Trailern är tjommigare än filmen, musiken är bättre än manuset och den lilla apan är bäst.
MONSTERS UNIVERSITY
Hej Mike.
Jag vet inte om du minns mig, det var många år sedan vi träffades men jag minns det som igår. Du var med i den där dokumentärfilmen, den som handlade om din arbetsplats, om sköningen Sulley (vad gör han nuförtiden förresten?) och den där lilla mörhåriga flickan. Hon jobbar i kassan på Kmart nu, visste du det? Bor i en husvagn med fyra barn och är tillsammans med en kille som ser ut som en ung Tom Petty.
Du var liksom On top of the world då, värsta kändisen, den coolaste gröna killen som promenerat utan skor på jordens yta sen Lou Ferrigno sminkade sig till hulk och vem var jag? Jag var en mamma på heltid med blöjbarn, långkok, bakbord och pysselhobby.
Tiden går så fort, det var tolv år sen nu som jag såg dig på resturangen med den där Celia-med-jobbiga-rösten och jag önskade SÅ att det hade varit jag, jag önskade det så mycket att jag fixade barnvakt för att gå och se musikalen som du satte upp Put that thing back where it come from or so help me och jag satt där längst fram som nåt pinsamt Allsång på Skansen-freak med handtextad skylt och hela tjottaballongen. Du var fullt koncentrerad på att vara sång-och-dansman men strax innan ridån föll tittade du på mig med ditt stora vackra öga och liksom log, fast du ler ju alltid så det var säkert inte åt mig, men det var gulligt.
Igår skulle jag få träffa dig igen, för första gången sedan 2001. Jag var lite nervös innan jag gick in i biosalongen, man vet ju aldrig, vissa minnen är liksom bättre att behålla som just….minnen. Nu skulle jag visserligen få träffa dig som en skolpojke-Mike och det kändes såklart spännande men jag hade inga större förväntningar på att du skulle blåsa mig av stolen. Men det gjorde du. Jösses Mike vilken härlig snubbe du är! Målmedveten, ordningsam, noggrann, känslosam, schysst, optimistisk och färgglad, alltså, du ÄR verkligen en drömkille för mig.
Så, Mike Wazowski. Ring mig. Vore kul att ses på tu man hand. Om inte annat kunde vi ju prova kepsar och shotta linsvätska.
[Ja jag såg Monsters University i 2D, ja, jag såg den vid lunchtid, ja jag såg den med svenskt tal, ja jag saknade Billy Crystal, ja det var en medelålder på strax under 8 år i salongen, nej det var inte tyst men barn som skrattar högt och ljudligt räknas inte som störande moment, inte när man ser en animerad film kl 12 på dagen där alla talar svenska.]
FRANKENWEENIE
Man kan tro att Tim Burton opererat bort både blindtarmen och hälsporren för WÄHÄÄÄÄÄJ, här kommer en ny film från honom utan vare sig Johnny Depp eller Helena Bonham Carter. Bara den grejen gör att jag liksom kan andas lite lättare, det känns fräscht och det känns fräscht på riktigt, inte som att spraya såndär antibajsluktsspray när man varit på muggen utan ordentligt rentvättat.
Jag känner mig glad och när jag googlar efter lämplig posterbild blir jag dessutom kär. Vilka härligt grafiskt snygga bilder! Han är så jäkla duktig, Tim Burton, han verkligen sin grej och han är så konsekvent vad gäller sin ”värld”.
Frankenweenie handlar alltså om en hund, Sparky, som blir överkörd och dör. Hans ägare, killen Victor, bestämmer sig för att använda sig av kunskaper han lärt sig på fysiken och tänker försöka återuppliva sin gamle vän.
Jag märker att jag tittar så mycket på filmen att jag nästan försvinner in i den. Det negativa med detta är att själva handlingen blir sekundär. Jag skiter helt enkelt i den, ytan är tillräckligt snygg för att hålla mitt intresse vid liv. Även om jag njuter under själva visningen så blir det en stor skillnad efteråt, jag glömmer nämligen filmen i ett huj. Jag tror inte den satt fast i mitt medvetande längre än det tog för mig att säga: ”JagtroddedetvarZooeyDechanelsomvarröstenmendetvardetinte, detvarWinonaRyder!”.
