Etikett: Ana de Armas

Publicerat

BLADE RUNNER 2049

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt –  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo
Och här är min gode vän Calles tankar om filmen.

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

Publicerat

WAR DOGS

Filmer som är baserade på verkliga händelser är nästan alltid kluriga att få till. Oftast känns dom tillrättalagda och ”hollywoodiserade” (ja, om det är amerikanska filmer alltså) men även i väldigt många fall även slätstrukna och lättglömda, om än sevärda under tiden man tittar.

Det verkar dock finnas en subgenre i boats-filmer-träsket som funkar bättre än andra (i alla fall för mig) och det är filmer som handlar om pengar, droger, diverse kriminella element SAMT att dessa är filmade i ett hujadamej-tempo med sköna färger, schysst musik, snabba klipp och Jonah Hill i rollistan. Jag syftar såklart på The Wolf of Wall Street nu, en film som är rätt lik War Dogs. Eller tvärtom. Fast light. Lightsaft. Väldigt utspädd lightsaft.

Det började med att journalisten Guy Lawson skrev en artikel i Rolling Stone, en artikel som sedan blev till en bok: Arms and the Dudes. Filmmanuset är sedan (vad jag förstår) gravt överdrivet jämfört med verkligheten och flera av dom bästa scenerna i filmen har aldrig hänt (som när huvudkaraktärena bilar genom Irak och får en del  ”förhinder”). Det är tydligen manusförfattaren Stephen Chins egna upplevelser från Irak som får ”glänsa” lite i rampljuset här. Vari sanningen i den informationen ligger förtäljer dock inte historien. Det gäller nog att ta det mesta med den här filmen med en nya salt ÄVEN om premissen är intressant och helt jävla sjuk.

Efraim Diveroli (Jonah Hill) och David Packouz (Miles Teller) är två män, bekanta sen ungdomen, som träffas av en slump när båda behöver varandra kan man säga. David försörjer sig som massör hemma hos manliga rikisar och Efraim är nån form av ”handelsresande i skumraskaffärer”. Han har kommit på ett kryphål i den amerikanska vapenupphandlingen och kan nu sälja både vapen, ammunition och andra förnödenheter till amerikanska armén som krigar i Afghanistan. När David får reda på att han och kärleken Iz (Ana de Armas) ska bli föräldrar får han försörjningspanik och slår sig i lag med Efraim och dom två lyckas gemensamt deala hem vapenaffärer till ett värde av 300 miljoner dollar.

Från början var det tänkt att Jesse Eisenberg och Shia LaBoeuf skulle göra huvudrollerna och jag tror faktiskt att dom två hade funkat bra. Med det sagt så finns det absolut ingenting att klaga på gällande Miles Teller och Jonah Hill, båda två sköter sig jättebra och kemin mellan dom är toppen. Hela filmen är underhållande och två timmar går i ett nafs i dom här tokskallarnas sällskap.

Betygsmässigt är det kanske inte den starkaste av fyror jag delar ut men bättre än en medelmåttig trea är filmen definitivt. Det är dock ingen The Wolf of Wall Street. Den har jag, efter sju tittningar, jackat upp till 5/5. Martin Scorsese har med den filmen skapat ett modernt mästerverk och där är inte War Dogs på långa vägar. Inte för mig i alla fall.

Vi pratar mer om War Dogs i avsnitt 70 av Snacka om film.

Publicerat

KNOCK KNOCK

Så kallade home invasion-filmer är en genre jag oftast gillar. Mitt hem är verkligen min borg och jag har väldigt lätt att sätta mig in i utsattheten att få sitt hem invaderat att bus, drägg, tjuvar, misshandlare och – om det vill sig riktigt illa – mördare. Det behövs inte någon stor portion otäckheter för att jag ska tycka att det blir obehagligt.

I Knock Knock är det Keanu Reeves rollfigur Evan Webber som får sitt hus invaderat av två lättklädda unga damer när han är ensam hemma en kväll. Och det är Fars dag också till råga på allt. Stackars stackars Evan som blir lämnad av sin härliga fru och sina två barn just denna dag.

Nåja. Han får ju som sagt besök av två snuttiluttor som alldeles regnblöta ringer på hans dörr  – och han öppnar. Och dom får låna handduk och morgonrock och hej vad det går, det tar bara minuter innan dom helt ogenerat springer omkring i underkläder och börjar tafsa på honom. Och – märk väl – Evan är MAN och en MAN kan uppenbarligen inte säga nej när det dyker upp lössläppta psykopatiska sexuellt frigjorda OKÄNDA flickor. Alltså….jag tror inte på´t. Jag vägrar tro att denne till synes fullt normale familjefadern är så jävla….dumihuvvet. Han är korkad som ett spån OCH han spelar över som på en nyårsrevy i Emmaboda.

Sen är det tjejerna. Idioterna. Ana de Armas och Lorenza Izzo. Herreminjävlar alltså. Den sistnämnda är dessutom fru Eli Roth, mannen som skrivit manus OCH regisserar denna film och att casta henne i en huvudroll får mig att vilja börja lobba för dödsstraff för nepotism.

Jag hade rätt höga förväntningar på den här filmen, jag erkänner det. Inga infriades. Jag gillar Keanu men här är han bara sooooo baaaaad.  Det finns verkligen inga förmildrande omständigheter. Det här är en riktig skitfilm.

I avsnitt 12 av filmpodden Snacka om film pratar Steffo om Knock Knock. Och han är SNÄLLARE än jag med betyget! Coolt va?