Etikett: André SJöberg

Publicerat

SÅ OCK PÅ JORDEN

Det har gått elva år sedan Kay Pollak gjorde braksuccén Så som i himmelen.
1 158 415 biobesökare såg filmen 2004 vilket gjort att den legat i topp vad gäller svensk film och publikstatistik sen dess, ända tills Hundraåringen körde om den 2013.

Elva år har alltså gått sen sist men när Så ock på jorden börjar har det bara gått nio månader. Daniel (Michael Nyqvist) dog där under elementet på toaletten i Österrike och Lena (Frida Hallgren) var precis så gravid som hon sa sig vara efter deras första natt tillsammans. Där behövdes ingen Clearblue för att bli säker inte, hon bara visste.

Nu ska barnet födas, Lena är ensam och ledsen över att ha mist sitt livs kärlek och hon verkar försörja sig på att sjunga i ett coverband bestående av ett gäng av byns män, Arne (Lennart Jähkel) inkluderad. Mitt under en spelning går vattnet och med arton mil till närmaste BB blir det en intensiv och lång första scen. Farsartad till och med. Slapstick? Ja, så kan man nog se på saken. För egen del kändes det mest….mustigt. Mycket liksom. Allt på en gång. Sorg, glädje, snor, en glömd sko, fyllisar, räddisar, snällisar, liv, död, snö, blod, svett och tårar.

Frida Hallgren drar ett stort lass och hon gör det bra. Hon behöver ingen världsberömd dirigent för att klara biffen och i min värld är hon en betydligt bättre feministisk förebild än Ingrid Bergman någonsin är eller var (syftar till min text om filmen Jag är Ingrid).

Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl. Det är en såndär floskel alla ungar får höra när dom ska ge sig in i tävlingsmoment för allra första gången och jag skulle vilja säga just detta till Kay Pollak. Du vann inte men du kämpade på bra i alla fall. Det var ingen jävla Jante i vägen mellan dig och slutprodukten, du bara körde på och jag gillar det lika mycket som jag hatar jantejäveln! Full fräs från början och in i mål och trots att det finns massor (MÄNGDER!) med om/men/fel/brister i den här filmen så kan jag inte ge den annat än godkänt.

Jag hade inte tråkigt trots att filmen var för lång, jag skämdes inte trots att det ibland överspelades å det grövsta (hallå, Björn Granath måste ha kunnat använda sina inspelningsdagar som aggressionsterapi), jag tycker människorna känns vanliga och mänskliga trots att jag vet att många tycker dom är karikatyrer. Arton år i en liten håla gör att man känner igen inskränkta kärringar, män utan ryggrad och religiöst mumbo jumbo utan att det känns särdeles påhittat eller påklistrat. Sånt fölk finns att hitta i varenda liten svensk by.

Så jag väljer att fria hellre än att fälla, jag sväljer alla mina aber med filmen och går på känslan jag hade i magen när filmen var slut. Fan, den var helt okej ju! Så kändes det då och så känns det fortfarande och därmed är betyget givet trots att trean inte är stark alls.

Vi var fler filmbloggare som såg filmen tillsammans på Malmö Filmdagar. Jag fyller på med länkar när deras recensioner är publicerade.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Publicerat

SÅ SOM I HIMMELEN

”Jag vet inte varför jag återvände till min barndoms by. Ibland gör man saker man inte själv förstår.”

Orden är Daniel Daréus (Michael Nyqvist). Han är den där Store Kände Dirigenten Kay Pollaks film handlar om.

När jag hör honom säga dessa ord i inledningen av den där filmen känns det som att det är jag som pratar. Ibland gör man saker man inte själv förstår. Ja det gör man. Som att se Så som i himmelen en fredagskväll tillsammans med min mamma elva år efter att vi såg den på bio tillsammans och jag skämdes som en hund över hennes tjoande, ljudligt gråtande och skrikande ”BLOOOD! NÄÄÄ VA MYCKET BLOOOOD!”

Jag såg uppföljaren Så ock på jorden på Malmö Filmdagar i tisdags (min recension av den kommer på torsdag) men någon recension av första filmen fanns inte att hitta på min blogg. Så kan vi ju inte ha det! Därför sitter jag nu med en kopp kaffe, en ihopklämd C More-dammsugare och en mamma som redan en kvart in i filmen är asförbannad (”VAD HETER HAN? MORBERG? JAG KAN INTE SE DEN DÄR FAN LAGA MAT ENS, HAN ÄR EN JÄÄÄVEL, HAN FÖRSTÖR HELA FILMEN!”)

