Etikett: animerat

Publicerat

TOY STORY 4

Jag antar att det är fler än jag som höjde på ögonbrynen när man läste att en ny Toy Story-film skulle dyka upp på biograferna? Nio år efter Toy Story 3:s segertåg över världen och gråtande män lämnat biosalongerna. Ja, män. Toy Story 3 måste vara världens mest effektiva låt-känslorna-komma-ut-film – för just män. Har inte märkt att kvinnor tagit till sig filmen på samma djupa nivå som män. Inte ens jag själv. Faktiskt.

Nu är i alla fall Woody, Buzz och dom andra leksakerna tillbaka och detta i en film som definitivt har ett existensberättigande. Manuset är smart skrivet, det är roligt, spännande, action, lite lagom läskigt ibland och den inkluderar en underbar karaktär som får liv med hjälp av Keanu Reeves röst: den kanadensiske motorcykelstuntmannen Duke Caboom.
Annars finns det en ny huvudkaraktär som heter Forky som är en jättebra katalysator både för berättelsen och för dom andra leksakerna. För vad är egentligen en leksak? En RIKTIG leksak? Kan det vara något man tillverkat av bottenskrapet i en sopkorg?

Det finns egentligen inte mer att säga om Toy Story 4 än: SE DEN! Gör det så snart du kan! Att Sverige har satt biopremiären till 30 augusti – alltså två månader senare än större delen av världen – är för mig obegripligt men hur som helst, även om vi är sist på bollen så se den. Jag kan LOVA att det är 100 minuter MYS! Du kommer fnittra, skratta och må bra i både kropp och själ.

Biopremiär 30 augusti!

Publicerat

PELLE KANIN

Eftersom jag sedan urminnes tider använder den svenska filmtiteln som överskrift på mina recensioner fick det självklart bli så även idag MEN jag har väldigt svårt att se den där lilla kaninen med blå skjorta som Pelle. Jag tycker han är en alldeles för utomordentlig Peter för att kallas Pelle. Med ett alldeles för förnämligt ”efternamn” i Rabbit för att kallas Kanin.

Skjorta förresten, är det en skjorta han har? Jeansjacka kanske? Alla kaninerna i den här filmen har någon form av mer eller mindre omodern överkroppsklädsel på sig, allt från brun manchester till gul sommarblus knuten i midjan. Det är sött som sirap och ett väldigt bra sätt att hålla reda på dom fyrfota kompisarna i filmen. Pelle/Peter har nämligen sällskap av en hel liten drös sjukt gulliga krabater, alla skapade av Beatrix Potters fantasi och penna.

Det är sjuttiofem år sedan barnboksförfattaren och illustratören Beatrix Potter dog men SOM jag hade önskat att hon hade fått se den här versionen av Peter Rabbit. Jag tror hon hade kissat i den spetsförsedda småbyxan av ren upphetsning över vad man 2018 kan göra med datoranimation i kombination med levande skådespelare. Och ja, jag är ÖVERTYGAD om att hon hade spetsförsedda småbyxor, såna som går ut en liten liten bit på benen, med spets längst ut alltså. Alla som någon gång sett Sagovärld på TV gör nog en high five med mig nu. Hela hennes liv kändes som en kostymfilm i miniatyr, med tunt porslin, skräddarsydda klänningar, delikata småkakor och perfekt vässade pennor.

Om du gillar filmer som Paddington och Paddington 2 så är Peter Rabbit en film för dig. Brittiskt lantlighet, lite London, humor som pendlar mellan befriande barnslig och lite vuxnare, riktiga skådespelare som gör sina roller med den äran – Rose Byrne och Domnhall Gleeson – då det knappast kan vara enkelt att spela mot…ingenting. (Ja, jag tycker unge herr Gleeson funkar här, kors i taket). Men är det nånting som måste höjas till skyarna med den här filmen så är det KANINERNA! Inte för EN sekund tappar filmen mig och får mig att tro att det är datortecknade hittipåfigurer jag ser, nejdu, det här är riktiga kaniner. RIKTIGA, I TELL YOU!

