Jag tillbringade några timmar i eftermiddags med en av dom bästa människor jag vet, här kallad B.
B är född 1919. Hon har sett mer uppfinningar födas än vad jag kan förstå. Uppväxt i en liten by i Medelpad utan egentligen någonting var en hembyggt låda i ohyvlat trä med nån form av radiosändare en världssensation. Sven Jerrings knastrande röst, nåt ord som snappades upp här och där, det var samling kring trälådan och nyheterna kom med ens så nära. Nu har hon en Iphone och spelar Wordfeud med mig och mina barn.
Som av en händelse berättade B just idag om den första september 1939. Hon berättade om den obehagliga känslan när kyrkklockorna började ringa på ett sätt hon aldrig tidigare hört. Tyskland hade invaderat Polen och både den stora och den lilla världen skulle aldrig mer bli sig likt.
Jag åker direkt från B och hennes magnifika mazarintårta till biografen, till den stora vidriga stockholmsbiografen som gör mig lika irriterad varenda gång. Som tur är har jag valt en film som väldigt få verkar vilja se. Vi är kanske femton stycken i hela den stora salongen ändå låter det som hundrafemtio.
En fiende att dö för handlar till mångt och mycket om just den första september 1939. Nåt som skulle kunna vara början på en Bellmanhistoria (en norsk, en svensk, en engelskman, några ryssar och ett par tyskar) ska åka på en forskningsresa till Svalbard. Det ska letas efter bevis för att Alfred Wegeners idé om att alla världsdelarna förr satt ihop som en gigantiskt stor stämmer.
Som ett litet mini-Europa (eller Noaks ark som den norske kaptenen uttrycker det) åker dom runt på båten, stannar vid land, letar fossiler och sen blir det september. Världen förändras såklart även på båten. Vänner blir fiender och kriget och politiken gör sig påmind.
Det var nåt med trailern för den här filmen som gjorde mig intresserad, det var nåt med historien, den kändes liksom smart och ny på nåt vis. Peter Dalle har både skrivit manus och regisserat och som jag ser det lider filmen i och med det av samma problem som Madonnas W.E – namnen bakom filmen ger vridna förväntningar på filmen. Dalles namn på en filmaffisch borgar för dom flesta av oss för en KUL film. Det här är ingen kul film. Det här är enbart och enkom ett drama.
Många delar av filmen funkar bra, scenografin är påkostad och skådespelarna sköter sig. Det som retar mig är när detaljer hafsas igenom. Som när en cellist spelar cello och han spelar på instrumentens mörka strängar när musiken blir ljus eller när det hettar till mellan en man och en kvinna vid relingen och mannen känner en ring på kvinnans vänstra ringfinger och hon drar igång en harang på 3,5 minut (det känns så långt åtminstone) om varför hon har den där ringen och var den kommer ifrån och den eventuella romantiska stämningen som fanns där försvann som en prutt bakom en jetmotor.
Jag tänker tanken att jag ska lämna salongen efter en dryg timme och så har jag inte känt av en svensk film sen jag försökte ta mig igenom Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta. Jag försöker stånka fram lite kissnödighet och jag gör något jag ALDRIG gör på bio – tar fram mobilen och kollar klockan. Filmen havererar likt Titanic och den sista halvtimmen blir ren pekoral. Lika bra som scenografin är, lika usel är dom storvulna effekterna och jag avslutar besöket med ett litet förlösande hånskratt.
Richard Ulfsäter som spelar svenske Gustav är filmens absoluta ess och det som gör att filmen inte sjunker redan till förtexterna. Han har mycket ansvar på sina axlar. Vad Peter Dalle vill med filmen tror jag mig förstå men nånstans i viljan och kunnandet försvann känslan. Det är synd tycker jag men ack så typiskt.
Att verkligheten ofta överträffar fiktionen är ingen nyhet men för mig blev det väldigt tydligt just idag. B´s berättelser från livet med äkta känslor och tankar berör mig långt mycket mer trots avsaknad av vapen och sprängningar. Det är verkligen en ynnest att känna en såpass gammal människa. Jag lär mig mycket av henne, även bortglömda svenska ord i Wordfeud.
ilm. En grupp amerikanska fallskärmsjägare sitter i ett flygplan och väntar på att släppas innanför fiendens linje. Det är dagen före landstigningen i Normandie med allt vad det innebär för dom insatta och belästa – och oss som inte är det.
