Etikett: Andrea Riseborough

Publicerat

Skräckfilmssöndag: MANDY (2018)

Det finns vissa filmer jag ser som jag så innerligt – på förhand – VILL tycka om. Mandy är en sådan film.

Den har liksom ALLA förutsättningar för att passa mig som handen i handsken. Den utspelar sig 1983 med allt vad det innebär av  nostalgi och scenografi, den är blodig som ett helvete, mysigt suggestiv och på gränsen till knäpp, den har en hemtrevligt skäggig Nicolas Cage i huvudrollen, den perfekt komponerade filmmusiken är signerad min stora favorit Jóhann Jóhannsson (är han verkligen död? Jag får inte in den infon i systemet) och den är regisserad av sonen till den regissör vars namn jag kanske sett flest gånger på TV:n i mitt flickrum. Mandys regissör heter Panos Cosmatos och hans pappa är såklart George P. Cosmatos, mannen som gav mig och resten av världens befolkning som uppskattar riktigt BRA film Rambo – First Blood part II samt Cobra.

Det fanns en åkattraktion på Gröna Lund förut som hette Enterprise. Man satt två och två i små gondoler och gondolerna satt fast på ett stort hjul. Sen åkte man runt runt i 360 grader i fyra minuter och sen var åkturen slut. Askul för en ung karusellgalning som jag. När jag såg Mandy kändes det som att jag satt i Enterprise, fast ensam och helt instängd bakom glas och hårdplast. Väl upp-och-ner börjar det explodera blodpåsar och tusentals små glasbitar gjorde mig sällskap i centrifugen. Och jag satt där och borde känna mig både upprymd, exalterad och småäcklad men istället blev jag…sömning. Det blev liksom lite för mycket av det goda och detta ihop med ett tempo som sällan går övergår känslan av ”dam med deltastöd som passerar över Kungsgatan ungefär i höjd med Haymarket”.

Så, hur i hela friden kan jag känna mig TRÖTT när jag tittar på Mandy? Bara scenen när Nicolas Cage i kalsonger på en toalett där han freakar loss med en flaska whisky i handen borde ha fått mig att åtminstone ge filmen godkänt.
”Vad fan kollar du på???” sa sonen när han hasade ut från sitt rum efter att ha hört Cage vråla i minut efter minut efter minut. Jadu. Vad svarar man på det?

Det här är en otäck film, det måste jag ändå få med i texten. Effekterna är otroligt grafiska och slafsiga, det är kladdigt och närbilder och blodigt och hela tjofaderittan mest hela tiden. Första halvan tycker jag dock är betydligt starkare än den andra, Andrea Riseborough (som Mandy) lägger till en dimension av ”vardaglighet” i filmen som jag tycker är välkommen.

På många sätt är Mandy en intressant film, välgjord, kreativ och det lyser igenom att den är gjord av en man som älskar film. Men det klickade inte för mig. Jag förstod mig inte på den. Kanske blir det en omtitt så småningom, det kan nog bli så. Blu-rayen står i hyllan och gäckar mig. Vad är det med Mandy som jag inte förstod? Varför var inte det här ”min” film? Jag fattar inte.

 Här är en lista på resten av filmerna i temat. Nästa söndag dyker det upp en heeeeeelt annan skräckfilm. Det är superlätt att skriva så (och stå för det) då det inte finns så många andra filmer som påminner om Mandy.

Publicerat

NANCY

Jag drar bort plåstret på en gång. Har man en gång tänkt tanken att Andrea Riseborough är väldigt lik Mikael Riesebeck så är det väldigt svårt att tänka bort den tanken.

(Mikael Riesebeck är alltså killen bakom barnprogramskaraktären Doktor Kosmos. Minns du honom? Inte? Här är en bild.)

För egen del förstör denna tanke jättemycket av Andrea Rieseb…eck…boroughs prestation, jag kan inte bedöma om hon är bra eller inte men jag antar att hon är bra men har en erbarmlig peruk. Sånadär uppenbara peruker kan reta mig till vansinne, när det liksom blir ett tomrum mellan huvudet och där peruken börjar. Men nog om detta, nu till filmen.

