Etikett: Ang Lee

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa regi

Michael Haneke (Amour)

Att Michael Haneke skulle behöva bli 71 år gammal innan han fick sin första oscarsnominering känns ganska skumt. Han har gjort bra film i många år och för mig är Amour varken den bästa eller på långa vägar den mest intressanta men visst är han förtjänt av uppskattning och uppmärksamhet.

 

 

 

 

Ang Lee (Berättelsen om Pi)

Ang Lee nominerades i den här kategorin redan 2001 för Crouching Tiger Hidden Dragon och 2006 vann han för Brokeback Mountain. I år är han alltså nominerad för en film där en animerad tiger spelar huvudrollen. Jag vet inte om det känns helt rätt. Det är effektmakarna som ska premieras för det dom har gjort är alldeles obegripligt bra.

Ang Lee är blott 59 år gammal, en pojkvasker i dessa sammanhang. Han får fler chanser, han borde inte vinna för den här filmen..

 

 

 

 

David O Russell (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Blott 55 år gammal är han, denne regissör som oscarsnominerades för boxarfilmen The Fighter 2011 och nu är det dags igen. Lika obegriplig denna gång.

 

 

 

 

 

Steven Spielberg (Lincoln)

Det är knappt jag orkar lista alla Oscarsnomineringar denne regissör fått men rätt ska vara rätt. 1978 nominerades han för Närkontakt av tredje graden, 1982 för Jakten på den försvunna skatten, 1983 för E.T och 1986 för Purpurfärgen. 1994 vann han med Shindler´s List och 1999 med Rädda menige Ryan. 2006 nominerades han för München, förra året för War Horse och nu för Lincoln.

Herregud. Må denne man inte vinna. Inte för denna film. Och han blir 67 år i år.

 

 

 

 

 

 

Benh Zeitlin (Beasts of the southern wild)

Benh Zeitlin fyller 30 i år och bara DET är en bedrift. Han har tagit sig in bland åldermännen och han förtjänar att vara här (till skillnad mot ett par av dom andra som jag gärna skulle byta ut).

Beasts of the southern wild är hans första långfilm och det ska bli väldigt spännande att följa hans yrkesliv framöver.

 

 

Min vinnare: Eftersom jag räknade ut medelåldern i denna kategori förra året och det även detta år är en rent gubbavälde (trots att 2012-års  solklart bästa regissör är kvinna och heter Kathryn Bigelow) så har jag räknat även i år. 56,4 är medelåldern i år jämfört med 62,2 förra året. Heja Benh Zeitlin! Jag hejar på dig!
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: OMSTART

Den här månadens tema kommer lägligt både i datum och ämne. Temat är omstart och som vanligt står det oss filmspanare fritt att tolka detta precis som vi vill.

Imorgon är det årets sista dag, en dag som brukar mana till omstartstankar på många plan och så även för mig. Jag funderar på livet, på den jag som lever här just nu och den jag som fanns förut, på händelser, resor, relationer, uppenbarelser, tankar som förändrat mig – och på film såklart!

Film är och har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och fram tills att jag startade den här bloggen skrev jag upp alla filmer jag såg i en filmbok (se bild). Noga antecknade jag filmens titel, både den svenska och original, huvudrollsskådespelarna, hur många gånger jag sett filmen, om jag såg den på bio, video, TV, DVD eller flyg, betyg såklart och vem jag såg filmen med.

Därför har jag dagen till ära bläddrat fram till just den här tiden i boken för tjugo år sedan när 1992 skulle bli 1993. Jag tänkte nämligen försöka göra en lista med filmer från 1992-1993 som jag skulle vilja se remakes av. Finns det ens några? Klart det gör. Helst av allt skulle jag ju vilja att mina utvalda filmer gick upp på bio igen i original men det är en utopi. Det kryllar inte av nya filmidéer, remakes är inne och luften är fri. Jag får önska preciiiis vad jag vill.

Håll i dig, här kommer lite skön nostalgi med filmer jag tror skulle kunna berättas ännu ett varv och ganska bra dessutom.

