Etikett: Andrea Arnold

Publicerat

AMERICAN HONEY

Andrea Arnold är en filmregissör som alltid är intressant tycker jag. Hon har gjort fyra långfilmer såhär långt, Red Road (bra), Fish Tank (mästerlig), Wuthering Heights (njä) och dagens film American Honey. Jag har alltså inga superförväntningar på filmen men ser ändå fram emot att ta mig an den, så mycket man nu kan se fram emot en tretimmarsfilm som handlar om tidningsförsäljande typ-white-trash-ungdomar som gökar och krökar.

Star (Sasha Lane) är en tjej i 17-20-årsåldern (lite oklart för mig) som bor hemma hos sin mamma. På dagarna tar hon hand om sina småsyskon och hon gör det så pass helhjärtat att man nästan kan tro att det är hennes egna barn. Och det är också så Star lägger fram det till sin mamma när hon fått jobb som ambulerande tidningsförsäljare och ska flytta, att ”det är inte mina ungar, du får ta hand om dom själv nu”.

Star sprang nämligen på Jake (Shia LaBeouf) på Walmart. Dom tittade på varandra, eller titta är kanske ett understatement. Dom STIRRADE på varandra, det var rejält heta blickar det där och hon är tonåring, han känns betydligt äldre och ändå är det HAN som börjar dansa på varubandet så att butikspersonalen får tillkalla vakter. Detta händer till tonerna av Rihannas ”We found love in a hopeless place” och vad kan vara mer hopplöst än Wallmart? Kön till soppköket kanske?

Det här är en sån film som INUTI MIG signalerar domedagsprofetia, en film som jag känner inte kan sluta bra men utan att spoila för mycket kan ju även jag ha fel ibland. Jag tänker att det är Andrea Arnolds kanske främsta egenskap som filmskapare, hennes fingertoppskänsla där hon kan få oss som tittar att balansera mellan hopp och förtvivlan, mellan tragik och framtidstro, mellan önskan att lita på människor och besvikelsen när mattan rycks bort under fötterna. På det sättet är American Honey väldigt lik Fish Tank och detta är ett stort plus i min bok.

Det här är helt klart en BRA film, en sevärd film och en film som förtjänar en stark trea men inte mer än så.

 

Publicerat

RED ROAD

Efter att ha läst fina ord om den här filmen både hos The Velvet Café och Flmr beslöt jag mig för att hyra den. Jag gillade regissören Andrea Arnolds andra film Fish tank och det här är den första, men filmerna skulle med lätthet ha kunnat byta plats då den här inte andas ett dugg av debutantångest.

Jackie (Kate Dickie) jobbar bakom kameror. Hon håller koll på övervakningapparatur, tittar på TV-skärmar och ser allt vad invånarna i Glasgow gör. Ja, nästan allt i alla fall då kameror är uppsatta där man minst anar det. Att hon är ledsen, sorgsen, att nåt hemskt har hänt förstår jag ganska snabbt men vad som hänt är inte självklart. Det känns dock som att hon trivs med livet bakom skärmarna, att dom fungerar som ett skydd mot den verkliga världen, världen i vilken hon inte längre vill ingå.

Verkligheten går tyvärr inte att regissera, på gott och ont, så när Jackie en dag ser en speciell man i en av monitorerna kommer alla känslorna upp till ytan igen. Mannen, Clyde (Tony Curran) är den sista mannen på jorden som hon ville se igen men nu är han där och det är bara för henne att fejsa fakta.

Sakta sakta lägger filmen upp maskor på strumpstickorna och varv för varv jobbar den sig fram emot slutet, mot strumpan som inte hinner bli helt klar när filmen är slut. Vad som hänt får jag reda på men det tar en stund och egentligen är det inte vad som hänt som är det viktiga, det är att det hänt, det är hur det förändrat Jackie och vad hon gör med sitt liv som är filmens fokus.

Red road är, precis som Fish tank, väldigt närgångna filmer. Kameran letar sig nära kroppar, det är nästan lukt-TV av det hela men det blir aldrig otäckt eller rått, bara personligt. Mest personlig är en speciell scen, en sexscen, som känns så äkta att jag undrar om dom faktiskt inte ligger med varandra på riktigt. Gör dom det inte så känns det som en scen som är svårare att spela än att göra, i alla fall för skådespelarna. Kameramännen är kanske av en annan åsikt.

Kate Dickie gör ett fint porträtt av den trasiga Jackie och jag ser fram emot att beskåda henne i fler filmer framöver, Prometheus i sommar till exempel. Andrea Arnold får gärna göra fler filmer i samma genre då hennes nya Wunthering heights inte lockar mig nämnvärt. Tony Curran har vi nyligen sett i årets svenska Melodifestival. Nähä, var han inte med? Jag som kunde ha svurit på att han kallade sig The Moniker.

Publicerat

FISH TANK

När jag såg den här filmaffischen första gången tänkte jag ”En film om fiskar? Gud så tråkigt.”

Strax efter det läste jag om den på några ställen och det enda ord som stack ut var ”tjej” och ”häst” och en tjejfilm om hästar kan vara det tråkigaste jag fantisera ihop i vaket tillstånd.

När filmen dök ner i min brevlåda hade jag faktiskt glömt att jag klickat i den på min Lovefilm-önskelista och blev nästan lite sur. Jag vill inte se nån socialrealistisk version av Black Beauty! Herregud så pissig den här dagen blev liksom.

Men jag skvätte iskallt vatten i ansiktet, försökte fokusera på den i sammanhanget ändå ganska stora hög riktigt usla filmer jag sett och bestämde mig för att ge Fish tank en ärlig chans, helt fri från djurfilmsfördomar.

Det finns EN fisk med i Fish tank. Det finns EN häst med i Fish tank. En vit anskrämlig. Dessa djur tar upp kanske fyra minuter sammantaget, resten av filmen är en resa för mig som tittar, en resa utan karta, utan kompass, utan biljett, utan uttalat mål, det är knappt det finns en sol att orientera sig efter.

Mia (Katie Jarvis) är femton år och har blivit relegerad från skolan. Hon är arg, hon är frustrerad, hon är ensam. Arg förresten, arg är bara förnamnet. Hon är SKITFÖRBANNAD på allt och alla vilket jag efter en stund förstår mer en väl.

Hon bor med sin fulverbala white-trash morsa och toksvärande lillasyster i nåt slumområde utanför Essex och livet suger verkligen. Det enda som får Mia att skina upp om så bara en smula är att dansa, att dricka cider och att vara nära den där anskrämliga gamla hästen som ägs av några killar som bor i husvagn.

Mias mamma träffar en kille som heter Connor (Michael Fassbender), en snygg, bra, vettig kille som på sitt sätt lyckas förena den trasiga lilla familjen. Han är omtänksam, han pratar, lyssnar och ser och för några minuter tror jag mig ha filmen i min hand, jag tror jag hittat krysset på skattkartan och vet vad filmen går ut på. Men icke! Jag vet inte om jag någonsin förr blivit lurad på handlingen så många gånger. Varenda gång jag tänkt ”Ahaaa! Nu kommer det DÄR att hända!” så har jag bara sekunder senare tänkt ”Hmmmm. Nähäää, hrmpf….”. Det går inte att läsa filmen och det är jätteskönt för när eftertexterna börjar rulla är det första gången jag tänker på att det ÄR en film jag sett.

Mia är en riktig betonghjältinna. Fish tank är en film som är precis så ful, så skitig och så mänsklig som livet kan vara.
Jag är glad. Fasiken, det här var bra.