HAPPY FEET & HAPPY FEET 2
För nån som tycker så obra om djur som jag gör så är det ingen självklarhet att jag ska gilla – eller ens titta på – en film som handlar om steppande pingviner. Hela grejen är liksom absurd.
För flera år sedan fick jag och familjen fick ett ryck och bokade in en hotellnatt i Södertälje av alla ställen på jorden. Vi badade i Sydpoolen, gick på Tom Tits, käkade middag på en grekisk restaurang där servitrisen ville gifta sig med min lille son och han blev alldeles generad för hon var nog minst tjugo och han var typ åtta då. På kvällen fanns det inte mycket att göra men då det fanns DVD-spelare på rummet gick vi och hyrde en film i videoaffären strax bredvid. Barnen valde. Det blev Happy Feet. Dom somnade, det gjorde inte jag.
Historien om pingvinen Mummel/Mumble (Elijah Wood) som inte kan sjunga men väl dansa är en spritt språngande bubblande vitamininjektion i magen. Det är en animerad musikal som börjar helt utan tuggmotstånd, det är gulligt, glatt och galet och jag kan inte värja mig. Jag tycker det är superhärligt och jag märker hur fötterna liksom steppar med och jag sjunger med i alla sångerna jag kan så väl. Sen blir filmen aningens mörkare, den blir lite politisk, den ger tankeställare om framförallt djurparker som jag tycker är vettiga och när filmen är slut känner jag mig precis lika nöjd som efter den sista tuggan baklava på restaurangen några timmar tidigare.
Happy Feet 2 har jag liksom sugit på ett tag. Jag har längtat efter att se den, efter att få uppleva nåt liknande pingviniskt hullabaloo igen och när det kändes absolut helt rätt hyrde jag den. Det var för några dagar sedan och jag känner fortfarande att jag vill spy.
Om jag lagar värsta middagen, en såndär perfekt trerätters, en sån som ger gåshud och tårbildning i ögonvrån och sen ställer jag in den i kylen. Den står där en dag, den står där två, en vecka går, två veckor, tre och snart har en månad passerat. Bara för att middagen var toppen för trettio dagar sedan betyder inte att den är god idag. Den är luden, den är grön-brun-lila och går själv till sopkorgen bara jag ropar APPORT med tillräcklig pondus. Fan alltså, att göra en sån usel uppföljare borde vara brottsligt. Orkar inte skriva nåt mer. Blir bara förbannad. Är grön-brun-lila i ansiktet och vill ha pengarna tillbaka, eller hyra den första filmen igen.
Happy Feet – den första – är perfekt som jullovsfilm. Happy Feet – den andra – är det inte.
Happy Feet (2006)
Happy Feet 2 (2011)
DE FEM LEGENDERNA
Jag börjar från slutet när Jack Frost tittar rätt ut på publiken och säger ”We are all guardians”. Det går en rysning längs armarna och jag känner en tår lämna ögonvrån och slingra sig ner över kinden. Det kommer en till strax därefter, kanske två men inte fler. Jag är både skakad och rörd, jag är mentalt elva år igen och jag ÄLSKAR den känslan!
Här är det Pitch Black (översätts som Natt Svart), den mest onda och kolsvarta figur som finns, som riskerar att ta över barnens drömmar och göra dom till mar-ditos om barnen slutar tro på Påskharen, Sandmannen, Tomten, Tandfén och Jack Frost, fem sagofigurer som Gubben i Månen valt ut till att vara De fem legenderna. Lille killen Jamie och hans närmaste kompisar blir dom barn som hamnar i historiens fokus och dom får vara med om ett riktigt hisnande äventyr, precis som jag och alla vi som ser filmen.
