Nästan lika bra som Rocky IV
Andreas Öhmans fina En dag kommer allt det här bli ditt är en självbiografisk film om en familjehemlighet som i många år tryckts undan. Berättad med bra skådisar och ett annorlunda grepp, något jag uppskattade mycket. Missa inte!
Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se
Det är himla härligt med alla dessa begåvade svenska filmarbetare som tar sig in och tar plats i Hollywood just nu. Stora namn i ännu större produktioner, svinduktiga skådespelare och regissörer som sätter Sverige på kartan på ett betydligt trevligare sätt än att man numera inte ens kan handla på IKEA utan att riskera att bli mördad.
Vilka som är våra största hollywoodnamn just nu känner alla redan till och därför tänker jag till dagens tema försöka mig på att göra en önskelista. Det finns nämligen många svenska namn som BORDE kunna göra succé over there, som är så speciella i sin utstrålning och i det dom gör att det skulle förvåna mig om den stora filmdörren inte öppnas snart.
Med en miniroll i Kathryn Bigelow´s Zero Dark Thirty, en lite större i Dying of the Light (mot Nicolas Cage) och en ännu lite större i TV-serien Tyrant så känns det som att Alexander Karim står i startblocket för att brejka stort over there. Här hemma har vi sett honom i Andra Avenyn, Äkta människor, i Arne Dahl och Johan Falk-filmerna och som Vanheden i nya Jönssonligan.
Jag skulle kunna sätta en hundring på att Madeleine Martin kommer bli nästa stora skådespelarexport. Hon är den perfekta mixen av allt som gör en kvinnlig skådespelare intressant. Nu kan man se henne på bio som Em i filmen Odödliga och hon spelade Nadja i Snabba Cash 2 och 3.
Andreas Öhman är kanske den mest begåvade unga manusförfattaren och regissören vi har i det här landet OCH han har en fingertoppskänsla när det gäller att casta skådespelare som man väldigt sällan ser. Efter filmerna I rymden finns inga känslor, Bitchkram, Remake och Odödliga har han nu gett sig av till USA och tamejtusan om det inte kommer smälla till ordentligt snart? Han om någon förtjänar det!
Nu när jag får önska fritt så är det precis vad jag tänker göra. Jag skulle vilja se Sofia Helin åka till Hollywood, bli vän med Nic Pizzolatto, få honom att skriva in Sofias paradroll som ”Saga Norén länskrim Malmö” i nästa säsong av True Detective och göra henne till den ena polisen i en duo där Jessica Chastain är den andra.
Varje gång jag ser en Ulf Malmros-film så tänker jag ”tänk om han hade kunnat få göra precis den här filmen fast med amerikanska skådisar och med hollywoodpengar”. Jag tror nämligen att det som vi uppfattar som så väldigt ”typiskt svenskt” med lätthet skulle kunna göras ”typiskt amerikanskt” också. Och Malmros sätt att filma och känsla för personregi skulle behövas over there.
Här snackar vi star quality av ett nästan omänskligt slag. Felice Jankell var det enda sevärda i TV-serien The Hundred Code, hon spelade Sophie i Unga Sophie Bell, Fabienne i Alena och hon var banne mig självlysande i Från djupet av mitt hjärta. Hur långt Felice Jankell kommer gå tror jag enbart beror på vilka roller hon kommer tacka ja till. För roller lär hon få, i massor. Om det är jag fullständigt övertygad!
Jag VILLVILLVILL att Lisa Langseth ska få möjligheten att göra film i USA. Jag skulle tycka att det var SÅ spännande att se vad hon skulle kunna göra med sina idéer i det där stora moralpanikslandet. Herregud, det var Lisa som gav Alicia Vikander sin första långfilmsroll och sen gjorde hon Hotell, detta MÄSTERVERK!
En annan dröm jag har är att nån svinrik hollywoodmänniska ska ge John Ajvide Lindqvist ett förskott på en miljon dollar för att skriva ett långfilmsmanus. Inget som är baserat på en bok, ingen TV-serie, bara ett originalfilmmanus som innehåller ALLT som är grogrunden i hans författarskap. Läskigheter, kalla kårar men ändå….vardag. Och sen vill jag att hans manus till Bröderna Lejonhjärta ska bli film såklart – om det nu finns nåt manus och om det nu någonsin blir nån film.
Jag kan inte låta bli att undra vad mannen som ligger bakom Johan Falk-filmerna skulle kunna åstadkomma med hollywoodbudget. Nu är det inte kreativitet och idéer som kostar pengar men tänk om, tänk OM Anders Nilsson kunde få gå actionbananas utan att behöva tänka på stålarna, jag skulle vilja veta hur bra det kan bli. Eller så blir det ingen skillnad? Sånt vet man aldrig förrän efteråt.