Andrea Rieseborough spelar Nancy Freeman, en 30-nånting kvinna som bor med sin Parkinson-sjuka mamma (Ann Dowd). Nancy sköter henne efter bästa förmåga (är dock lite tveksam till om förmågan räcker eller om det bara är mamman som är gnällig och förbannad mest hela tiden). Man förstår att det finns ett mörker inom henne men allt berättas inte rätt ut i filmen, hon känns dock en anings ”skev” och knepig, kanske framförallt när hon får kontakt med en man på ett forum (John Leguizamo) och går med på att träffa honom som…gravid. Hon har alltså berättat för honom att hon är gravid men då det inte stämmer går hon på ”dejten” med en lösmage.

Hur/var och varför detta händer tänker jag inte gå in så mycket mer på men själva grundhistorien i filmen är att Nancy tittar på TV och får se ett gift par som pratar om att deras dotter blev kidnappad för 30 år sedan. Det har gjorts en fantombild så tittarna kan se hur dottern Brooke skulle se ut i nutid och Nancy tittar och tycker sig se….sig själv!

Jag tycker inte det här är en helt solid film MEN den är ändå fin på något vis. Steve Buscemi spelar pappan till Brooke och han gör detta SÅ fint. En typ av roll man kanske inte ser just honom i så ofta. För övrigt är det manusförfattaren och regissören Christina Choes första långfilm och som debut tycker jag den helt klart är bra. Hoppas hon får chans att göra fler filmer efter egenskrivna manus framöver. Filmer som denna behövs.

Filmen visas två gånger till på Stockholms Filmfestival, på onsdag 14/11 och fredag 16/11.

Publicerat

BIRDMAN

Så är den då äntligen sedd, filmen med den anti-insäljade trailern, filmen jag var så minimalt pepp på, filmen som hyllats till skyarna men även halvsågats av en del.

Hade inte Birdman (or The Unexpected Virtue of Ignorance) fått alla dessa oscarsnomineringar hade jag sannolikt väntat med att se den tills den släppts för hemmamarknaden men nu fick jag tänka om, nu var det bara att ta på sig fågelnäbben och hacka i sig filmen.

Michael Keaton spelar Riggan, en man som mycket väl skulle kunna vara Keaton själv. Riggan är en före detta filmisk superhjälte som numera är lite av en avdankad nobody ska sätta upp en pjäs på Broadway och samtidigt får vi se hur han hanterar sina närmaste relationer, den till flickvännen, den till dottern, till ex-frun, till skådiskollegor men kanske framförallt relationen till sig själv, till den han inte blev.

I början på 90-talet (närmare bestämt 1989 och 1992) var Michael Keaton en av skådisarna på den definitiva A-listan. Han var dåtidens Christian Bale kan man säga, ja, på många sätt faktiskt. Keaton spelade Bruce Wayne i Tim Burtons två Batman-filmatiseringar och det var hur coolt som helst – då. Nu….kanske inte lika coolt. Batman/Birdman, same same but different, det är klart att regissören och manusförfattaren Alejandro González Iñárritu haft detta i åtanke, det måste vara en roll helt specialskriven för Keaton.

Dom första tjugo minuterna av filmen skulle – om jag haft blöja – gett mig blöjeksem. Det kliar. Den där hyperaktiva hästjazzen i bakgrunden gör mig nästintill galen. Jag försöker mig på kreativ problemlösning, hur jag ska klara av 120 minuter med detta score utan att bli vansinnig. En handfull mer eller mindre bra idéer senare märker jag att vafan det här funkar ju. Jag har kommit in i tempot, i känslan, i det där ovanliga flowet som blir i och med att filmen saknar klipp. Scenerna går i varandra, det böljar fram och tillbaka som en liten båt med väldigt stor ratt och jag märker att jag tycker det är rätt…skönt. När den där jazzen från helvetet dyker upp igen (vilket den gör – MÅNGA gånger) vaknar jag upp från min microtrans och kastas in i verkligheten igen men för kortare och kortare stunder ju längre tiden går.

