Här kommer den, en av skräckfilmshistoriens mest ikoniska klassiker. Det är många år sedan jag såg Hellraiser och det tänkte jag ändra på nu. Perfekt för detta tema dessutom. Ju.
Pinhead, den där vidrige fan som jag tyckte var så satans otäck när jag var liten, usch alltså, tusenmiljoner spikar i hela huvudet! Vad kommer jag tycka och tänka om honom nu? Och allt det hyperblodiga, ÄR filmen så blodig som jag minns den?
*trumtitrumtitrum klockan går och NU har det gått 94 minuter*
Hahahaha…..ojojojoooooojojojoj, nämenVAAAAA!!! Okej. Nu benar vi ut det här lite va? Pinhead. Han är ju typ INTE MED ALLS! Jag mindes honom som nån form av huvudkaraktär men det var han ju absolut inte. Istället handlar filmen om Larry (Andrew Robinson), en beige svennebananman som är gift med Julia (Clare Higgins) som är vråltänd på Larrys bror Frank (Sean Chapman) men not so much på sin egen snubbe. Den där heta otrohetsaffären hon har med Frank gör att hon gör ”vad som helst” för honom, alltså vaaaaaad som helst. Till och med dödar folk med hammare och bär runt på utmärglade kladdiga lik för att Frank – som nu är typ död – ska få sin köttiga hunkiga kropp tillbaka istället för den krypande slemhögen han är nu. Nåt har nämligen hänt. Frank har köpt en pusselkub, en kub som öppnas om man fipplar med den och små blå droppliknande 80-tals-effektgrejer hoppar runt. Jättespännande. Not. I samma veva flyttar Larry och Julia tillbaka till ett hus som Larry och Frank har ärvt men Frank enligt uppgift inte vill ha. Men det vill han nog för det är dit han letar sig tillbaka i sitt sökande efter blod.
Jag fattar att om man läser det jag skriver så tror man att jag tycker det här är JÄTTELÖKIGT – BARA – och det må så vara men det är inte riktigt sant. Jag tycker Hellraiser är en funktionell skräckfilm och effekterna pendlar mellan wow-va-coolt (fortfarande!) och nåt man ser i Blå Tåget på Grönan (dvs verkligen inte så skrämmande). Egentligen är det dom minsta effekterna som är dom bästa (en hand som dras emot en spik, ett ansikte som trätts på ett annat och den där kanten som då uppstår mellan hår och nacke….blodigt, hårigt och klafsigt – snyggt gjort!
Jag blev inte det minsta rädd när jag såg filmen samtidigt som jag minns att jag upplevde motsatsen 1987. Men det är 31 år sedan och mycket vatten har flutit under broarna både vad gäller denna filmgenre och mig som tittar. Betyg då? Jamenherregud, klart filmen åtminstone får godkänt, det måste den få, men det kommer dröja minst 31 år tills jag ser om den. Om det ens räcker.
Jag kommer skriva om en skräckfilm varenda söndag under 2018, både nya, lite äldre och allt där emellan. Här kan du läsa om filmerna jag hittills skrivit om.
