Etikett: André Øvredal

Publicerat

THE AUTOPSY OF JANE DOE

Om man både regisserar och skriver manus till en film som Trolljägaren, då kommer man få göra fler filmer. Garanterat. Norrmannen André Øvredal har härmed bevisat att min tes var rätt eftersom han är mannen bakom just Trolljägaren och nu har han fått regissera en engelskspråkig lite-mera-storfilm, kanske?

The autopsy of Jane Doe är i alla fall en storfilm om man ser till kroppsliga effekter. Den handlar om en pappa (Brian Cox) och hans son (Emile Hirsch) som arbetar som obducent respektive assistent till obducenten. En dag ligger en död ung kvinna på metallbordet framför dom. Polisen behöver veta hur hon dog och ja, det behöver obducentteamet också kan man säga för ju mer dom skär, gräver, sågar och mikroskopanalyserar desto oklokare blir dom. Den okända kvinnans kropp beter sig helt annorlunda mot hur en kropp SKA göra och frågetecknen hopar sig. Att radion byter kanal mitt i alltihop är en annan sak. Eller….är det?

Det här är inte en film för kräsmagade. Det här är inte en film för någon som får kväljningar av att se innanmätet på en människa, öppna hjärnor, knivar som skär i organ, blod som rinner, brännskador, avkapade tungor och det mesta annat i den ”häraden”. Jag får känslan av att filmen är ganska autentisk när det kommer till just obducerandet, även om historien i sig kanske inte är så verklighetstrogen. Eller jag HOPPAS att den inte är det för den ÄR ruggig.

Jag tycker den här filmen funkar utmärkt som ”bruksskräckis”. Den gör sitt jobb. När lamporna slocknar på bårhuset får jag riktiga ilningar längs ryggraden och olustkänslorna sitter i från filmens början till slut. Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket stark trea. Får jag för mig att se om filmen är det fullt möjligt att betyget höjs men jag lägger in en brasklapp här då det kan dröja innan jag vill se Jane Doe igen. Det kan dröja länge. Det är å andra sidan ett BRA betyg i sammanhanget.

I avsnitt 85 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här lilla rysliga godsaken. Lissna.

Publicerat

TROLLJÄGAREN

Thomas, Kalle och Johanna går på medialinjen i Volde och dom får till uppgift att göra en dokumentär. Samtidigt hörs starka röster i byn om björnjakt och om att det finns en man utan licens som tydligen dödar björnar. Ungdomarna bestämmer sig för att leta upp den hemlige mannen och intervjua honom.

Mannen, Hans, är inte den mest öppenhjärtlige och lättpratade av människor och vill inte ha dom i närheten. Det är full förståligt då han har ett av Norges mest hemliga yrken. Han är jägare men det är inte björn han letar upp och dödar utan troll.

Men ungdomarna ger sig inte. En natt följer dom efter honom upp i skogen och det dom får se där är en av Norges största statshemligheter. Troll finns och dom är varken små eller speciellt söta.

Trolljägaren är filmad som en mockumentär, alltså på samma sätt som [Rec] eller Cloverfield eller om man så vill, en upphittad mockumentär i samma anda som Blair witch project eller Cannibal holocaust. Det betyder skakig kamera, oskärpa och mikrofonflås. Det betyder också att när det görs bra ger det en autentisk känsla som inte går att återskapa i en ”vanlig” film.

Trolljägaren är en skön film med en handling som jag köper rätt av. Jag ifrågasätter den inte ens. Klart troll finns, det har jag alltid trott, men att det finns så många fler sorter/arter än dom som beskrivs i Trolltyg i tomteskogen det har jag aldrig fattat. Raglefant till exempel. Är det inte världens coolaste ord?

Jag blir glad av Trolljägaren precis som jag blir av alla nytänkande och modiga filmskapare som finns runt om i Skandinavien just nu. En action-effekt-skräckis om norska troll är precis lika fränt som en svensk krigsfilm, en dansk oscarsvinnande film om hämnd eller en finsk kolsvart basturysare. Det känns som den nordiska filmlampan lyser både flitigare och klarare än på mycket länge.