Jag önskar att alla fick chansen att se den här på bio och jag önskar det av en anledning jag inte trodde jag någonsin skulle få säga: DET ÄR HEEELT FANTASTISK 3D! Att sitta i mitten på rad två och titta rätt in i filmen när små små snöflingor singlar ner och jag nästan känner hur flingorna nuddar min hud och smälter i ett ögonblick precis som riktig snö kan göra utomhus när det snöar sådär vackert, sådär ”som på film”. Figurerna känns otroligt verkliga, speciellt Påskharen (vilken päls! vilka ansiktsuttryck!) och Jack Frost (som är otroligt lik Ulrik Munther) men filmen är perfektion in i minsta yttepyttelilla detalj.
De fem legenderna är en såndär film jag hoppas och tror ska bli en julfilmstradition i många hem under många framöver. Jag tänker lobba hårt för att den ska bli det i min familj i alla fall. Den har liksom allt. Det är en klassisk saga, den har hjälpas-åt-tanken, full schwung och actionscener på kälke, knasiga tomtenissar, en mystjock Tomte, det onda mot det goda, makalös animering, fin musik, vinterkänsla och den är underhållande för alla åldrar.
Så ta en paus i julstressen, gå iväg på bio, skit i allt annat, gå själv, ge bort biljetter i julklapp till hela släkten, gör vad du vill men försök inte hitta på några undanflykter.
1. De fem legenderna bör ses på bio.
2. De fem legenderna bör ses. Punkt.
Mitt sällskap på visningen var filmspanarkollegan Sofia. Hoppa hit för att läsa hennes tankar om filmen.
Rango
Rango (Johnny Depp) är en
kameleont som beger sig ut i öknen i ett desperat försök att hitta sig själv. Mitt där ute i den sandiga ensamheten träffar han på lite ”folk” (läs: andra roliga djurarter) som han teamar upp med.
Om historien börjar som en parodi/pastisch på Fear and loathing in Las Vegas med en Rango i rödblommig hawaiiskjorta (dock inte lika hög som originalet) så tar den sig snabbt in på westernspåret då alla klassiska element finns med: hjältar, bovar, vackra damer och den obligatoriska duellen. Det enda nyskapande är mariachiorkestern i form av småfåglar, men vilken orkester sen!
Det finns en hel del filmer som verkligen gör sig i bioformat och Rango är en av dom. Flera gånger under filmens gång känner jag mig småförbannad för att jag inte tog mig iväg och såg den här på stor duk. Skitdumt. Verkligen.
Rango i TV-format funkar visserligen det med men det är så mycket minutiöst och pedantiskt animerade ytor att jag gärna hade sett dom förstorade gånger hundra. Mina stora glädjeämnen med filmen är just perfektheten och ljuden. Plicketiplock, tjoffs och blaffs, klick-klick, tjong, svank, bank, klink, härliga små ljud som ligger där som en effektfull ljudmatta och mina öron fnissar av glädje. Här lämnas ingenting åt slumpen, det finns inte så mycket som ett pip för mycket, eller för lite för den delen.
Karaktärerna är välgjorda och humorn vuxen. Jag tycker inte det här är en film för dom allra minsta, inte för att den är överdrivet läskig utan för att dom kanske inte förstår riktigt allt. Eller så går den att se utan att skämten går fram ordentligt, det gör den säkert, det är kanske bara jag som är lite…trög.
Själv tycker jag Rango var en trevlig liten bekantskap men den når inte upp till samma standard som den lille trailern som jag gillade så mycket. Filmen är lite för lång och blir lite för urvattnad för det. Å andra sidan, vad gnäller jag för? Den var ju kul!
TINTINS ÄVENTYR: ENHÖRNINGENS HEMLIGHET
Jaha, då var jag där igen vid min fascination att ta på papper.
Tintin för mig är serieböckerna med röd rygg, tummade, vällästa, ibland så till den milda grad att sönderlästa blir ett bättre ord. Tintin för mig är händerna mot vältecknade skönt tjocka papper, bläddrande, känslan av att försvinna en stund i seriens förtrollade värld och gärna sittandes uppkrupen nånstans med höstväder utanför fönstret.