Idag skriver resten av filmspanargänget om samma tema. Klicka dig vidare för att se hur dom valt att närma sig ämnet.
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmitch
Alla som är äldre än sjutton år kan nog känna igen sig i känslan att inte passa in. Att vara för dålig, att vara för duktig, att vara för lagom, för högljudd, för tyst, för snygg, för ful, för smal, för tjock, för lång, för kort, för mycket ompysslad och påpassad eller för bortglömd och lämnad vind för våg.
Det går att vara för mycket eller för lite av vad som helst egentligen, med det dom flesta av oss har gemensamt är att tanken på tonårstiden skaver. Jag tror att det vassa, grogrunden för skavet, karvar ut den vi är, den vi blir, ja den vi blev när vi ser tillbaka och summerar litegrann. Jag tror också att det är på grund av detta skav som filmer om ungdomar och unga vuxna är så lätta att ta till sig. Även om man inte känner igen sig helt i rollfigurernas problem så kan man tänka in sitt eget, det man själv brottades med, och därmed känna mer förståelse för filmens huvudpersoner.
I Odödliga får vi under några sommardagar lära känna Isak (Filip Berg) och Em (Madeleine Martin). Två olika personligheter men lika ensamma själar träffas – som så ofta – av en slump och dras till varandra som magneter. Em ska ta sig till Torneå (tror jag det var) för att stjäla en cello till sin syster och Isak som inte har nåt bättre för sig än ett enahanda sommarjobb på Grönan sjukskriver sig. Dom snor Ems föräldrars gamla SAAB och så tar resan sin början.
Odödliga är en roadmovie som skulle kunna visas som reklamfilm för Sverige på turistbyråer utomlands. Maken till vackra vyer över solnedgångar, övergivna byggnader, öppet vatten, skogar, vägar, skyltar har jag aldrig sett, det är verkligen fantastiskt fint fotat!
Filip Berg och Madeleine Martin har en personkemi som gör att jag tror på dom som kärlekspar och det känns som A och O för filmen.Torkel Peterson som Isaks pappa levererar om möjligt än starkare än han brukar och Fanny Ketter (som spelade Andrea i Bitchkram) är befriande allvarlig i sin roll som Felicia, Ems syster.
Allt detta sammantaget gör att jag är helt inne i filmen från början till slut. Jag köper historien även om den svajar till för en stund här och där och jag gillar att den både är klassiskt berättad och känns sprudlande fräsch. Jag tyckte speciellt mycket om en scen med kepsar, snusnäsdukar och en bensinstation i centrum, en scen som ackompanjerandes av Staffan Hellstrands Lilla fågel blå. Inte helt tippat i en film från 2015. Soundtracket är överlag smakfullt och alldeles på pricken, precis som det varit även i Andreas Öhmans tidigare filmer.
När jag gick från visningen kände jag filmen i hela kroppen. Jag var sorgsen, jag var glad och jag var hoppfull. Hur jag tolkar slutet tänker jag inte skriva här men det är ett smart slut, så mycket kan jag säga.
Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö.
Filmen Remake handlar om Lisa (Lisa Henni) som inte kan leva utan sin kamera. Hon filmar allt – precis allt – som händer, det känns nästan som att hon lever sitt liv mer genom kameralinsen än på riktigt.
Lisa är tillsammans med Martin (Martin Wallström) och dom bestämmer sig för att åka till New York. Sagt och gjort, dom köper flygbiljetter och hyr en lägenhet. Lisa har varit där förut, hon hittar och vill inte känna sig som en typisk turist, något Martin inte har något problem med. Han vill upptäcka staden sådär som Lisa redan gjort. Lisa vill å andra sidan fortsätta upptäcka allt bara genom filmkameran och det börjar gå Martin på nerverna. Kameran blir som en tredje ständigt närvarande person.
Jag såg Remake på en förhandsvisning i måndags, en ganska annorlunda förhandsvisning eftersom filmen inte fått distribution än. Det är alltså inte klart om/när den kommer gå upp på bio eller på vilket sätt den kommer nå ut till publiken och ju mer jag tänker på det ju konstigare känns det.
Filmens regissörer Per Gavatin och Andras Öhman (som även gjort Bitchkram och I rymden finns inga känslor) åkte alltså till New York och fick ihop denna till stora delar improviserade film med endast tre skådespelare och elva dagars filmande. Att filmen är filmad med den kamera som skådespelarna använder i filmen känns kostnadseffektivt men jag satt mest och funderade på hur mycket tid som lagts ner på att få vinklarna perfekta. För det är bra gjort, det är smart gjort och när ögonen bara vant sig vid handkamerahoppandet så tycker jag det är vägvinnande även rent stilistiskt.
