Jag undrar om det inte finns en likhet mellan svenskproducerad modern musik och Lasse Hallström.
Många musikmänniskor säger sig kunna höra ”svenskhet” i musik, att det finns ”nåt” där som andas Sverige vilken internationellt stor artist som än sjunger låten. Lasse Hallström funkar på samma sätt i filmvärlden tycker jag. Han är väldigt duktig på att regissera filmer som är überamerikanska men den där Hallströmska auran vilar över varenda bild, det går inte att förtränga det faktum att det är mellanmjölk jag ser. Clint Eastwood skulle kunna göra samma film men då blir det mer gammaldags mjölk, Wes Anderson skulle också fixa det men då i mer pastelliga minimjölkstoner.
Lasse Hallström är stabil som en ardennerhäst i den här lättsmälta men robusta drama-med-en-romantisk-twist-genren. Jag vet vad jag får, det blir sällan mer men heller nästan aldrig mindre. I den här filmen ska Jennifer Lopez försöka spela en svårt misshandlad kvinna som lever tillsammans med sin gris till snubbe (Damian Lewis) och sin dotter Griff (Becca Garner) som hon har ihop med en annan man, en man som är död. Hon lyckas fly, för sitt liv förstår jag, men det är ingenting som direkt känns. Hade det varit en brittisk film hade denna del av historien skildrats med betydligt mindre softad lins, det hade varit gegga och brutna näsben och panik-ända-in-i-benmärgen. Det är det inte nu. Hallåååå, det är Jennifer Lopez som springer, det är Jennifer Lopez med blåmärket vid mungipan.
Nåja. Hon och dottern flyr i alla fall och dom flyr till en man i Wyoming vid namn Einar Gilkyson (Robert Redford). Han bor på en gård med sin häst och sin vän Mitch (Morgan Freeman) som han vårdar efter en björnattack. Einar visar sig vara Griffs farfar. Sen är det ju Jennifer Lopez vi snackar om så självklart blir hålans sheriff tokkär i henne vid första ögonkastet. En kvinna är ju som alla vet inte hel utan en karl vid sin sida, en kvinna har ju väldigt svårt att klara sig själv, att ha ett existensberättigande, att fungera utan den bekräftelse en sexuellt understimulerad man kan ge henne så det är klart att hon faller som en fura trots att hon har både invändiga och utvändiga sår som borde behöva hinna läkas. Nä fan, nu är jag överdrivet bitchig,men jag kan bli så trött på den där amerikanska moraliseringen över FAMILJEN som det enda funktionella sättet att leva på, det enda som är okej inför Gud och hela församlingen.
Nu är En dag i livet en helt okej film att slötitta på en ledig eftermiddag. Den funkar. Jag kollade upp på Imdb om Morgan Freeman fått nån form av pris för sin insats som Mitch men nej, så var inte fallet. Konstigt tycker jag då han är otroligt bra här. Robert Redford är också bra och Damian Lewis (från Homeland) är otäck som kvinnomisshandlare. Jag önskar att jag kunde sprida parfymerade rosenblad kring Jennifer Lopez person i filmen men det går inte. Hon är alldeles för tillrättalagd för den här rollen. Jag tror inte på henne alls.
