ANON

Ja, vad ska man knappra ihop för smart om den här rullen då? Första tanken är nämligen att filmen i sig ÄR smart. En science fiction-film med påkostad datagrafik som kollrar bort mig mentalt en stund i början och som får intresset att gå från svalt till engagerande. Men efter en sisådär fyrtio minuter av tusenmiljonerinformationsbokstäver i varje bildruta och inzoomade kvadrater orkar jag inte riktigt längre. Jag zoomar ut. Jag sonar ut. Jag somnar till. Det är bra skönt ibland, lägga sig ner i soffan, gona ner huvudet i en skön kudde och slumra till. Kanske kommer det lite eftermiddagsmysdreggel på kuddfodralet när man tjugo minuter senare kommer tillbaka till verkligheten bara för att se att ingenting, absolut ingenting, har hänt i filmen. Det är fortfarande samma inzoomade kvadrater. Samma stora Seyfried-ögon. Samma stentrista Clive Owen-face.

Dom här Netflix Original-filmerna imponerar inte sådär jättemycket på mig har jag märkt, det känns som att det är mer kvantitet än kvalitet som räknas. MEN det är ändå Andrew Niccol som ligger bakom filmen (både regi och manus) och det är alltså snubben som skrivit både Truman Show, Gattaca, In time och Lord of war. MEN, igen, det hjälper inte riktigt den här gången och dom utvalda skådespelarna gör inte heller att jag skriver ett plus i kanten.

Jag får inte riktigt till slutklämmen i den här texten märker jag och bestämmer mig för att googla fram nåt clever. Efter några sekunders letande på IMDb hittar jag tre personliga quotes från Amanda Seyfried som kanske är det mest intressanta med hela den här recensionen. Lägg märke till djupet. D.J.U.P.E.T.

”I love low-rise, boot-cut, perfect fitting jeans.”
”I collect jeans. I don’t care how expensive they are.”
”Jeans are just so sexy, there’s something about them that turns me on, you know?”

GATTACA

Science fiction är en genre inom litteratur och film där bärande element i intrig eller miljö har inslag grundade på vetenskapliga eller teknologiska spekulationer.”

Wikipedia förklarar, jag håller med och således kan man säga att Gattaca är själva essensen av science fiction-begreppet filmatiserat. Wikipedia har även en förklaring till denna films titel! ”Filmens titel utgörs av begynnelsebokstäverna för de fyra DNA-nukleotiderna: guanin, adenin, tymin och cytosin.” Vad gjorde man utan dessa sökhjälpmedel fanns?

DNA var det ja. DNA kan vara bra till mycket, speciellt i en framtidsthriller som denna. DNA kan till exempel säljas till någon annan med sämre uppsättning gener, till någon vars livsdröm som inte kan uppnås annat än genom en annan människas låtsaskropp. Flummigt? Nejdå. Inte så värst faktiskt.

Vincent (Ethan Hawke) föddes med halvdåligt hjärta och lite andra skavanker, han är som vilken vanlig människa som helst alltså. Hans dröm är att fara ut i rymden, något han endast kan göra genom att få jobb på Gattaca och genom att vara genetiskt perfekt lämpad för jobbet.

Jerome Morrows (Jude Law) är genetiskt framställd för att bli elitsimmare men har råkat ut för en olycka och är förlamad från midjan och nedåt. Hans DNA är alltså perfekta för att bli rymdfarare men kroppen säger nej. Vincent får möjlighet att köpa/överta Jeromes DNA och på så sätt bli Jerome men det krävs en ohygglig noggrannhet då det med jämna mellanrum görs kontroller på Gattaca för att säkra identiteterna hos dom anställda. Vincent har påklistrade extra-fingertoppar fyllda med Jeromes blod, han skrubbar sig dagligen fri från ”kroppsrester” (död hud, hårstrån), bär linser och har till och med genomgått en benförlängning för att matcha Jerome i exakt längd. När en högt uppsatt chef på Gattaca mördas hittas något flagrant som kan bli Vincents fall: en ögonfrans.

Jag tycker om den här filmen men jag tyckte ännu mer om den när den kom. Jag tyckte den var betydligt mer spännande då än nu men å andra sidan vackrare nu än då. Minnet spelar mig ett spratt men det gör ingenting. Filmen håller.

Filmens originalmanus är skriven av filmens regissör Andres Niccol som förutom Gattaca även skrivit Truman show, S1m0ne, Lord of war och In time. Han är begåvad och inte så lite klurig den mannen. Jag hoppas att han fortsätter skriva rediga manus från scratch och inte bara regisserar filmer som *host* The Host.

IN TIME

Försök tänka tanken att du bara skulle bli 25 år. Det var din utmätta tid. Du blev varken yngre eller äldre, 25 år var vad du blev tilldelad, alla år efter det måste du köpa och har du inga pengar är det bye bye birdie på din 25-års-dag.

Försök samtidigt tänka tanken att om ingen ur åldrandets synvinkel blev äldre än 25 så ser alla mer eller mindre likadana ut. Barn är fortfarande barn men om du är 25, 50 eller 80 spelar ingen roll, kroppen liksom ”fryser” vid 25. Du ser alltså ut att vara jämngammal med din mamma OCH din farmor.

In time är en science-fiction-thriller som faktiskt känns smart. År är hårdvaluta, fattiga dör, rika kan köpa sig tid, det är inte en helt overklig tanke, speciellt inte i en tid där många verkar tro att det går att köpa sig evig ungdom med hjälp av plastikkirurger och åtstramningspaket.

Will (Justin Timberlake) som växt upp i slummen möter överklassflickan Sylvia (Amanda Seyfried) och tillsammans bestämmer dom sig för att göra nån slags futuristisk Robin Hood-resa genom att ta tid från dom rika för att ge till dom fattiga. Hack i hälarna har dom nån slags tidsbeskyddare som gestaltas av Cillian Murphy i apsnygg skinnkappa.

Cillian Murphy är jättebra på att spela ond, Justin Timberlake är jättebra på att spela vilken karaktär filmbolaget än sätter i händerna på honom och Amanda Seyfried är jättebra på att springa fort i äckligt höga klackar men det hjälper liksom inte. In time är en jättetråkig film. Baktanken med den, andemeningen, är toppen, den gillar jag som tusan och jag köper hela historien men den är inte direkt filmad med vare sig finess eller hjärta. Den är inte ens särskilt futuristiskt gjord.

En karaktär i filmen benämner hela tidsaspekten som ”darwinistisk kapitalism” och det stämmer verkligen. Intressant nog att skriva en C-uppsats om men inte tillräckligt för ett bra betyg. Synd tycker jag.