Remake känns som en udda liten fågel bland svenska nutida filmer och jag hoppas att den kommer nå ut till många fler än filmfestivalbesökare och vi som har koll på Cinematekets repertoar.
5. Torka aldrig tårar utan handskar
Jag minns hur det var på 80-talet, jag minns pratet om HIV och AIDS (fan, jag minns när det hette HTLV3), jag minns rädslorna, tankarna, paniken och känslan av att det inte var nån idé att ha sex överhuvudtaget, i alla fall inte om jag ville leva och bli äldre än typ arton år. Så gick tankarna för mig, en tonårig hetrosexuell tjej. Hur det var för dom homosexuella förstod jag aldrig riktigt, inte förrän nu. Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar går som TV-serie på SVT och det är ett stycke nutidshistoria som ALLA borde se och läsa. Klicka här för att komma till SVT.
4. Josephine Bornebusch
Jag är inte en av dom som hyllar Solsidan till skyarna även om jag gärna tittar på det. Jag kan fnissa åt det, visst kan jag det, men oftast tycker jag det är mer ångestladdat än riktigt roligt. Många pratar om Henrik Dorsins Ove Sundberg, om Felix Herngrens Alex eller Johan Rheborgs Fredde men personligen tycker jag att Mickan i Josephine Bornebuschs tolkning är den bästa karaktären. Det finns (tyvärr) så väldigt många Mickans där ute, så vääääldigt många och Josephine gör henne så på pricken klockrent.
3. Ryan Gosling-snyftare på TV ikväll
Klockan 19.30 på Sjuan. The Notebook – Dagboken.
2. Andreas Öhman
Jag tycker att den här mannen är Sveriges mest intressanta regissör just nu. Han är så begåvad att det nästan är läskigt och han är ett levande bevis för att det går att komma väldigt långt utan fina diplom och utbildningar, det gäller bara att vara tillräckligt bra på det man gör.
1. Ju mer vi är tillsammans
När jag gick ut från biografen den där tisdagen i augusti efter att ha sett Bitchkram så bestämde jag mig för två saker. 1. Att aldrig någonsin skämmas för att säga bra saker till någon jag egentligen inte känner och 2. Att jag skulle försöka få ihop min dotters tjejkompisar och alla deras mammor för att gemensamt gå och se filmen när den har premiär. Ikväll är det dags. Massor med platser är bokade och vi ska se den tillsammans. Tillsammans är ett fint ord.
Två gånger i vuxen ålder har jag önskat att jag var tonåring igen. Första gången var en novembereftermiddag 1998 och andra gången var tisdagen den 28:e augusti 2012, kl 11:50.
Första gången var när jag precis hade sett Fucking Åmål och satt och både svor över och önskade att jag hade sett filmen när jag var fjorton, så mycket enklare allt hade varit då. Min tonårstids storfilmer, Filmen G, Ingen kan älska som vi och PS Sista sommaren kändes som fossiler i jämförelse. Vilken WOW-grej det här var, fan, jag vill va ung igen!
Strax efter frukost den 28:e augusti satt jag i biosalongen på Malmö Filmdagar och skulle precis börja titta på filmen Bitchkram. Dagen innan var jag med på ett seminarium där filmens regissör Andreas Öhman också var med och vi hann prata lite om filmen, om att det alltid är svårt att göra en uppföljare till en film som blivit omtyckt och om att Andreas själv var väldigt nöjd med slutresultatet. Så jag satt där i salongen och var lite rädd. Tänk om jag skulle tycka att filmen var apdålig? Tänk om jag skulle behöva ta fram motorsågen. Ja. Tänk om. Tänk om det var som en bal på slottet då? Tänk om filmen var bra, kanske lika bra som I rymden finns inga känslor till och med? Ja, som sagt, tänk om.
Kl 11:50 är filmen slut. Jag vänder mig mot Julia som sitter bredvid och säger: ”Jag måste hitta Andreas innan jag åker hem”. Hon tittar på mig och svarar:”Vill du ha en näsduk?”
Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få en stor kram av Beppe Wolgers, att bli bjuden på den perfekta jättekoppen varm choklad, att ha på sig en randig onepiece när det är 30 grader kallt ute, rimfrost på rutorna och ha en osedd TV-serie-box som ligger och väntar. Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få ett mentalt jätteplåster som är indränkt i ångestdämpande medicin, Red Bull och Coca Cola, att få en stor jävla hästspruta med självförtroende, framtidstro och pirr-i-magen injicerad rätt in i solar plexus. Bitchkram lyckades få mig att säga orden som jag säger så sällan och egentligen inte vill: ”Tänk om jag var 16 år igen. Vad lycklig jag skulle vara då.”