Jag förstår inte hur det är möjligt att göra filmer som den här, det övergår mitt förstånd på samma sätt som vetskapen att universum är oändligt samt hur en fax fungerar. Men det gör ingenting. Jag sitter helt enkelt i soffan med vidöppen mun och FRÖJDAS över detta äventyr som – när jag såg den – var EXAKT det jag behövde.

Filmen är sevärd för ALLA åldrar men kanske främst för oss vuxna som ibland behöver en myspysstund i ensamhet med en film som inte rör upp känslor, som inte försöker lösa världsproblemen, som inte skräms, inte jävlas utan bara är….asgullig och skön.

Publicerat

Dagens duo: LILO & STITCH

Stitch är ett litet rackigt rymdmonster men det fattar inte Lilo, hon tror det är nåt gulligt husdjur hon fått på halsen. Ja, vad gör man inte när det enda man önskar sig i heeeela världen är en vän? Då får man ta det man får och i Lilos fall är det alltså experiment 626 från planeten Toro som rymt och hamnat på Hawaii, blir överkörd av en lastbil och misstagen för en hund och sen alltså såld som…hund…till lilla Lilo.

Lilos mamma är ensamstående och har nån socialtjänstfarbror med livvaktaraura efter sig, nån som kontrollerar om mamman är kapabel att ensam ta hand om sin dotter med allt vad som krävs av förvärvsarbete och uppfostran. Att Lilo är lite egen är en sak, men jag förstår inte problematiken att mamman skulle göra ett dåligt föräldrajobb. Jag tycker hon sköter sig så bra som man kan kräva.

Jag tycker det här är en mysig och trevlig film och jag tycker både Lilo och Stitch är störtsköna på varsitt sätt. Lilo är en egensinnig, lite klumpig och framåt tjej och Stitch är charmig med sin breda mun och tusen tänder som klapprar när han ”pratar”. För ”prata” kan han, liksom bygga San Fransisco av böcker och leksaker i ett HUJ och sen leka Godzilla i sin ensamhet. Scenen när han har en liten hawaiiskjorta och en ros i handen samt den när han spelar gitarr som Elvis får mitt hjärta att slå lite fortare. Han är bra gullig alltså.

Jag tycker det här är en utmärkt film för animerade filmälskare i alla åldrar. Att den lilla fina sången som flickan i Train to Busan sjunger är med även i den här filmen gör att jag får en liten extratår i ögat.

Lilo och Stitch som duo är egentligen bättre än filmen i sig. Dom är FINA ihop och dom klarar av saker tillsammans som dom inte kan göra på varsitt håll. Bästa sortens duo alltså!

Publicerat

HUSDJURENS HEMLIGA LIV

Här är filmen som har årets kanske charmigaste trailer och den åsikten kommer alltså från mig, moi, den där underliga personen som inte gillar djur i allmänhet och inte förstår grejen med husdjur i synnerhet.

Husdjurens hemliga liv är alltså en film som lockat mig länge, ända sedan januari faktiskt när det visades en lång snutt av filmen på Stockholm Filmdagar. För några veckor sedan blev jag inbjuden till en VIP-visning av filmen, en film som givetvis visades med svenskt tal eftersom många av dom som dubbat rösterna fanns på plats i publiken. Huvudrollen utgörs av den lille hunden Max vars originalröst tillhör Louis C.K. och den svenska rösten av Erik Haag. Jag tycker väldigt mycket om Erik Haags röst när jag ser att det är Erik Haag som pratar men när hans speciella röst kommer ut från munnen på en tecknad hund så blir det lite syntax error i huvudet på mig. Jag ser inte hunden Max, jag ser bara Erik Haag. Är det meningen?

Men…nåja….jag ska inte hänga upp mig alltför mycket på detta. Dubbningen är överlag riktigt bra tycker jag, det är bra läppsynk och smart castade skådisar. 3D:n var också över förväntan bra, vilket det i ärlighetens namn oftast är när filmer visas utan text. Och filmen då, hur var den?