Jag trodde inte att jag tyckte om Michael Keaton men det gör jag, i alla fall här, det är nämligen ingen överdrift att säga att Birdman är hans livs roll. Men jag undrar om han har gjort en bakvänd tandreglering? Den där gluggen han har mellan framtänderna har han inte haft förut och den verkar inte vara ditsminkad för filmen, han hade den i alla fall på Golden Globe-galan där han vann pris för Bästa skådespelare i en musikal eller komedi. Jag tror han kommer bli svårslagen även på Oscarsgalan.

Edward Norton och Emma Stone är även dom oscarsnominerade för sina roller i den här filmen och jag tycker framförallt Emma Stone briljerar. Scenerna mellan henne och Keaton är svinstarka och jag tror att hon kan ha en bra chans att knipa en guldgubbe. Edward Norton kommer få det svårare, inte för att han på något sätt är dålig men han tävlar mot starkare kollegor i sin kategori.

Och nu faller obönhörligt domen. Icke-peppen spelade ingen roll och klådan i början har ingen betydelse. Det blir tummen upp och ganska så mycket tummen upp till och med. Betyget blir en stabil fyra utan att nosa på varken en femma eller en trea. Med Birdman har Alejandro González Iñárritu på nåt underligt vänster lyckats skapa ett helt nytt filmiskt uttryck vilket i sig är enormt kaxigt att få till 2014. Att han samtidigt har lyckats få tre skådespelare att prestera på den yppersta randen av sina förmågor är värd en applåd till.

Skitisamma om man är pepp eller inte, det är bara att bita ihop, det är lugnt värt det i slutändan.

Publicerat

DISCONNECT

Finns det någon riktigt bra svensk översättning på ordet disconnect? Stänga av, koppla ur känns inte ens nästan rätt, i alla fall inte i sammanhanget som denna film åsyftar till.

Om man istället ser till ordet connect – ansluta, förena, förknippa, anknyta – och tänker sig motsatsen så hamnar man mer rätt. Man kan nämligen ”disconnecta” på många sätt och det är precis vad denna films karaktärer gör.

Den gifta kvinnan (Paula Patton) som förlorat en son och har en man som vägrar prata om det (Alexander Skarsgård). Hon går med i en stödgrupp på nätet och lättar sitt hjärta för en man vars fru gått bort (Michael Nyqvist).

Ben, en ung musikskapande kille utan vänner (Jonah Bobo) får plötsligt en Facebook-kompis vid namn Jessica. Det han inte vet är att Jessica inte finns, att hon är skapad av två klasskompisar enbart i syfte att driva med honom.

Nina (Andrea Riseborough) jobbar på en TV-kanal och drömmer om ett scoop. När hon får kontakt med en ung kille (Max Thieriot) som tjänar sitt levebröd på att utföra sexuella tjänster via webkamera är lyckan gjord. Tror hon.

Det här är bara exempel på vad filmen handlar om. Det är många fler karaktärer inblandade, till exempel Jason Bateman som spelar Bens pappa så otroligt fint och Haley Ramm som Bens syster, hon får en lysande guldstjärna för en av filmens allra bästa scener (som utspelar sig vid ett bord vid skolans lunchmatsal).

Den röda tråden filmen igenom är datorer. Den handlar om att vara uppkopplad, vad man kan göra, vad som kan hända, vilka livsavgörande laviner som kan startas via en enkel knapptryckning. Datorerna är dock alltid i bakgrunden, dom är reagenter och inte centralfigurer. Jag kan tänka mig att det är som för dom flesta av oss, vi lever med datorer och uppkopplade mobiler som en del av livet, det är inget vi direkt tänker på, inte förrän det möjligtvis går överstyr.

Disconnect är en film som börjar bra men som sakta men säkert jobbar sig uppåt och när den är slut blir jag lite ledsen, jag vill se mer. Det är ett solklart filmtips för en regnig sommardag!

Publicerat

OBLIVION

I tisdags hade bloggen besök av en viss stenhård kille vid namn Jack och idag av en annan med samma namn. Då var det Reacher, idag är det Harper men det är faktiskt tredje gången gillt för Tom Cruise att gestalta nån vid namn Jack på film. Första gången var redan 1985 i Ridley Scotts Legenden – Mörkrets härskare och Tom Cruise var en hjälte redan då. Han kan det här. Han är trovärdig som tuffing oavsett vem eller vad det är han brottas med, han kan till och med heta Ethan, det funkar ändå.

