Etikett: Andy Samberg

Publicerat

PHARMACY ROAD

För ganska exakt två år sedan dök det upp en liten film på HBO som hette 7 days in hell. Det var en mockumentär om två tennisspelare regisserad av Jake Szymanski med bland annat Filip Hammar i en liten roll (kanske var det just därför den blev lite av en snackis i Sverige, eller i alla fall bland oss som följer Filip och Fredriks framfart?).

Nu är det alltså dags igen. Nu har Jake Szymanski gjort en film som handlar om fem sönderdopade tävlingscyklister och den speciella världen som kretsar kring cykling i allmänhet och Tour de France i synnerhet.

Orlando Bloom, John Cena, Andy Samberg, Daveed Diggs och Freddie Highmore spelar dom fem unga cyklisterna och vilka som spelar de äldre versionerna av samma kvintett låter jag vara osagt. Det kan få komma som en överraskning. MEN låt mig säga som såhär, en kvinnlig skådespelare spelar en av dom äldre rollerna och det var så fint att se henne igen. Jag tyckte hon var alldeles lysande när hon var som störst i mitten på 90-talet.

Det här är en 37 minuter lång film som har en skyhög skratt/minut-ratio, jag hade riktigt riktigt roligt och extra kul tycker jag det är när verkliga människor spelar sig själva och bjussar på sina tillkortakommanden. Det är stort på nåt vis.

Jag gav 7 Days in hell 4/5 i betyg men den här filmen är bättre, roligare och sjukare på ALLA plan. Underhållande som tusan!

Publicerat

STORKARNA

Jomenvisst är det STORKARNA som kommer med bebisar! Inte tusan är det nåt fysiskt inblandat med att man blir förälder? Åtminstone VAR det storkarna som levererade knoddarna tills dom kom på att det var mer lukrativt att leverera hemelektronik åt ett storföretag.

Storken Junior (Andy Samberg) blir befodrad och får som första uppdrag att sparka den enda människan som jobbar i stork-speditions-företaget, Tulip (Katie Crown). Tulip blev kvar där efter en incident då adressen till familjen hon skulle levereras till tappades bort.

Junior ska alltså sparka Tulip men det går såklart inge vidare. Istället lyckas dom dra igång den insomnade bebismaskinen som spottar ut en liten ensam flicka, en flicka som dom givetvis vill leverera till rätt föräldrar.

Det finns några scener i filmen som innefattar en grön liten fågel som är helt GALET roliga, alltså fem-plus-kul! Även om resten av filmen inte är en skrattfest så är den ändå betydligt mer sevärd än jag hade kunnat tro. Jag tror att filmmakarna vill säga något djupare med filmen, nåt som har med familj och gemenskap att göra, kanske det här som är så modernt på film nuförtiden att en familj inte behöver vara mamma-pappa-barn eller ens mamma-mamma-pappa-pappa-barn utan lika gärna en samling väldigt goda vänner som är en så stark sammanslutning att de kallar sig familj (typ Fast & Furious-gänget eller Guardians of the Galaxy).

Storkarna är en jättesnygg film men den är  inte alls lika smart som till exempel Insidan ut. Men å andra sidan, vilka filmer är det?

 

Publicerat

7 DAYS IN HELL

Aaron Williams (Andy Samberg), Serena och Venus Williams hittills rätt okända adoptivbror lever för tennisen. Han är ett riktigt….ess! Sen händer en ”arbetsplatsolycka” som gör att han blir utbuad, kallad för mördare och tappar greppet. Han tvingas mer eller mindre byta bana.

Samtidigt.

Hur många IQ måste man ha för att kunna sätta ihop en korrekt mening och uttala den? Charles Poole (Kit Harington) är dum som en våffla men vill inget hellre än att vinna tillbaka Wimbledonbucklan till England.

7 Days in Hell är en låtsas-dokumentär om Wimbledonfinalen 2001 mellan Williams och Poole som höll på i hela sju dagar.

Det kryllar av kända ansikten under denna timme, skådespelare som spelar roller och andra kändisar som ”bara” spelar (bjussar på) sig själva. John McEnroe, Chris Evert, Serena Williams till exempel (för alla tennisfantaster)

Filip & Fredrik-Filip Hammar spelar svensk programledare för The Swedish Hit Show (säg det fort så förstår du det roliga). Han gör det han ska.

Jag skrattar högt, rått och ljudligt åt vissa scener men samtidigt, jag HAR så svårt för Jon Snow! Precis! Han är inte död! Han spelar tennis!

Filmen finns att se på HBO!

Publicerat

THAT´S MY BOY

Donny Berger går i högstadiet och är vrålkåt på den rödhåriga lärarinnan Mary med den välsvarvade figuren (Eva Amurri Martino). På ett klumpigt, pinsamt och föga verklighetstroligt sätt bjuder han ut henne, erbjuder henne att få utföra en ”handtralla” och lite annat smått och gott. Givetvis tar hon så pass illa upp att hon ger Donny en tretimmars kvarsittning. Nån måtta får det ändå vara på horminstinnigheten.

Kan man tycka.

Eller inte.

Nu är ju det här en film där den vuxne Donny spelas av Adam Sandler, således blir det ingen vanlig kvarsittning. Den heta lärarinnan tjongar nämligen på lille Donny i vartenda hörn av skolsalen, utnyttjar honom och hans pojkkropp till max så länge det går. Och det går länge. Och mycket. Men det tar stopp. Deras fysiska förhållande uppdagas under häpnadsväckande former och Mary åtalas för sex med minderårig. Hon får trettio års fängelse men den höggravida Mary verkar inte sura för det. Domaren tilldelar Donny vårdnaden om barnet så fort han fyllt arton. Donny alltså.