Jag tyckte om Så som i himmelen när det begav sig. Jag gav den en stabil trea i betyg då och känner mig faktiskt lite orolig för hur nutida jag ska se på filmen. Michael Nyqvist anno 2004 var 44 år och en hottie, en skådis som inte kunde stava till överspel på samma sätt som jag upplever honom i nya filmer. Frida Hallgren var trettio år 2004 men hennes Lena är (väl?) betydligt yngre än så? Å andra sidan utspelar sig uppföljaren blott några månader efter denna film slutat och då är Frida Hallgren fyrtioett… Well, ålder är ändå bara en siffra, eller hur var det?

Daniel (Nyqvist) återvänder i alla fall till sin barndoms norrländska by när han tvingas lugna ner sig arbetsmässigt efter en hjärtattack. Hans genomtänkta plan är att iklädd tunna dansmackor och höstjacka mitt i vintern köpa byns Folkskola, ett hus i avsaknad av värme och rinnande vatten. Smart kille det där. Full koll på klimatet i ett område i världen där han alltså är uppväxt. Jaha det är snö??? Jaha det är kallt?? Jahaaa, kanske att man skulle behöva sig ett element för att slippa hacka tänder om nätterna?

Lena (Frida Hallgren) sitter i kassan i byns matbutik. Öppen, glad och med en sprittande aura kommer hon nära alla människor hon träffar, hon pratar, lyssnar och har utsläppt oborstat hår och ett leende som smittar. Daniel blir betuttad i Lena, Lena fascineras av Daniel och runt omkring dom befinner sig byns mer eller mindre inskränkta invånare med prästen Stig (Niklas Falk) och allt-i-allo-butiksägaren Arne (Lennart Jähkel) i centrum.

Gabriellas (Helen Sjöholm) enda andningshål från sin alkoholiserade misshandlande make (Per Morberg) är repetitionerna i kyrkokören som Daniel håller i och deras förhållande är en bihistoria genom hela filmen. Gabriellas sång, du vet. Den där som fixar värsta hurven genom hela kroppen när Helen Sjöholm sjunger. Vilken jäkla scen det där är alltså!

133 minuter film passerar och jag tycker inte filmen är så pjåkig. Den funkar. Den håller. Dialogen flyter på, många av skådespelarna gör riktigt fina prestationer och jag tycker filmen förtjänar dom åtta guldbaggenomineringar den fick OCH oscarsnomineringen för Bästa utländska film. Det blev inga vinster dock.

Visst kan man titta med förstoringsglas och reta sig på både scener och manus om man skulle vilja (cykelscenerna borde ha klippts bort), visst kan jag tycka att det skriks osedvanligt mycket och visst gränsar det till jobbigt teatraliska frikyrkligheter ibland men jag tycker – förvånande nog – att filmen håller sig på ”rätt” sida hela vägen.

Kay Pollak har med Så som i himmelen gjort en film som förtjänar den klassikerstämpel den faktiskt har. Den förändrar inte min värld varken vid denna tittning eller förra men min mamma reagerade lika starkt på filmen nu som då. En av dom bästa filmerna som gjorts låter hon hälsa. Bara Forrest Gump, Den gröna milen, Grabben i graven bredvid och Stekta gröna tomater är bättre.

När jag såg filmen 2004:

När jag såg filmen 2015 (tre dagar efter att jag sett uppföljaren Så ock på Jorden):

Sofia, Henke och Jojje har också sett filmen.

Publicerat

JOHAN FALK 9: DE FREDLÖSA

Ett paket levereras till en villa i förorten. En kvinna öppnar dörren, tar emot paketet och säger tack. Hon öppnar locket och det säger BANG, halva huset och hela kvinnan har bombats sönder.

Paketet levererades till Wexell (Marie Delleskog), en högt uppsatt åklagare som just nu är inblandad i en stor rättegång mot ett MC-gäng. Hotbilden mot henne har varit massiv ett bra tag men det här var spiken i kistan, nu måste nånting göras och GSI sätt på fallet.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) vill ut. Han vill inte vara infiltratör åt polisen längre, han vill leva ett vanligt liv utan den ständiga press han lever under. Johan Falk (Jakob Eklund) lovar att försöka få honom ”fri” om han bara hjälper till en sista gång.