Fast jag ÄR ju lycklig. Fyrtio år och svinlycklig. Jag är toklycklig över att vara vuxen och kunna ta till mig den här filmen på detta sätt. Jag är lycklig över att tårarna rinner ikapp med snoret och att Andreas stod vid den där lyktstolpen utanför bion och att jag faktiskt sa till honom precis vad jag tänkte: Du är fan bäst i hela jävla världen!
Andreas Öhman har med Bitchkram lyckats göra något som känts som en omöjlighet i svensk film: få till en helt igenom supernaturlig dialog. Jag har inte varit med om det (heller) sedan Fucking Åmål. Det är så mycket som är bra med den här filmen. Musiken används helt perfekt, klippning, typsnitt, scenografi är klockrent, skådespelarna är rätt igenom helt grymma och det är med stor glädje jag ser Fanny Ketter, min favorit från TV-serien Bron, i en av huvudrollerna. Den andra huvudrollen görs av Linda Molin från Apflickorna men till skillnad mot i den filmen har hon ett kanonmanus att jobba med här.
Filmen är annorlunda, rolig, tokig, galen, känslosam, igenkännande, snygg och sorglig samtidigt. Alla ingredienserna är varsamt nedhällda i en fin gammal soppskål, en soppskål som jag likt Emil i Lönneberga vill trä över huvudet för att kunna slicka i mig dom sista dropparna. Jag gick från bion med en längtan efter att se filmen igen, att samla ihop alla jag känner och vallfärda till biografen för en gemensam stund av filmeufori. För det här är eeeuufooooooooria för mig. Svensk film när den är som allra allra bäst.
Bitchkram har biopremiär 19 oktober.
Sam (Martin Wallström) bor ihop med Frida (Sofie Hamilton). Sam har en bror som heter Simon (Bill Skarsgård) som bor hemma hos deras föräldrar.
Simon har Aspergers syndrom och är inte helt lätthanterlig ens för föräldrarna och när Simon återigen gömmer sig i en tunna med lock (som han tror är ett rymdskepp) och vägrar komma ut får hela familjen nog. Sam tar med sig Simon hem till lägenheten och där ska dom försöka bo och samsas alla tre. Ja, lycka till säger jag bara.
I rymden finns inga känslor är en vettig film. Det är skönt att se en ungdomsfilm men tänkande, kännande, MÄNSKLIGA människor, där det händer jobbiga saker som karaktärerna får deala med och visa riktiga känslor som i verkligheten. Precis som när Sams och Simons mamma (spelad alldeles fenomenalt av Lotta Tejle) får nog, när måttet är rågat och hon bara VRÅLAR, det är så jävla härligt att se. Inga fasader, inget påklistrat låtsasliv, bara ett jävla desperat urvrål.
Jag har egentligen ingenting negativt alls att säga om filmen mer än att jag, min vana trogen, är alldeles för arbetsskadad för mitt eget bästa och reagerar på tapeterna i lägenheten och rabblar artikelnummer och kollektionsböcker i huvudet. Det är en knapp jag inte kan stänga av men det är också en olat jag kan leva med.
Det jag därmot INTE kan leva med och VÄGRAR att acceptera är alla dessa UNGJÄVLAR som envisas med att PRATA, RINGA, MESSA och SPARKA I STOLSRYGGEN FRAMFÖR under filmen. Jag blir fan galen. Jag blir RABIAT och det var beteendet från vissa ungdomar under denna film som fick mig att skriva detta blogginlägg.
Men jag får ta tillfället i akt och passa på att tacka dom störande unga tjejerna att dom åtminstone hade vett nog att bara göra grimaser och lipa och inte svara mig med svordomar och könsord när jag bad dom lägga av eftersom min dotter satt i stolen bredvid och ingen unge mår bra av att höra sin morsa bli kallad fitta offentligt.
Nog om det. Tillbaks till filmen. Bill Skarsgård gör mig glad. Han visar att efternamnet inte bara öppnar dörrar, det förpliktar och han lever upp till förväntningarna. Han är duktig.
Min dotter hade svårare för Cecilia Forss än jag hade men det beror antagligen på att hon är mer bevandrad i reklam-TV än jag. Så visst finns det en fara i att sälja sitt ansikte för länge till en specifik produkt, jag tror nämligen inte att hon vill förbli känd som ICA-bruden.
Martin Wallström är annars filmens stora behållning. Jag vet inte var han kommer ifrån, jag vet inte vart han är på väg, jag vill bara att han stannar kvar och filmar mer för han gjorde det här riktigt riktigt bra.