Tintin i andra hand är kassettband med Tomas Bolmes röst och att somna till ljudet av Castafiories juveler.
Idag klev Tintin på 3D-film in i mitt liv och jag skulle mer än gärna sparka ut honom igen och låtsas att han aldrig var där. Alltså, missförstå mig gärna rätt, det här är en film som är precis som George Michael sjunger, den är absolutely flawless. Det finns ingenting att gnälla över sett till tekniken för om jag trott att jag vetat vad animerad perfektion var innan det här så visste jag det inte. Men precis som när det gäller andra saker här i världen så kan perfektion slå över och bli nåt så banalt som tråkigt.
Detta det första av Tintins äventyr sett ur Steven Spielbergs ögon är nåt så underligt som ett sprakande fyrverkeri men bara med pastellfärger. Det är som att göra flamberade bananer men missa att tutta eld på spriten, som att betala 3000 spänn för en bröllops-make-up men bli sminkad med vattenlöslig mascara, som att sitta i en biosalong och se detta högteknologiska under av serietidningsadaption men ändå somna. Ja, jag gjorde det. Jag somnade. Fan vad jag sov och jag kan inte skylla på dom otroligt sköna fåtöljerna på SF i Sickla, nej, det var filmens förskyllan, inget annat.
När vi gick från bion säger min 12-årige son: ”Vad är det här 3D bra för egentligen? Jag hade mycket hellre sett den som en vanlig film för varför gör dom 3D-filmer utan 3D-effekter? Det är ju larvigt.”
Hela mitt modershjärta bultade av stolthet, jag har närt en liten kille med filmintelligens vid min barm! Han har så himla rätt. När inte ens en film som denna kan bjussa på pulshöjande 3D-effekter då vete fan om inte min tes stämmer att det enbart handlar om stålar. 130 kronor för en biobiljett, för att få låna ett par illa sittande glasögon och bli illamående för att även den där jävla texten är i 3D och rör på sig hela tiden, jag kan verkligen inte hitta en enda anledning till att det ska vara värt dom där extra pengarna. Denna film visas dessutom inte nånstans i 2D och således har vi som vill se den inget val och att inte ha några val är en situation jag inte gillar. Jag vill välja och jag vill kunna välja bort.
Jag hade sett fram emot den här filmen som en femåring på julafton och det blev inte alls som jag trodde, ändå är jag inte överdrivet besviken, jag är kanske bara lite mer sugen att ta på papper än jag trodde. Det jag lärde mig denna kväll är att när Tintin del 2 och 3 och 4 kommer på bio så tänker jag vänta tills den släpps på DVD sen köper jag den till ungarna medans jag själv sitter i soffan och bläddrar i mina serieböcker, nostalgisk och alldeles lycklig.
Tre om en: SHREK – Nu och för alltid
Jag minns att jag hörde Hans Wiklund på radio, det var nångång under 2001 när han hade varit i Cannes och sett nån nyskapande datoranimerad film om ett grönt träsktroll som rapade och fes och som dessutom var nominerad för nåt pris – i pretto-Cannes!
Sånt händer ju inte, jag fattade ingenting, men filmen verkade skum på ett bra sätt och rätt kul. Sen kom filmen till Sverige, jag såg den på bio och föll totalt pladask för detta gröna snällismonster vid namn Shrek.
Nu har det gått nio år och det är dags för fjärde Shrek-filmen att gå upp på bio. Shrek fick sin prinsessa, han har varit med om äventyr med gamla polare (Åsnan) och nya polare (Mästerkatten), han har bråkat med fru Fiona, blivit pappa till tre små gröningar – och sen då…? Vad blev det med livet, Shrek? Blev det som du ville?
Shrek Nu och för alltid handlar om just det: om småbarnsföräldrars ständiga gluttande över staketet, om tankarna på att allt var bättre förr, om längtan efter någonting annat och om okunskapen att vara glad åt det man har. Det är faktiskt en rätt tankfull film, om än en smula långtråkigare än de övriga filmerna i serien.