 

5. Bodyguard.

Det var Kevin Costner och Whitney Huston som fick Sverige – och världen – att vallfärda till biograferna när det begav sig. Skulle den göras nu skulle jag vilja se Channing Tatum som Frank Farmer och Rihanna som Rachel Marron. Otippat? Ja, kanske det. Jag må avsky Rihanna som sångerska men hon var den enda som agerade vettigt i Battleship och Channing Tatum är alltid Channing Tatum. Han ska bli pappa förresten. Bara en sån sak.

 

 

4. Sommersby.

Det här är en film som slår en riktig romantisk-ledsen-sträng i mig. Jag har sett Richard Gere och Jodie Foster i detta tunga kärleksdramat många gånger och historien håller. Michael Fassbender och Jessica Chastain skulle bli ett kanonpar eller varför inte en repris från Drive: Carey Mulligan och Ryan Gosling?

 

 

3. Strictly Ballroom.

Har man gjort filmer som Romeo + Julia, Australia, Moulin Rouge och snart The Great Gatsby så är det kanske inte så konstigt att Baz Luhrmanns dansdrama Strictly Ballroom kommit lite i skymundan. Det är totalt oförtjänt för det är en MYCKET bra film. Ska det göras en remake så önskar jag såklart att Baz själv står bakom kameran och castar han rätt kille i huvudrollen. Paul Mercurio var toppen men han blev ingen stor stjärna. Jag skulle vilja se Logan Lerman!

 

 

 

2. Kalifornia.

Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovney var unga, skitiga och snygga och historien välskriven och spännande. Det här kan göras igen. Emma Watson hade kunnat få den kvinnliga huvudrollen tycker jag och med Haley Joel Osment som skäggig (?) mördare kunde remaken bli riktigt härligt udda.

 

 

 

1. Återstoden av dagen.

Jag vet, det är på gränsen till att häda men ja, det skulle kunna funka med en remake av den här fantastiska filmen nu. Jag tror inte att varken Anthony Hopkins eller Emma Thompson lockar den yngre generationen till att leta upp filmen och det är så synd, det är en sån hjärtskärande historia och den måste föras vidare. Att en remake skulle bli en fullpoängare för mig är en omöjlighet men vad spelar det för roll? Jag tänker på baaaarnen och jag vill se Ang Lee regissera.

 

Klicka gärna vidare in på dom andra filmspanarnas bloggar och läs deras vinkling på temat: Addepladdes filmblogg, Except fear, Filmitch, Flmr filmblogg,  Fripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

Publicerat

BERÄTTELSEN OM PI

Alla förutsättningar var helt perfekta.

Förbokade platser, salongens bästa stolar. Julglada barn som sällskap. Inga måsten som låg och gnagde i bakhuvudet, alla julbestyr har varit klara sedan flera dagar och det var söndag, dagen före dopparedagen och efter visningen väntade ett lyxigt julbord. Varken jag eller barnen hade läst något om filmen, inte tittat på trailern, inte skapat oss förväntningar, åh detta gissel med förväntningar. Allt var liksom så perfekt som ett förväntanslöst biobesök kan vara men ändå med känslan i magen att det vi skulle få se var något extraordinärt.

Tyvärr var detta inte något som alla föräldrar ville känna just precis då. Två barn släntrade nämligen in precis innan filmen skulle börja med varsin papplåda popcorn modell den-största-som-finns och fyra påsar Malacogodis VAR i andra handen, snacks som tydligen skulle fungera som ”muta” från julstressad förälder. Tyvärr nummer två fick dessa barn platserna precis intill oss. Det funkade i ganska precis tio minuter innan min hjärna exploderade.

Människor oavsett ålder som tuggar med öppen mun är det absolut värsta jag vet. Människor oavsett ålder som tuggar crunchy saker med öppen mun är snäppet ännu värre. Människor som har ungefär två miljoner crunchy prylar VAR som ska ätas upp och som sitter fem centimeter ifrån mig och tuggar åtta gånger på varje popcorn kan en dålig dag göra mig så förbannad att jag blir arg på riktigt men jag ville inte bli det. Jag ville behålla min glada julkänsla och min positiva energi så vi löste problemet, vi bytte helt enkelt plats. Vi flyttade oss så långt vi kunde med hopp om att det skulle vara nog för att slippa höra. Det var det inte. Det fanns inte en besökare i salongen som inte hörde detta tuggande och prasslande och det var helt klart gotteprylarna som var dessa barns fokus, inte filmen. Jag orkar inte gå in på den här skiten mer men det är banne mig inte schysst mot någon att föräldrar struntar i att lära sina ungar hur man beter sig bland folk. Basta!