That´s my boy handlar alltså om hur det gick sen för den ensamma tonårspappan Donny och hans son Han Solo Berger (Andy Samberg). Om det gick bra? Ja, vad ska man säga. Han Solo fick med målsmans godkännande tatuera in samtliga gruppmedlemmar i New Kids on the Block på ryggen och det kan man ju tycka är lite tufft OM HAN NU INTE HADE GÅTT I TREDJE KLASS och ryggen fortfarande växte – och med den även huvudena på killarna i pojkgruppen.

Det som stör mig som fan med filmen är att Adam Sandler pratar med tillgjord röst. Han låter som en högavlönad springa-i-dörrar-skådespelare på en privatteater. Det som inte stör mig alls är Andy Samberg. Jag säger som Dr Alban: Han är stabil. Filmen i sig är det kanske inte men den gav ändå mig och sonen en lagom störd filmkväll i soffan. Vi fnissade lite, ojjade oss över för-simpla-men-ändå-over-the-top-under-bältet-skämt och pratade om hur extremt likriktade filmer med Adam Sandler på fodralet egentligen är. Man vet vad man får men så mycket mer än så är det inte. Det är inte så nyskapande längre. Men jämfört med Grown-ups 2 så är det här oscarsmaterial!

Sen har Vanilla Ice en roll som….Vanilla Ice. Tänk att heta Vanilla. DET är humor det!

Publicerat

CELESTE & JESSE FOREVER

Lily Allens Littlest thing släpper loss till förtexterna och det är gulligt så man dör.

Det kan också upplevas så gulligt att man stänger av för det känns som att dricka flytande Milda. Det kan också upplevas så gulligt att man sätter sig på bussen och åker till närmsta katthem bara för att få klappa en liten hårig gynnare och kanske ta med sig en hem. Det kan även kännas så äckligt gulligt att man trycker på stopp och ställer sig i duschen.

För egen del fick jag se en helt ny sida av mig själv vilket kan vara spännande såhär dryga fyrtio år efter att jag såg den första. Fötterna började röra på sig och jag sjöng med. SJÖNG MED! Lily Allen, hallååååååå! Mullenull liksom. Som att sitta på en jättepuff gjord av rosa bomull och dingla med benen.

Det roliga är att filmen fortsätter precis i samma stuk fast är kanske inte lika glatt hela vägen. Rashida Jones är wohooo, jättebäst, skitrolig, supermysig och hon spelar inte bara huvudrollen, hon har skrivit manus och är även filmens producent. Om det krävs att hon fixar biffen själv för att få fler stora roller så hoppas jag att hon fortsätter på den inslagna banan för hon förtjänar att synas. Hon är lysande helt enkelt.

Andy Samberg (som jag tycker bör heta Adam av nån anledning) funkar fint som Celestes man Jesse. Fast man, jag vet inte, är han det? Dom är nämligen separerade – men fortfarande gifta – och ska försöka bibehålla en vänskap fast dom dejtar andra.

Jag är lite impad här fakiskt.  Dialogen är skön och filmen är rolig på ett bra sätt. Inte flabb-rolig men må-bra-rolig. Som en pruttkudde på´t ungefär.

”What the hell is a Baby Björn?”

”It´s a very tiny Swedish man.”

Publicerat

WHAT´S YOUR NUMBER?

När jag fick ett tips från en filmbloggarkollega om att det här var en film jag bara måååste se så kände jag ”Oooookej” och sen lite harkel på det.

När jag sen såg att samma film finns med på kollegans topp-tio-lista från 2011 så kände jag lite mer ”Ooooookej igen, nu kanske det inte är någon återvändo längre. Då” och eftersom jag är mycket mer verkstad än snack så jag tog helt enkelt tag i saken och tittade på den.

I USA har en kvinna i medeltal under ett helt liv haft sex med drygt 10 olika män. Den informationen ger Ally Darling (Anna Faris) panik. Hon är 20-nånting och har redan lägrat 19 snubbar och nu är planen att det inte ska bli fler. Istället för att försöka träffa någon ny – och förhoppningsvis den rätte (Hey, det är en amerikansk film. Det luktar bröllopsplaner) – så går hon tillbaka i rullarna och försöker hitta den rätte bland sina egna gamla rester.

Det här med återvinning är ju toppen men det finns en gräns. En ganska tydlig gräns. Ja, för mig i alla fall. Det borde finnas en gräns även för Ally speciellt eftersom Colin (Chris Evans oftast i väldigt lite kläder) är hennes granne och den som hjälper henne hitta dom förlorade snubbarna samtidigt som han försöker få henne att förstå att det är han som ska bli nummer 21 (nummer 20 blev chefen som precis gav henne sparken).

Anna Faris är en av dom unga duktiga komiska skådistjejerna som i princip alltid gör det dom ska med sina roller. Faris gör det även här men jag retar mig som tusan på Resylaneöverläppen som på grund av insprutad likstelhet gör att hon inte kan le som folk. Men med ett soundtrack som innehåller både Human Rocket med Devo och Bizarre Love Tringle med New Order så är det klart att jag smälter lite extra.

Ex är oftast ex av en anledning och oftast av en rätt bra anledning. Filmen i sig är inte dålig, snarare rätt underhållande bitvis men den kan inte få mig att ändra inställning angående det jag nyss skrev. Det är vettigare att blicka framåt än bakåt även om man kan lära sig mer av det som varit än det som komma skall. Som vilken typ av kille man inte ska vara ihop med. Till exempel.