Filmen är BRA! Jag blev redigt underhållen varenda minut, fnissade högt ibland och log en hel del. Den är söt och knasig och fantasifull och kreativ och fullt med actionspräckade scener och till och med lite läskigt ibland för dom allra minsta (i alla fall den lilla flickan som satt bakom mig som vrålade sig igenom halva filmen, oklart varför men jag tror det började med åsynen av en orm).

Jag blev inte det minsta besviken och den trea jag ger filmen är ytterst stark och väldigt välförtjänt. Den enda anledningen till att jag inte ger den en fyra är att den släpper taget direkt. Jag mindes den knappt dagen efter och då kan det inte bli mer än en trea. Såna är reglerna härinne hos mig. Kanske tänker jag annorlunda när jag sett om filmen med originalrösterna, för det KOMMER jag göra.

Publicerat

A LETTER TO MOMO

Jag la mig i sängen med datorn och hörlurar, klockan var inte så mycket men det var kväll. Tanken var att jag skulle se A letter to Momo eftersom min kollega D pratat sig så varm om filmen och dess knasiga monster och speciellt den minsta av dom, en med jättelång tunga.

Jag satte på filmen och när den karaktäristiska lugna ”Ghiblimusiken” strömmade in i mina öron kände jag ett lugn infinna sig hela kroppen och då är filmen inte ens gjord av Studio Ghibli utan skriven och regisserad av Hiroyuki Okiura för animeringsstudion Production I.G.

Nåja.

Jag låg där i alla fall och tänkte att filmen kändes som en vaggvisa. Lika lugnande och sövande. Alla perfekta små ljud som hördes så bra i lurarna i kombination med musiken. Blunda lite kanske? Sväva bort en liten stund?

Jag la mig på rygg och blundade och sen somnade jag så gott så jag minns inte när jag somnade på det sättet sist. 10 år sedan? 20? 35? Jag somnade leende, sjönk liksom in i sån slags svävande dvala och detta inte för att filmen på något sätt var tråkig, inte alls. Jag hade liksom inget val.

Kvällen efter började jag om med historien om den unga flickan Momo vars pappa dött och nu ska hon flytta tillsammans med sin mamma från Tokyo till den lugna ön Shio. Momos käraste ägodel är ett halvskrivet brev som pappa lämnade efter sig. Hon försöker smälta in i den nya omgivningen men snart börjar hon se konstiga saker, skuggor som rör sig och dom där läskiga figurerna pratar och har sig också! Men att det bara är Momo som verkar se dom är såklart ett problem…

Sicken himla trevlig film det här är! Dom tre monstren är charmiga, roliga, skönt tecknade och precis som D sa så är det lilla monstret alldeles hjärtvärmande mysig. Hen blundar aldrig, bara en sån sak. Runda stirrande ögon och den där svinlånga tungan på det. Charmig filur det där!

Berättelsen som sådan kanske inte är värd mer än en trea i betyg men helheten är betydligt bättre än så. En solklar fyra till min alldeles egna vaggvisefilm.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: A SCANNER DARKLY

Philip K. Dick var en kul prick. Jag tror det är fler än jag skulle vilja ha en liiiiiiten bråkdel av den snubbens fantasi intjoffad i hjärnbarken.

Vadå? Vet du inte vem det är? Har du sett filmer som Blade Runner, Total Recall, Paycheck eller Minority Report? Alla dom filmerna är baserade på böcker av denne Dick, liksom dagens film A Scanner Darkly.

Boyhoodgeniet Richard Linklater har skrivit manus och regisserat denna film som är….som är….tamejfan helt UNIK i sitt slag. Jag har i alla fall aldrig sett något liknande (fast jag VET att Richard Linklater gjort en liknande film före denna men jag har inte sett den. Waking Life heter den). Filmen har riktiga skådisar i alla rollerna och sedan är filmen efterhandsanimerad vilket gör att animeringen är brutalt lik verkligheten. Efter ett tag tänker jag inte på att det är animationer jag ser, jag ser bara Keanu Reeves, Robert Downey Jr, Woody Harrelson och Winona Ryder skådespela.