Vad handlar då filmen om? Den handlar om den indiske pojken Piscine, döpt efter en vacker fransk simbassäng. Säkert som amen i kyrkan blir han kallad Pissing i skolan och bestämmer sig därför att han vill kallas Pi. Ingen lyssnar på det heller, inte förrän han lär sig alla decimaler som finns på talet Pi – då sitter namnet!

Pi, hans bror och föräldrar befinner sig på en båt som kapsejsar och Pi överlever. Han är ensam i en livbåt mitt ute på Stilla havet, eller ensam, nej det är han ju inte. Ombord finns en hyena, en zebra, en orangutang och en bengalisk tiger som heter Richard Parker. Mer än så behöver man inte veta om filmen. Ingenting spelar egentligen någon roll, ingenting mer än att du sätter dig väl tillrätta med öppna ögon och upplåst sinne och släpper in detta märkvärdiga äventyr i hjärtat.

Ang Lee har regisserat den här otroligt färgstarka historien som är baserad på Yann Martels bok Life of Pi. Ang Lee, jag säger bara det. Vilken hjälte! Här är en snubbe som vägrar fastna i ett fack. Cruching tiger hidden dragon, Brokeback Mountain, Hulk, Förnuft och känsla, The Ice Storm och nu Berättelsen om Pi, det är alla otroligt vackra filmer inom helt olika genres men Pi är den vackraste av dom alla. Jag häpnar! Jag sitter med öppen mun under flera scener i filmen, ibland kippande efter andan, ibland med ett ååååååååååå som smyger sig ut genom mungipan. Jag märker att Pis livsöde når fram till barnen mer än det gör till mig men det spelar inte så stor roll. Det här är en riktigt skön, spännande och fascinerande filmuppevelse och 3D:n funkar hur fint som helst. Texten är inte ens suddig och skakig.

Om Steven Spielberg fick mig att tro att jag sett dinosaurier på riktigt med Jurassic Park så fick Ang Lee mig att tro på en hel del annat med den här filmen. Jag säger inte vad, inte mer än att det är balla grejer.

(Vi gav den samma betyg alla tre.)

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: HULK

Om man tycker Danny Elfman gått loss på höghastighetstrudilutterna och sagotrummorna med filmmusiken till Tim Burtons filmer och Men in Black så är det ingenting mot här.

Förtexterna till Hulk kan ge en helkroppsförlamad människa spasmiska ryckningar och hos mig sprider sig ett härligt lyckorus åt Marvelloggan sedd genom ett grönt filter. Hela bakgrunden till Hulkens var och varför klaras av i ett huj och jag tror att även någon som inte är insatt i varken historien eller problematiken kan förstå rubb och stubb. Det är inte kvantfysik direkt, eller jo, det är ju faktiskt just det det är.

Att gammastrålning inte är att leka med visade Stan Lee och Jack Kirby när dom skapade serietidningen om den grå (!) varelsen The Incredible Hulk 1962. Nu var Hulken bara grå i ett enda nummer och det tackar jag allra ödmjukast för, han passar ju så bra att vara grön, fast å andra sidan vet jag ju inget annat.

På film&TV har Hulken gestaltats av Bill Bixby (vanlig med hela byxor) och Lou Ferrigno (grön med trasiga byxor) men när han skulle överföras till gigantiskt bioformat blev det Eric Bana som var den första att få äran att spela doktor Bruce Banner (och Edward Norton strax därefter men det hör inte hit, inte just nu i alla fall) i sin mänskliga form och CGI-monster fick ta över dom gröna effektscenerna.

Jag erkänner, jag var skeptisk till det där plastiga, det där överdrivna, den där EXTREMA storleken på Hulken som grön, jag var fullt nöjd med Lou Ferrignos uppumpade biceps och trasiga jeansshorts. Det balla med Hulken ligger inte i extrema jättehopp och att kunna brottas med helikoptrar, det ligger i den där känslan att vi alla har en liten Hulk nånstans inuti oss som vi kan plocka fram mer eller mindre medvetet i krissituationer. Hela min känslohanteringsfilosofi grundar sig i dom många timmar av min barndom som jag tillbringade tillsammans med Bixby-Ferrigno och det är inte den Hulken jag ser i Eric Bana. Jag ser påkostade effekter, jag ser filmbolagets dollargrin och detta gjorde att mitt första sammanträffande med denna film blev om inte en frontalkrock så i alla fall en liten sur skråma.