Johan Falk själv fortsätter bete sig som om jorden snurrar kring hans navel och jag börjar känna mig lite småirriterad på honom. Empati är INTE hans starka sida. Kollegan Sophie (Meliz Karlge) å andra sidan, hon är stenhård men känns empatisk – mot dom flesta utom sin egen man. Efter åtta filmer är det först i denna som man får se att hon har två barn och att hennes man också är polis. Hon har fram tills nu framställts som nån form av superstark singelkvinna som enbart lever för sitt jobb. Det sista är alltså rätt men det första är tämligen jättefel.

Återigen stabila skådespelarinsatser trots ett manus som haltar en smula. Filmen känns ojämn, som om den inte riktigt vet vilket ben den ska stå på.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Daniel Lind Lagerlöf

Publicerat

JOHAN FALK 8: OPERATION NÄKTERGAL

När Patrik Agrell (Mikael Tornving) är pappaledig är Sophie (Meliz Karlge) tillförordnad chef för GSI, Gruppen för särskilda insatser.

Hon tvingar sina kollegor att punktmarkera några polska prostituerade i en förhoppning att sätta dit deras hallik och dom tar in en av tjejerna, Janina, i bilen för ett samtal. Janina hävdar med bestämdhet att hon är modell och Sophie och Johan (Jakob Eklund) kommer ingenvart med sitt ”förhör” men morgonen därpå hittas Janina mördad.

Det finns en scen som är ganska skrattretande, den när Johan och hans kollega Lasse (Henrik Norlén) ska åka färjan mellan Göteborg och Kiel för att luska lite angående en traffickingsnubbe vid namn Oleg som är med på båten. Poliserna ska vara lite ”inkognito” kan jag ana, dom vill ju inte att Oleg ska lägga märke till dom. Så Lasse och Johan går runt på båten, sida vid sida i mörka ytterkläder, vindjackor och byxor med rediga benfickor när alla andra är uppklädda och redo för dans och drinkar.

För övrigt så är det polismannen Lasse som har en av huvudrollerna i den här filmen och Henrik Norlén är väldigt bra i den rollen. Han försöker handskas med sitt icke självvalda singelliv och känns väldigt jordnära.

Operation Näktergal känns som en film som är både bra och mysigt på ett ”seriesätt” (om man sett alla tidigare filmerna innan) men skulle man se denna film som den allra första Johan Falk-filmen skulle det antagligen bli knas. Då skulle det kanske inte bli fler. Så se inte nummer 8 först, bara ett tips!

Manus: Stefan Karlsson
Regi: Daniel Lind Lagerlöf

Publicerat

JOHAN FALK 7: LEO GAUT

Det vankas luciafirande i Patrik Agrells (Mikael Tornving) barns skola. Patrik skjutsar dit sönerna och när den minsta går ur bilen krockar han med en man i skinnjacka som verkar ha bråttom. En liten stund senare sprängs en bil precis utanför skolan.

Nu börjar mörkret ta sig närmare in i polismännens privatliv. Patrik brottas mellan att vilja beskydda sina söner och samtidigt som han är pappaledig med en för tidigt född dotter som ligger i kuvös. Johans snedsteg tär på psyket, han är labil och känslomässigt avstängd på jobbet. Allt han kan göra på jobbet som innebär att han inte behöver åka hem är bra. Flickvännen Helén (Marie Richardson) är på besök i stan och dom har beslutat sig för att börja leta hus. Ett gemensamt boende för dom två, sonen Ola, dottern Nina  – och Johans hjärnspöken.

En man vid namn Leo Gaut (Peter Andersson) kommer in i handlingen, en man vi som följt serien känner igen från den första filmen Noll tolerans. Han fick tolv års fängelse för den skiten men kom ut efter åtta och har försökt få fason på sitt liv sedan dess.

Att Jakob Eklund och Marie Richardson inte bara är ett par i filmen utan även i verkliga livet tycker jag ger deras filmiska relation en extra krydda. När det krisar så känner jag mig som en fluga på väggen i deras vardagsrum. På ett bra sätt alltså, fast jobbigt.

Där dom andra filmerna är mer åt thriller-action-hållet är denna film mer ett spännande familjedrama med flera olika trådar som spinner i varandra. Bra gjort, snyggt gjort, otroligt välspelat och mycket sevärt. Kantboll på en fullpoängare.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Richard Holm