Att filmen är så otroligt SNYGG kanske kan ses som enbart positivt men nix, det är det inte. Filmen är så SNYGG att jag ibland blir helt bortkollrad i handlingen, jag ser liksom bara ytan, ögonen fastnar. Som tur är är handlingen inte jättekrånglig och inte heller superengagerande så det gör kanske ingenting att jag får spola tillbaka lite då och då.

Om jag säger såhär, jag tror storyn gör sig bättre i bokform och filmen gör sig bättre på vykort.

Nästa måndag kan jag lova att det kommer en icke-animerad Keanufilm här på bloggen.

Publicerat

MINIONER

Vill man se Minioner på originalspråk i 2D på bio så får man leta med både förstoringsglas, GPS och slagruta. Men trots idogt letande och en ziljon visningar om dagen i den här stan så går jag bet, jag hittar ingen föreställning som passar. Valet får helt enkelt stå mellan skön 2D och svenska röster eller bortkastad 3D och Sandra Bullock.

Dom gula små minionerna blev kända i filmerna Dumma mej och Dumma mej 2 där dom jobbar åt den elaka Gru (Steve Carrell). I den här filmen får vi en bakgrundshistoria till minionernas förkärlek för skurkar, en historia som faktiskt går ända tillbaka till dinosaurernas tid. Så länge har dom alltså funnits och verkat, dom små sötnosarna.

För söta är dom, söta som en blandning av socker, sirap och alla kattbilder på Facebook sammantaget. Jag har så himla svårt att förhålla mig objektiv till filmen för jag är på riktigt helt KÄR i både Kevin, Stuart och Bob. Jag skulle vilja vara en minion! Å det där hittipåspråket dom pratar, nån heliumvariant av italienska med inslag av engelska ord här och där – klockrent! Det gör minionerna universella på nåt sätt. Man behöver inte förstå vad dom säger för att förstå allt dom menar.

Sen var det det här med Sandra Bullock då. Självklart ville jag höra hennes röst som världens ondaste människa Scarlett Overkill och självklart var det värt 91 minuter med 3D-glasögon för att få höra samtliga röster sådär som dom var tänkta. John Hamm, Michael Keaton, Steve Carrell, Jennifer Saunders, Allison Janney, Geoffrey Rush och Steve Coogan. Och Sandra, åh Sandra! Jag ser henne framför mig när Scarlett svischar runt och jävlas!

Summa summarum tycker jag det här är en trevlig liten film. Jag tror banne mig jag log i en och en halv timme. Och ibland fnissade jag. Och skrattade gjorde jag också några gånger. Jag mådde helt enkelt BRA av filmen och det är ett bra betyg.

Att historien är betydligt grundare än i Dumma mej-filmerna är ett faktum men ingenting jag direkt stör mig på. Man får helt enkelt ta filmen för vad den är, en reklamfilm för minioner så dom kan tryckas på ännu fler t-shirts och bifogas i ännu fler Happy Meal-kartonger. Men inte mig emot, det finns betydligt tristare figurer som prånglas ut än dessa små gula charmtroll.

Publicerat

HOME

Oh (som på svenska heter Å) är liten, lila och älskar att ordna fester. Oh tycker det är jätteroligt med fester när dom han bjudit in kommer men det är nåt Oh sällan får uppleva. Hen är liksom lite utstött, oklart varför. Oh ser nämligen ut exakt som dom andra utomjordningarna, det verkar bara som att resten av befolkningen bestämt sig: Oh är udda och hen ska inga polare ha.