I Oblivion letar han upp trasiga drönare, runda metalliska föremål som fungerar som nån form av obemannade vapenarsenaler. Drönarna ser rent utsagt helt pissed-off, snyggt designade i nån slags mänsklig skepnad, lite som man kan tycka om bilar när man ligger bakom dom i en kö. Lamporna blir till ögon, sneda, glada, arga, manga, galna och öppningen till bagageluckan blir en mun. Drönarna ser helt enkelt ut som jävligt förbannade metallbollar.

Jorden som vi känner den finns inte längre. Det är postapokalyptiskt så det förslår, det är Mad Max bortom både Thunderdome, Armageddon och Waterworld. Det är liksom…..tomt. Krig, tsunamis, jordbävningar och kärnvapen har ödelagt jorden i kombination med att några idioter fick för sig att spränga månen och dom människor som finns kvar bor på en av Saturnus månar, Titan. Kvar på jorden är Jack Harper och hans medhjälpare/kollega/flickvän Vika (Andrea Riseborough), utsända för att hålla koll och dom bor på nån slags plattform bland molnen. Alla överlevande människor fick sina minnen raderade men Jack minns ändå fragment som dyker upp då och då, små klipp från toppen av Empire State Buildning och en mörkhårig kvinna som han verkar tycka mycket om.

Jack och Vika lever on the edge på många sätt, det förstår jag ganska omgående i filmen även om det dröjer rätt länge innan det händer nåt alls. Jag har inga direkta förväntningar på filmen förrän jag läser Joseph Pollacks recension på Möllan.nu där han skriver att miljöerna och musiken påminner en hel del om regissören Joseph Kosinskis förra film Tron: Legacy. Nog för att jag har vetat att det är samma regissör men att filmerna skulle påminna om varandra i känsla trodde jag inte efter att ha sett trailern. Jag tog åt mig texten och skruvade upp förväntningarna till max, det gick alldeles automatiskt och känslan släppte inte trots att jag försökte vråla NEEEEJ och göra en fiktiv pungspark på den. Att jämföra vad som helst med Tron: Legacy i min närhet kan liksom bara bli…bäääääd.

Oblivion är en nästan sjukligt snygg film och det finns inte en ruta som inte skulle ha passat i gårdagens filmspanartema. Jag får känslan av att rubb och stubb utom just Tompa själv är gjord i en dator, till och med Andrea Riseborough ser CGI:ad ut (skulle kunna vara stöpt i samma form som Jude Law i A.I). Det är maffigt och häftigt, visst är det det, men det är samtidigt väldigt enfärgat och inte alls i samma stuk som Tron: Legacy. Musiken är gjord av den franska gruppen M83 och jämfört med Daft Punks Tron: Legacy-soundtrack är M83 ljummen hissmuzak. Visst är det elekroniskt och fint men jag väntar filmen igenom på lite KADDABLOOFFS, på upptempo, på suggestiva synthslingor, på högljudd blipp-blopp, på…..nånting. Men nej, ingenting händer. Det är bara så…snällt.

Det är filmens stora aber tycker jag. Den är för snäll. Att den är långsam och lång gör mig ingenting men 126 minuter i samma tempo blir helt enkelt tradigt hur jag än vänder och vrider på det. Sen är den inte spännande, inte det minsta, men det stör mig inte heller nämnvärt. Ingenting stör mig men ingenting gör mig heller glad eller ger mig hjärtklappning. Det är som att dricka ljummen mellanmjölk istället för öl och äta oblater istället för chips i två timmar och helt ärligt, skillnaden mellan att Oblivion ses som en storfilm och att den skulle gå direkt till DVD stavas TOM CRUISE.

Publicerat

HAPPY-GO-LUCKY

Poppy är glad. Poppy är sådär sjukligt överdrivet jävla glad så jag bara vill trycka ner en stor blaffa blöt svinto i svalget på henne. Hon är högljudd och excentrisk och har fula kläder och antagligen är tanken med hennes karaktär att hon ska vara vivid, spirituell och levnadsglad men hon är bara asjobbig, åtminstone tycker jag det.

