldeles uppenbara, alltså dom jag la märke till. Androiden David (från Prometheus, spelad av Michael Fassbender) introducerar filmen med pianospel och barfota teserverande när hans skapare Peter Weyland (Guy Pearce) är fikasugen men på rymdskeppet Covenant är det en uppgraderad android vid namn Walter (Michael Fassbender) vi får se.

Två gånger Fassbender alltså. I mångt och mycket är det hans film. Inga av dom andra skådespelarna kommer i närheten av hans skådespelarprestation och detta utan att dom andra är det minsta bleka. Katherine Waterston (från Fantastic beasts and where to find them, bland annat) spelar den kvinnliga ”Ripley-karaktären” Daniels med kort mörkt hår och sedvanligt linne. Gråter hon inte extremt mycket? Jo, jag tycker det. Tårarna rinner i var och varannan scen men inte för att hon är vek, mesig eller handlingsförlamad av sorg utan för….? Jag vet inte.

För visst händer det sorgliga saker i filmen, visst utsätts besättningen på Covenant för omänskligheter MEN överlevnadsinstinkten är stark, det är bara att bita ihop och gå vidare. Den lilla stugan SKA byggas på en okänd planet även om den ska byggas med två händer istället för fyra.

Där Alien är en helt igenom oklanderlig film rent manusmässigt (ja, på ALLA sätt, det måste framhållas) där har Alien:Covenant vissa riktigt blajjiga fel och luckor, småsaker som är jättekonstiga och som med lätthet hade kunnat skrivits om/bort men av nån outgrundlig anledning är kvar i filmen (väljer att inte skriva ut dessa i texten då det kanske kan upplevas som spoilers, är du nyfiken på vad jag menar, skriv en kommentar så kör vi spoilers där). Jag kan dock med lätthet blunda för filmens fel och brister för det här är en fröjd för både ögon och öron, det är Hollywood när det är som mest och bäst och varenda använd dollar syns på duken. Det är snyggt så man smäller av och det är MYS för kropp och själ att få se både facehuggers, chestburster (OCH backburster för den delen!) OCH ett riktigt Alien-monster på stor duk.

Jag tycker Alien:Covenant är en superbra film och jag vill se om den utan prassliga godispapper vid min sida. Jag vill se om den NUUUU!!!

I avsnitt 89 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen. Lyssna här om du vill.

 

Publicerat

UPSTREAM COLOR

Efter att ha klickat in hos Jojjenito och läst den kanske mest kreativa filmrecensionen någonsin fanns det ingen återvändo. Jag kände väldigt tydligt att jag måste se Upstream Color. Så jag såg Upstream Color.

?????

Så såg jag ut när filmen var slut. Som ett 175 centimeter långt frågetecken. Jag förstår verkligen Jojjes ”text” – eller brist på sådan.

Ibland, inte ofta men ibland, kan jag tycka att det är kul att se riktigt tankemässigt utmanande filmer. Jag kan tycka om att  känna att hjärnan får jobba och kanske även ibland bara släppa taget och försöka acceptera vetskapen att jag har ett begränsat intellekt och faktiskt inte fattar vad det är jag ser. Holy Motors var en sådan film, en film jag njöt av men inte begrep, Mulholland Drive är en annan.

För att kunna tycka om en film vars handling ter sig helt obegriplig behöver jag få en känsla för filmen, jag behöver hamna i filmens värld. Den här filmens manusförfattare och regissör Shane Carruth lyckas med det under hela första halvan, jag tittar begeistrat och med stora ögon när det läggs in små vita maskar i medicinkapslar och karvas i grisar och dricks enorma mängder vatten och åks tunnelbana. Men sen är det som att jag helt enkelt inte orkar längre. Det är som att jag ska springa tjejmilen men halvvägs ser jag en kompis i folkvimlet som bjussar på apelsinsaft och mariekex och har en liten uppfällbar stol till övers. Det är klart jag hellre sätter mig där och pratar med henne än fortsätter springa.

Så jämfört med filmen var första halvan fullt fokus på löpningen och andra halvan försvann tankarna iväg åt alla möjliga kexiga håll, dock utan skavsår och alltför hög puls. Jag kan inte för mitt liv säga att jag tycker filmen är bra men jag tyckte om musiken och några av scenerna. Men att säga att jag fattar nåt av det jag såg, haha, nej det gjorde jag inte.

Movies-Noir har också skrivit om filmen. Där är det aningens färre frågetecken.

Publicerat

TINY FURNITURE

Hör du till skaran som fallit som en fura för TV-serien Girls? Är du en av dom som förstår hajpen kring Lena Dunham, seriens skapare och regissör och kanske till och med älskar den? Grattis till dig i såna fall. Då är Tiny Furniture en film för dig.

Tiny Furniture är nämligen en film av och med Lena Dunham. Flera av skådespelarna som känns igen från Girls är med i rollistan, precis som Dunhams egen syster Grace som spelar syster i filmen. Man skulle kunna tro att svågerpolitiken slutar där men nejdå, Lenas mamma Laurie Simmons fick också en roll – som mamma. Att den här filmen tidsmässigt kom två år före TV-serien gör mig riktigt glad.

Att Lena Dunham skriver manus, regisserar själv och lyckas få detta projekt finansierat innan hon gjort en framgångsrik och barriärbrytande snackis-TV-serie innebär att det finns filmbolagsfolk med både hjärna, hjärta och tillgång till checkblocket som är skönt modiga och sånt gör mig nästan… lycklig.

Det som gör Lena Dunham så udda är att hon inte är udda, hon ser ut och beter sig som en helt vanlig tjej och sånt ser man inte på film dagligdags direkt. Filmens huvudkaraktär Aura är precis lika spretig och osäker och fundersam och humörsvängande som vilken ungdom som helst. Tankar på framtiden, vem är jag, vad ska det bli av mig, när kommer jag träffa mannen i mitt liv, hur ska jag göra för att tycka att livet är kul?

Tiny Furniture är på många sätt en osminkad film som visar alla sidor av ett vanligt liv och på det sättet är filmen fungerande, bra och viktig men att en film är fungerande, bra och viktig är inte alltid samma sak som att den är underhållande och håller hela vägen. Tiny Furniture är liksom inte underhållande på samma sätt som Girls och kanske beror det på formatet. Girls-avsnitt på dryga tjugo minuter är en sak, en långfilm en annan.

Lena Dunham ska ha all cred i världen för att hon försöker göra världen till en bra mycket lättare plats för alla tjejer som är så twistade i skallen att vi tror att vi inte duger om vi inte är real-life-photoshoppade dygnet runt. Det är ju bullshit. Hur många snubbar tror att dom behöver vara det för att vara okej? Jag gissar på….inga.