”Jag har mitt liv, mitt enda liv. ”
Det är inte Jonas Gardells ord även om man skulle kunna tro det. Det är en av kvinnorna vid runda bordet, det runda av trä, som säger detta. Runt bordet i sommarstugan sitter fyra kvinnor som väntar på sina äkta män och som ska tillbringa några semesterdagar tillsammans. Rakel (Anita Björk), Marta (Maj-Britt Nilsson), Karin (Eva Dahlbeck) och Annette (Aino Taube) har mer gemensamt än att dom är just kvinnor, dom är nämligen svägerskor, kvinnor gifta med varsin bror.
Rakel är gift med Eugen (Karl-Arne Holmsten) men hon har ”kramp i moralen” enligt hennes älskare Kaj (Jarl Kulle). Visst har hon dåligt samvete över sin otrohet, hon tror att det är nånting fel på henne. Hon gör allt både hon och Eugen vill men ändå är ingen av dom varken nöjda eller glada. Men Kaj ser henne, tar på henne och hon kan inte låta bli honom.
Marta väntar barn men vill inte gifta sig med den blivande pappan Martin (Birger Malmsten). Höggravid åker hon till BB för att föda barnet helt själv. Karin och Fredrik (Gunnar Björnstrand) fastnar i en hiss och det är – vad jag förstått – den scenen som gör att filmen klassas som en komedi och Ingmar Bergman för första gången fick höra en biopublik skratta till någon av hans filmer.
Det här är alltså en film om kvinnor med kvinnor men som ändå inte skulle klara av Bechdeltestet. För att en film ska klara detta test måste den uppfylla följande kriterier:
- Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
- …som pratar med varandra
- …om något annat än män.
Här pratas det om otaliga livskriser genom kvinnornas ögon men männen är katalysatorerna, kärnan, fokus. Ändå känns filmen viktig ur ett kvinnligt perspektiv. Den visar på ett ganska frankt sätt hur livet på 50-talet kunde te sig för gifta kvinnor och det känns att manus är skrivet av en kvinna och inte av filmens regissör Ingmar Bergman själv. Gun Grut har skrivit manus. Hon var även Ingmar Bergmans tredje fru och mamma till deras gemensamma son med det fantasifulla namnet Ingmar Bergman Jr.
Själv satt jag framför TV:n och hade det myyyysigt. Känslan av mysighet och Bergmanfilm i samma mening är inte helt vanlig men ändå, så kändes det. Mysigt. Filmen är långt ifrån någon renodlad komedi så gå inte på den genrebeskrivningen. Det är ett svartvitt drama om kvinnors liv och väntan. Jädrarns vad tungt det lät! Kanske den engelska titeln säger mer om filmens egentliga budskap: Secrets of women. Kvinnliga hemligheter. Där har vi det! Hemligheter och…väntan.
I temat Decennier skriver Henke idag om en annan Bergmanfilm, kanske en aningens mer känd sådan. Klicka här för att läsa.
