Mission: Impossible – Ghost Protocol fick mig att:
…tänka på marängswiss.
När man gör en redig laddning med massor av maränger, vispad grädde, vaniljglass, bananpengar, nötter och hemmagjord chokladsås och sen häller på lite sås som man tror är en lagom mängd men sen ser sig själv hälla och hälla och hälla och till slut är swissen alldeles brun.
Maränggswiss med för mycket chokladsås är en marängswiss som inte existerar. Det kan inte bli för mycket precis som det inte kan bli för mycket action i en actionfilm.
…fundera på det här med James Bond-filmer.
Mission: Impossible – Ghost Protocol är precis en sån film som jag inbillar mig att Bondfilmer borde vara men väldigt sällan är. Det är fullt ös medvetslös, det händer grejer oavbrutet, det är lösa trådar som jag struntar en hel hög i, det är häftiga blinkande makapärer som utstöter sköna ljud, det är snyggt, flådigt, fränt, ballt, snygga tjejer, kostymklädda pojkar, dyra bilar, krasch och pang-olyckor hela hela tiden och jag bara njuuuuter.
…minnas Staffan Westerberg.
Att Michael Nyqvist är med i en sånhär jätteproduktion är hur häftigt som helst men hans skådespelarinsats hade till och med Storpotäten klarat av.
Det är konstigt det där, Nyqvist spelar en svensk skurk med ett tyskt namn som pratar oklanderlig brittisk accent. Han pratar bättre engelska än engelsmännen i The girl with the dragon tattoo och det jag frågar mig är: VARFÖR? Han hade varit betydligt trovärdigare om han väst sina oneliners på svengelska.
…vilja bryta mot trafikregler på vägen hem.
Att blåsa ur motorn, att se varvräknaren komma in i turbo-mode, att köra över en refug, braka in i en buss, volta nedför en slänt och ner i Magelungen, kapa bilbältet med en nagelsax och simma hem i fyragradigt vatten, öppna dörren hemma, säga ”Mamma är hemma nu” och sen börja förhöra dottern på engelskaglosor utan så mycket som en flåsning, en huttring eller tillstymmelse till ökad puls – DET är sånt jag får lust till efter en sån här filmisk urladdning.
….le.
Det var länge sedan jag såg en actionrökare av denna kaliber. I den här genren är filmen nästintill perfekt. Jag är inte riktigt lika svettig som efter Die Hard, inte riktigt lika exalterad som efter T2, inte riktigt lika speedad som efter Speed (häpp!) men det är banne mig inte långt ifrån. Jag är helt enkelt bara skönt överraskad av teamet Tom Cruise, Paula Patton, Simon Pegg och Jeremy Renner och jag hoppas att det kommer en till film med dessa fyra – och det snart.