Hulken heter Bruce Banner i den här filmen, så även i serietidningen. TV-seriens Hulk fick byta namn till David Banner då Bruce ansågs vara ett typiskt och alltför ”bögigt” namn då på 70-talet. Bruce Banners pappa (Nick Nolte) heter David i den här filmen, tydligen tänkt som en homage till Bill Bixby och som litet tack för allt han gjort. Fint tycker jag även om det är fånigt att han inte kunde heta Bruce från början.

Den här filmen kretsar kring kärleksrelationen mellan Bruce (Bana) och Betty (Jennifer Connelly), dottern till general Thunderbolt Ross (Sam Elliott) som är föga nöjd med sin dotters val av pojkvän och dottern är föga nöjd med sitt val av pappa. Att Ross har mer vetskap om eländet med gammastrålningen och Bruces historia än Betty gör inte saken lättare.

Ang Lee är en modig och begåvad man, en regissör med många strängar på sin lyra. Jag blev förvånad när Sam Raimi tog sig an Spider-man men inte i närheten lika förvånad som när det blev klart att Ang Lee skulle regissera Hulk.  Jag hade sett hans filmer Bröllopsfesten, Förnuft och känsla, The ice storm och Crouching tiger hidden dragon och trots att det är fyra filmer som på ytan är väldigt olika varandra så är dom betydligt närmare varandra i känsla än Hulk någonsin kan bli, i alla fall vid första anblicken. Vid den andra märkte jag att jag hade fel.

Det finns en gemensam nämnare i alla hans filmer (även i Brokeback mountain som han gjorde två år efter denna) och det är komplicerade familjerelationer. Det spelar ingen roll om familjen är taiwanesisk, anglosaxisk, sjuttiotalsamerikansk, random-asiatisk, homofobisk eller semitecknad, svårigheterna är dom samma och Ang Lee är mästerlig på att hitta beröringspunkter och trycka på dom. Det han även är duktig på är att göra detta med bibehållen distans till rollfigurerna, han är nästan kirurgmässigt kylig och det är inga varma kramkalas vi bjuds in till direkt. Jag tror att det är där och endast där mitt aber med filmen Hulk ligger.

Eric Bana är ingen Bill Bixby. Eric Bana ger noll procent varmt intryck till skillnad mot Bill Bixby som utstrålade humanism och medmänsklighet ända in i fibrerna av sina denimbyxor. I TV-serien hjälpte Hulken som svaga, dom värnlösa, dom orättvist behandlade, i filmen Hulk hjälper han…sig själv. Han är så olycklig över sin situation att han liksom ”fastnat”, precis som jag själv fastnat i mitt jämförelsetänk mellan det som var och det som är. Allt var inte bättre förr men Hulken var det faktiskt.

Jag tycker inte filmen är dålig och jag tycker inte GB´s Big Pack-burkar med glass är äckliga men let´s face the fact, det är inte Ben&Jerry. Jag retar mig på Ang Lee´s fascination att visa flera filmrutor samtidigt (nej, det ser inte ut som en serietidningssida, det blir bara hattigt att titta på), jag retar mig på att filmen känns lite för lång (127 minuter) och jag retar mig på att det aldrig hettar till mellan Bruce och Betty men bortsett från detta så är filmen oklanderlig. Jennifer Connelly är jättebra som Betty och hon är utseendemässigt lik sin filmiske pappa Sam Elliott (med härligt grov gråsprängd mustasch). Nick Nolte kör sitt ”Nick Nolte-spel” och här funkar det. Han är smutsig, lite äcklig och twistad i skallen och en sådan figur känns som Noltes paradroll.

Så summa summarum så är Hulk en helt igenom BRA film. Snyggt gjord, bitvis spännande, historien håller och jag är glad då denna sjunde tittning av filmen är den hittills bästa.