När Mike Leigh, den engelska landsbygdens beigegrå avgasregissör #1,  ska försöka sig på att göra en lite gladare och mer fluffig variant av film blir det precis som förut, bara aningens mer rosa. Det är ju bra att snubben hittat sin plats i livet men jag ser hellre att han återgår till Vera Drake, Hemligheter&lögner och Medan åren går, han behärskar bredspårig manchester hur bra som helst men färgglada loppislådor och hyperpositiva hoppetossor är verkligen inte hans bag.

Vad handlar då filmen om mer än denna glada Poppy? Inte mycket. Poppy cyklar och är glad, Poppy parkerar cykeln och är glad, cykeln blir stulen och när Poppy märker detta blir hon lite mindre glad för en nanosekund sen går hon vidare, utan cykel, lika glad i hågen.

Men med en snodd cykel bestämmer hon sig för att ta körkort och anmäler sig hos en kille som är hennes diametrala motsats. Han kan vara körskoläraren från helvetet. Lika högljudd som Poppy fast neggo, det är bara bitterhet och surfitterier som rinner ur hans mun likt rutten köttfärs ur en kvarn. Poppy håller ångan uppe, skämtar friskt och glatt (nähä?) och han är noll procent mottaglig för trevligheter. Nu är hon ju inte speciellt trevlig utan mer psykotisk positiv men ändå, han smälter inte direkt i hennes närhet.

Såhär fortsätter filmen i två timmar. Det är två jobbiga timmar kan jag säga. Jag har axelspänningshuvudvärk när filmen är slut och trots att det händer lite mer grejer än det jag skrev här ovan så är detta det enda jag minns. En glad jävel och en sur jävel och en film som nästan inte vill ta slut.

Varför den får en tvåa? Jag vet inte. Den har nåt, den förtjänar inte en etta, jag blev alldeles för fysiskt slut för det.

Här finns filmen.

Publicerat

W.E.

Om jag fick bestämma skulle du lyssna på soundtracket till den här filmen istället för att läsa om den. Därför tänker jag inte skriva en rad om filmen, jag tänker bara länka till filmmusiken – igen.

Lyssna. Du kommer hamna i rätt stämning, du kommer förstå filmen. Direkt.

Vadå?

Ja, jag vet, det här är en filmblogg och jag är inte Andres Lokko, jag ska inte skriva om musik. Ja, jag vet att det är Madonna som regisserat filmen men det är inte det minsta negativt i mina ögon, inte nu, inte när jag sett filmen. Det var det innan, jag erkänner det, men det gick över. Madonna överbevisade mig.

Ja, jag vet att det inte är ett enda känt och stort namn i rollistan men gör det nåt? Spelar det någon roll när skådespelarna gör ett sånt utomordentligt jobb? Wally Winthrop,  Abbie Cornish, fina Abbie som jag aldrig förut sett men som jag ser fram emot att följa framöver. Wallis Simpson, Andrea Riseborough är också en intressant och ny bekantskap som jag ska syna närmare i sömmarna. James D’Arcy spelar Edward III, Englands kung som förälskade sig i den amerikanska gifta kvinnan Wallis och som sedemera abdikerade och lät sin bror, den stammande kungen (minns du The King´s Speech?) ta över tronen.

Om den här filmen ska subgenreklassas så är det ett överklassdrama men det är ett köttigt överklassdrama. Att se närbild på en liten pimpinett aristokrat i tusentals-dollars-dräkt och hennes snoriga näsa gör mig glad. Hennes näsa ser inte ett dugg annorlunda ut än din eller min när snoret rinner och den är röd av för mycket snorpapper. En nybadad överklassdam som får stryk av sin gris till man ser inte snyggare ut blodig på badrumsgolvet än någon annan kvinna på jorden. Madonna har fått till många såna ”fleshy moments” och jag gillar det. Mycket.

Abel Korzeniowki heter kompositören till det fina soundtracket till den fina filmen som jag tycker så väldigt mycket om. Filmen jag inte skulle skriva om.

Jag ljög.

Men bara lite.