Oh och hans utomjordingsklan har beslutat sig för att inta Jorden och så blir det. Alla människor förflyttas till nån form av läger (inte tältläger, mer radhusläger) i Australiens torrlagda delar och i den här förflyttningen kommer Tip och hennes mamma ifrån varandra. Tip blir ensam kvar i stan och försöker hålla sig borta från utomjordingarna så gott hon kan, samtidigt har den lila lilla tjommen Oh gjort ännu en brutalmiss och bjudit in både alla ufo-bekanta OCH galaxens antagonister (monstren/the bad guys) på inflyttningsfest. Han är därför wanted dead or alive kan man säga. Tip är ensam, Oh är ensam och självklart stöter dom ihop och självklart blir dom vänner.

Den här premissen har man sett hundra gånger förut och speciellt i animerad film. Omaka personer/varelser blir vänner för livet och inte sällan är det figurer som på ett eller annat sätt känner sig mobbade, utstötta och helt enkelt ensamma men som hittar ett sammanhang där dom får plats och duger precis som dom är.

När jag hör barnens reaktioner på filmen i biosalongen slår det mig hur viktig denna typ av film är. Det tjoades, ropades, hejades och gräts och oftast när jag som vuxen ser denna typ av barnfilm kan jag förstå reaktionerna rent logiskt men jag känner dom inte själv. Men när jag såg Home kände jag mig som fem år i kroppen. Jag var med, jag var där, jag njöt av filmen, av åkturen som den bjuder på. 3D:n var jättebra och jag var glad att jag såg filmen med svenskt tal utan text (i brist på engelsk tal utan svensk text), jag tror nämligen att frånvaron av textning gjorde att jag hamnade ännu mer INUTI filmen.

Home är en charmig, härlig, rolig film med en grymt skriven och ritad kvinnlig huvudkaraktär i tuffa Tip som klarar biffen iklädd jeans och Converse. Och den lille Oh är alldeles ljuvlig. Nästa gång jag känner mig som ett ufo ska jag titta mig i spegeln och tänka på Oh. Kan Oh, kan jag.

Publicerat

Dagens duo: MR PEABODY & SHERMAN

”Det heter var är vi men vart är vi på väg.”

Alla vi fans av På spåret tänker osökt på Kristian Luuks trygga stämma när vi hör denna mening, hur han sitter bakom skrivbordet i TV-studion och guidar lagen och oss tittare genom resor till när och fjärran. Men vad händer i hjärnan när en vit liten glasögonprydd hund säger samma sak – med Kristian Luuks röst? Jo det ska jag tala om, det blir trubbel i hjärnan.

Krocken mellan en liten hyperintelligent hund och Kristian Luuks röst höll i sig genom hela filmen för mig. Inte så att rösten inte passade, den kanske passade för bra? Jag hade svårt att tänka bort synen av Luuks görande röstpålägg i en studio med filmen svischande förbi. Men det kanske bara är jag? Jag är kanske för betuttad i På spåret helt enkelt?

Nåja. Bortsett från det jag inte kan bortse ifrån är Mr Peabody & Sherman en rätt trevlig film. Jag gillar det pedagogiska i filmen, att uppmärksamma barn (och vuxna) faktiskt kan lära sig ett och annat om både historia och naturvetenskap, sånt går hem hos mig. Mr Peabody är en vetenskapsman av sällan skådat slag, han är dessutom pappa till Sherman, visserligen ”bara” en adoptivpappa men ändå.

Det görs till en ganska stor grej i filmen att en hund genom domstolsbeslut fick adoptera ett barn och det är ju finemangs att en hund kan få bli pappa på detta sätt men kan inte Sherman kalla Mr Peabody för pappa då? Nej det kan han inte. Han säger ”Mr Peabody” ungefär en ziljon gånger när han tilltalar sin far och ja….det stör jag mig på.

Men förutom Mr Peabody hit och Mr Peabody dit och röstkrocken i skallen tycker jag om filmen. Det är fullt ös hela vägen, det är tidsresor både hit och dit och fram och tillbaka och vi får besöka både Marie Antoinette i Versailles, president Washington, faraonernas Kairo och renässansens Italien. Klart sevärd för alla åldrar alltså.

Mr Peabody och Sherman lär aldrig bli någon ikonisk duo. Den där lilla hunden gillar rampljuset alldeles för mycket för att låta Sherman bli något annat än en skuggfigur bredvid honom, om än en adopterad och älskad sådan.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Publicerat

BIG HERO 6

Jag tror alla har sett teasern för denna film när den vita badbollsfluffiga robotgrejen Baymax ska försöka nå en fotboll med händerna. Han böjer sig ner men magen är i vägen, ho-ho-ho, han är alldeles för tjock och istället för att ta upp bollen sparkar han den framåt istället. Det är en liten rolig scen. Charmig. Kul. Hela trailern är för övrigt väldigt skön, den ger mersmak.

Big Hero 6 är baserad på MARVEL-serien med samma namn. Handlingen är förlagd till en fiktiv stad med det ypperliga namnet San Fransokyo och handlar om den 14-åriga superklipska pojken Hiro. Han är en 2010-talets Oppfinnar-Jocke kan man säga, fast yngre och med fluffigare hår.

Hiro har kommit på en uppfinning som får honom att komma in på ”nördteknikskolan” han så gärna vill gå på, en framtidsskola för folk som tänker extremt utanför lådan. Uppfinningen kan i all sin enkelhet förändra världen och blir såklart en tacksam ”grej” att sno, Hiro har liksom inte lärt sig det viktiga med patentskydd än. I en sedvanlig ”tillsammans-är-vi-starka”-historia får vi sen följa Hiro, Baymax och Hiros nördkompisar när dom ska rädda världen.

När Disney ska försöka närma sig manga-animationen blir det med en bismak av ”ska-falla-alla-i-smaken” men det gör inte så mycket. Det är färgglatt och innovativt och charmiga karaktärer. Jag hade en trevlig filmstund men när filmen är slut är den borta. Det enda lilla jag tar med mig från filmen är den positiva känslan jag fick för skolarbete, jag blev sugen på att plugga, att göra experiment, att komma på saker. Jag hoppas att alla barn som ser filmen kommer känna detsamma. DÅ har filmen verkligen lyckats.

[JO! Sitt kvar i biofåtöljen under eftertexterna. Den som väntar på nåt gott väntar nämligen inte förgäves.]

Publicerat

DRAKTRÄNAREN 2

Jihaaaa, Hicke och Tandlös är tillbaka och min aningens julsega kropp fick en vitaminkick så hjärtat nästan slår dubbelslag. Det visade sig nämligen att Draktränaren 2 var ännu ballare än första filmen och vem kunde tro det?

I den första filmen skipade Hicke fred mellan vikingarna på Dräggö och det krävdes både list, mod, empati och klokskap för att klara av det. Nu är han ute och flyger på sin Tandlös (ett ekipage som är VRÅLSNYGGA rent estetiskt, mattsvarta och coola) tillsammans med flickvänsmaterialet Astrid och hennes drake och dom kommer till ett stort isberg, ett isberg som rymmer både massvis med drakar och mängder av stridslyssna krigartyper.

Nu gäller det för Hicke att hålla tungan rätt i munnen, för nu är det inte bara sämja mellan några vikingar som ska fixas till, nu handlar det nämligen om fred på ett helt annat plan och också om att växa in i en roll han inte riktigt bett om.

Det här är en film som går hur bra som helst att se hemma på en vanlig TV men flera gånger under filmens gång tänkte jag att jag mer än gärna hade sett den på bio och ännu mer gärna i 3D. Det är härliga flygturer, ett rasslande tempo, musikaliskt är det alldeles underbart, jag sitter mest och njuter.  Den största skillnaden mellan första och andra filmen är att jag tror denna film kan upplevas otäck för mindre barn. Utan att spoila för mycket så dras döden in i handlingen på ett sätt man inte riktigt sett sedan Lejonkungens dagar och det gör filmen mänskligt verklig i all sin sagovärldsprakt.

Och nu avslutar jag denna recension precis som den förra, med att jag känner ett sting av lycka i magen. Det kommer nämligen en Draktränaren 3! Visserligen inte förrän 2017 men den som väntar på nåt gott kan gott vänta. Själv tänker jag ta mig en skinkmacka till. God fortsättning!

Publicerat

DRAKTRÄNAREN

Julen för mig är skinkmacka med stark senap, julmust och tecknad film. Får jag bara litegrann av dessa tre är jag så jäkla nöjd, jag kräver inte så mycket. Men så ibland råkar jag köpa helt rätt vörtbröd, griljera skinkan alldeles perfekt, kyla julmusten sådär så det blir imma på glaset när jag häller upp den och som grädde på moset välja en film som visar sig vara nånting mycket mer än jag på förhand trott.

Kvällen tillsammans med den unge Hicke (Hiccup), den svarta draken Tandlös som inte alls är tandlös och alla dom andra drakarna (varav dom flesta med charmiga underbett) blev nära på magisk. En sån perfekt liten film som bjussade på en perfekt julig stund.

Det här är animerad action som kittlar i magen, jag är med på drakens rygg, jag kan flyga jag är inte rädd. Filmen är fin, den är finurlig, den är festlig och jag känner ett sting av lycka i magen eftersom jag vet att det finns en uppföljare, en Draktränaren 2. Den ska jag se typ NU. Jag ska bara göra mig en macka till först.

Publicerat

DET BLÅSER UPP EN VIND

Om jag inte hade varit en så väldigt rastlös person hade jag oftare lagt mig raklång på en gräsmatta och tittat rätt upp i himlen. Kanske hade jag sett lite trädtoppar, kanske nån förskrämd liten fågel på väg till en annan plats i världen, kanske ett flygplan som lika obegriplig som en humla kan färdas i luften, fast inklusive bagage och spritvagn.

Om jag inte hade varit en sån väldigt rädd människa hade jag kunnat ligga där på gräsmattan jättelänge och gjort Rorschachtest på mig själv med molnen. Sett Lill-Babs fara förbi på en trehjuling eller kanske en fyrbent fladdermus med hatten på svaj och när blåsten gjort sitt kommer nya figurer framför min näthinna. Men detta skulle endast ha skett om jag varit en orädd och totalt avslappnad figur. Det är jag inte. Gräsmattor inkluderar smådjur samt även när det vill sig illa ormar. Det börjar kittlas, klia och krypa i och på kroppen bara efter en liten stund. Vi pratar sekunder här, tyvärr.

Om jag inte hade varit en sån väldigt dåligt pigmentutrustad kvinna så hade jag sannolikt legat på en badstrand i bikini och njutit av att se sololjan koka på magen istället för att kippa efter andan i ett nedsläckt sovrum med Situation Sthlm som solfjäder och tecknad film på TV:n. Men vet du, jag är glad över att jag är både rastlös, rädd och i princip albino. Jag är banne mig lycklig över det.

Hade jag varit av en latare sort, hade jag trivts med att inte mycket händer, hade jag krävt noll inputs vad gäller ljud och bild för att må bra, hade jag varit orädd för kryp och hade jag tyckt att det var värt mödan att pressa kroppen full av UV-strålar (trots att den inte vill) så hade jag inte sett Det blåser upp en vind. Inte just nu. Men nu såg jag den och jag sveptes bort av vindarna, jag hamnade i en annan värld, i andra världskrigets Japan och jag fick följa den japanska flygplansdesignern Jiro Horikoshi genom hans liv och jag fick se Jiros liv genom Hayao Miyazakis ögon.

En animerad gräsmatta är också en gräsmatta.

Två timmar under Miyazakis moln är inte två bortkastade timmar.

En icke solbränd kropp kan vara precis lika bra som en solbränd – om än inte lika snygg när det vankas selfies.

Hade jag tagit en selfie när jag leendes, svettandes och med tårarna rinnande satt upp i sängen, mös, njöt och tjöt med denna magnifika tecknade film som sällskap, ja inte fan hade det blivit en likeraket av det, så mycket fattar jag. Men jag kan göra på mitt sätt. Jag kan skriva om det som var det viktiga, om känslan av att ha sett något extraordinärt, om en stund i mitt liv som faktiskt blev magisk även om den utifrån sett säkerligen var både tragisk, töntig, konstig och helt forever alone.

Publicerat

LEGO FILMEN

Det klickar på nåt speciellt sätt i min hjärna när jag läser vuxna filmintresserade personer twittra så väldigt positivt om Legofilmen. ”Den bästa film jag sett”, ”Jag behöver aldrig mer se en film”, ”Det blir inte bättre än såhär”. Det är klart jag undrar vad det är som händer, vad det är med denna film som är så awesome och det är klart jag bokar en plats på en 3D-visning med engelskt tal och ger den en chans.

När jag går från bion är jag Häxan Surtant fast med aningens mindre spetsig näsa. Jag är så arg att jag kokar. Jag är så förbannad att jag först måste skriva av mig om omständigheterna på visningen för att sedan kunna karva mig in i själva filmen och tänka ut vad jag egentligen såg. Idioter i biosalongen har (ju) egentligen ingenting med filmen i sig att göra, det är ett störningsmoment javisst, men det är något jag borde kunna se förbi när filmen ska bedömas.

Så jag ser förbi och konstaterar att det jag såg var var usel 3D och ocharmigt animerat lego. Tjugo minuter in i filmen har jag huvudvärk från helvetet och ögonen rinner för dom är redan helt slut. Det går inte att fokusera på nåt, legovärlden har inga klara konturer och jag får försöka blunda korta stunder för att vila blicken.

Att se en animerad film på originalspråk är en ynnest, en lyx jag kan unna mig nu när barnen är stora och man slipper ”alla talar svenska-filmer”. Men att se en animerad 3D-film på originalspråk innebär också att filmen är textad och hur bra funkar textning i 3D? Inte så bra alls. Suddigt och flimrigt och irriterande. Jag försöker tänka bort textningen men då filmen är precis lika oklar hjälper det föga. Ögonen vill åka på semester till 2D-land och resten av min kropp skulle gärna hänga på.

Historien handlar om legogubben Emmet som är en alldeles vanlig ordinär legogubbe utan direkt vänskapskrets, ingen tjej men han jobbar på ett bygge och har arbetskamrater som behandlar honom som luft. När en röd legobit dimper ner blir han den Utvalde och med viss hjälp av den coola legotjejen Lucy ska han typ….rädda världen….eller nåt?

Första timmen kändes som en transportsträcka till sista fyrtio som faktiskt var helt okej. Humorn trissas upp ett snäpp och även om det inte är direkt kul så kan jag förstå att vissa ser det komiska i filmen. För mig föll dock filmen som ett magplask från tian när en viss skådespelare (verklig) gör entré på sluttampen. Alla som sett filmen vet vem jag menar, alla som inte sett filmen kanske får kolla Imdb ifall det är en spoiler.

Alla fina betyg och recensioner, hela 8,5 på Imdb, alla lovordstweets till trots, det här var verkligen inte min grej.

Publicerat

DUMMA MEJ 2

Det blir lite fånigt det här med huvudpersonen Gru. Vem bryr sig om Gru? Alla tittar på Dumma mej-filmerna för att få se minionerna. ALLA.

Utan minionerna – ingen Dumma mej. Vänder man på det litegrann blir det ännu mer intressant: utan Dumma mig – förhoppningsvis ännu mer minioner.

Jag vill se minionerna i en egen film. Eller två. Eller tre. Jag vill se dom i nåt totalt jävla utflippat Dr Seuss-manus, en film utan handling, bara knas. Jag vill se dom göra sånt som min hjärna inte kan tänka ut.

I väntan på den filmen är Dumma mej 2 ett helt okej tidsfördriv. Jag hade en trevlig stund och skrattade gott åt dom små gula. Såklart gjorde jag det. Jag är ju precis som alla andra.