Att se Shrek-filmerna dubbat till svenska är lika oskönt som att sova i en pissmyrestack utan sovsäck. Den som kom på att Samuel Fröler skulle vara en toppenröst till Shrek måste vara döv, alternativt genom alla år sett Skärgårdsdoktorn på TV utan ljud. Originalrösterna däremot är klockrena, det är sällan det finns nåt att gnälla på gällande amerikansk animerad film och röstpåläggning.
Nåt som därmeot är toppen med denna film är 3D-effekterna. Jag har inte sett nåt liknande sen Alien vs Monsters, inte ens Avatar-smörjan klår det här. Sen tycker jag fortfarande att 3D över lag är rätt överskattat då jag alltid förväntar mig mycket mycket mer än jag får, men det kanske inte är filmmakarnas fel, det kanske är min önskan om karusell-pirr i magen som är för stark?
Om detta nu är det sista kapitlet i Shrek-sagan så vill jag lyfta på hatten och säga TACK. Sällan har jag sett så många figurer på film – samtidigt – som alla klivit in och pickat fast sig vid min hjärterot som små små vänner som är med mig i alla tider. Nu och för alltid.
Vad tyckte jag om dom ”gamla” Shrek-filmerna då? Jo, såhär:
Shrek 1
Shrek 2
Shrek 3
MONSTERS INC
Som ett led i miljödebatten och som ett förslag till alternativa energikällor har företaget Monsters Inc i Monstropolis gått i täten.
Monsters Inc´s anställa är uteslutande monster. Elaka, läskiga, hemska monster som smyger in till sovande barn och skrämmer skiten ur dom om nätterna. Målet är att få barnen att skrika så högt och länge som det bara är möjligt, för monstret suger in och sparar skriket i sina ”skrikcylindrar” som sedan omvandlas till energi som kommer hela Monstropolis till nytta.
Hela tiden pågår en tävling mellan monstren om vem som är den bästa skrämmaren. James P Sullivan är mästarnas mästare och hans sidekick och kompis är den gröna enögde filuren Mike Wazowski. Tillsammans är dom oslagbara.
En dag när Sullivan skräms som mest lyckas det rädda barnet av misstag följa med tillbaka ut genom portalen och in i Monsters Inc-fabriken. Barnet är en liten söt flicka som heter Boo (Bu på svenska) och när monstren väl får syn på henne blir dom livrädda. Barn är nämligen smittsamma, skitläskiga, vidriga och giftiga och får absolut inte finnas vare sig inom företagets mark eller i Monstropolis.
Men Boo är inte alls rädd för Sullivan. Hon gillar det där stora neonblå monstret och efter många om och med blir kärleken ömsesidig. Men, hon måste tillbaka till sin värld, till sin mamma och pappa och det måste göras utan att någon ser, vilket inte är nån promenad i parken för superskrämmaren Sullivan vars motståndare gör allt för att sätta dit Sullivan och själva hamna längst upp på skrämseltoppen.
Monsters Inc är en film som utan minsta tvekan ska ses på originalspråk. Sullivan och Mike är gjorda efter John Goodman och Billy Crystal och även om Allan Svensson och Robert Gustafsson funkar i den svenska versionen så blir dom riktiga rösterna i den amerikanska versionen ett mervärde utan dess like.
Jag kan inte tänka mig bättre underhållning än det här.
Monsters Inc är en fullfjädrad toppenbetygare. Filmen är fantastiskt gjort, det är sköna karaktärer, det är roligt, spännande, mysigt och det är en annorlunda story. Varje gång jag ser filmen vill jag gifta mig med en klotrund grön snubbe med ett öga, så kär blir jag i Mike Wazowski. SÅ kär ÄR jag i Mike Wazowski.
Titta, njut, känn meningen med livet ända ut i hjärtklaffarna och glöm för all del inte eftertexterna.