När jag såg filmen 2003, 2004, 2005, 2006, 2008, 2009:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

THE ICE STORM

Jag känner mig stark, jag känner mig tuff, jag känner mig modig.

Förra veckans omtittning av Almost famous gav mig mersmak och jag gav mig själv ingen rast och ingen ro, jag öppnade helt enkelt ammoniakflaskan, tog mig en sniff och slog med handflatorna mot kinderna. Ouuuufffff, på´t igen bara, in med nästa gamla favvo i spelaren, nu är det ingen återvändo. Se rädslan i vitögat och fäll ut naglarna, up in the saddle – jiiiihhaaaaaaa!

The ice storm var en stor överraskning när jag såg den en kall vinterkväll 1997. Med en halvårsbebis hemma var jag ingen frekvent biobesökare så varje film blev som ett äventyr, en flykt från bajsblöjor och Teletubbies och det var välbehövliga timmar i ensamhet. Jag fick energi så det räckte i veckor av ett enda biobesök, det var plåster för min egosjäl och jag njöt av varenda minut alldeles oavsett vilken film jag valt.

The ice storm var inget självklart val för mig, ett ångestdrypande familjedrama var kanske inte den verklighetsflykt jag egentligen sökte men hur som helst så satt jag där i salongen och kände hur lugnet infann sig mer och mer ju lägre temperaturen blev på filmduken. The ice storm heter The ice storm av en anledning och anledningen är att det är kallt som fan var man än sticker ner febertermometern.

Pappa Ben (Kevin Kline) tror att han har en tajt relation med sina barn Wendy och Paul (Christina Ricci och Tobey Maguire) men i själva verket har han en osynlig barriär på en halvmeter runt sig som ingen kommer igenom, ingen förutom Janey Carver (Sigourney Weaver) som är granne, mamma till dotterns polare/pojkvän samt Bens älskarinna. Bens fru Elena (Joan Allen) är en såndär typisk kvinna som vill att allt ska va så jävla ”trevligt” hela tiden så hon lägger locket på alla former av känslor, ingenting får bubbla upp, visas eller lösas. Konflikter är ett big no-no och sopa lååångt under mattan är hennes livsdevis. Det funkar ju ett tag men till slut går det inte längre. Hon anar att Ben är otrogen men hon tar inte upp det med honom, nejdå, snatta läppstift är en bättre lösning.

Som ung vuxen och någorlunda nybliven mamma såg jag på filmen med vuxna-är-fan-idioter-ögon. Vilka freaks, finns det verkligen såna här i verkligheten, hur tänker dom, varför pratar dom inte med varandra, varför bråkar dom inte, löser konflikter, skiljer sig, mår bra? Som en lite äldre vuxen, nu med barn i Wendy och Pauls ålder, ser jag på filmen lite annorlunda. Den berör mig inte lika mycket längre. Jag kan titta på familjerna utifrån, analysera, fundera men inte ta åt mig eller till mig. Jag vet att jag inte funkar som Elena, jag vet att jag aldrig kan bli en Janey och jag är lika glad för båda dessa insikterna.

Den taiwanesiske regissören Ang Lee har fångat känslan av Connecticut anno 1973 på samma fingertoppsskänsliga vis som Colin Nutley hade när han hittade den svenska personligheten i Änglagård. Scenografin är ypperlig, 70-tals-auran ligger som en blöt filt över hela filmen och jag skulle inte – INTE – ha velat vara en medelålders kvinna då, i den staden. Jag skulle inte ha velat vara tonåring heller faktiskt, eller man, amöba eller daggmask för den delen.

Att gå på fest med sin äkta hälft och lägga bilnycklarna i en skål i hallen för att sen när festen är slut se skålen användas som en tombola för vem som ska åka hem med vem känns inte som min grej. Jag säger tack men nej tack till det. Till filmen säger jag däremot ja tack fortfarande. Jag gillar den. Den är toppen! Att jag inte får en stor svart klump i magen efteråt känns mer som ett plus än som ett minus även om det är klumpbristen som gör att betyget åker ner ett snäpp mot förra gången. Men what the heck, om det är en superduperkalastoppenfilm eller bara en superdupertoppenfilm är väl hugget som stucket?

När jag såg filmen 1997:

När jag såg filmen 2012: