Etikett: Anita Wall

Publicerat

ROSOR, KYSSAR OCH DÖDEN

Kvinnokarlen och polismannen Christer Wijk (Ola Rapace) verkar ha hittat kvinnan i sitt liv och ska förlova sig. Kvinnan, Gabriella (Lisa Henni), bor i Rödbergshyttan och det är där festen ska hållas men Gabriellas farfar hittas död och skrapar man lite på ytan bubblar sexuell frustration under huden på varenda boende i detta lilla samhälle.

Puck och Eje Bure (Tuva Novotny och Linus Wahlgren) är självklara gäster på festen och Pucks knivskarpa intellekt i kombination med en förmåga att alltid befinna sig på rätt (eller fel) plats vid rätt (eller fel) tillfälle gör att hon återigen får (kan) vara med och hjälpa till att lösa detta mysterium.

Just denna film har dock ett mysterium som engagerar mig föga. Det här är första filmen i den här serien som känns lite oinspirerad, nästan tråkig bitvis.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.

Publicerat

JAG ÄLSKAR DIG – EN SKILSMÄSSOKOMEDI

Jag biter mig i kinden, jag gör det. Hårt som fan. Det finns så mycket jag vill skriva om den här filmen, så mycket som stör mig, som inte är bra men som på ett mycket enkelt sätt hade kunnat vara det. Men hur skriver man sånt utan att det låter elakt? Det ÄR inte elakt, det är bara funderingar som jag inte får ihop i mitt huvud.

Christine Meltzer spelar Marianne och hon är gift med Gustaf, spelad av Björn Kjellman. I filmen ska Gustaf gissningsvis vara strax över femtio år, precis som Björn Kjellman är i verkligheten. Christine Metlzer är 42 och om hennes Marianne ska föreställa 42 eller väldigt mycket äldre vet jag inte men för det första  kryllar det inte av 45-50-åringar som heter Marianne, inte ens på Östermalm och för det andra är det inte jättevanligt med medelålders kvinnor som klär sig som 70-åringar, inte ens i märkeskläder och inte ens på Östermalm. Att Marianne dessutom har en sån UPPENBAR peruk stör mig jättemycket, man ser ju kanten i pannan! Och ingen Marianne på Östermalm i 45-50-årsåldern hade haft den frisyren anno 2016 – INGEN. Har du bildbevis på motsatsen så är min mejladress fiffi@fiffisfilmtajm.se.

Björn Kjellmans Gustaf verkar vara en man som fastnat i ”jag har mitt på det torra”-vinkelvolten och han är tråkig så klockorna stannar. Men när frugan vill skiljas händer det grejer vill jag lova. Då vaknar Gustaf till liv på fler än ett sätt. Härligt på nåt vis, befriande, det kommer in syre i rummet. Men när Marianne vaknar till liv hamnar hon på Riche i sina malätna tantkläder och blir uppraggad på direkten – alltså PÅ DIREKTEN – av Eric Saade som säger att han tycker hon är snygg. I en lokal FULL av uppklädda, fräscha innemänniskor så går han alltså fram och knackar Marianne i ullpollover och gråblond vågig peruk på axeln och erbjuder en bortamatch. Kom igen, alltså KOM IGEEEEEN!

Jag kan rada upp grej på grej på grej i den här filmen som är så fullständigt o-trolig att det inte är en enda cell hos mig som köper historien även om den enligt producenten är baserad på regissören och manusförfattaren Johan Brisingers egen skilsmässa. Det kanske den är men hur jag än vrider och vänder på det så är det synd att det som kanske uppfattas som ”petitesser” inte fixats till i filmen för att göra den mer igenkänningsvärdig.

För det är klart att det är många medelålders par som skulle kunna känna igen sig i detta, i rädslan att förbli ensamma, i paniken att behöva hitta sig själv efter ett långt vuxet liv i tvåsamhet, i tankarna kring barnen och hur dom ska ta denna förändring. Det finns mycket i detta som går att twista till och göra komik av men för att vara en ”skilsmässokomedi” kan jag inte säga att den var särskilt rolig.

Björn Kjellman har flest roliga scener och han har fått den karaktären som är mest att bita i. Resten av ensemblen känns som dom går på sparlåga, men i ärlighetens namn, vad ska dom göra? Manuset är inte mer än såhär. Och den där påklistrade twisten i slutet? Visst vet jag att verkligheten oftast överträffar fiktionen och är twisten sann är det riktigt knas såklart men när jag ser det i filmen köper jag det inte alls. Hela slutscenen är för övrigt bedrövlig.

Men betyget då? Hur kommer det sig att filmen inte får en etta? Det är nära, det är mycket nära MEN jag fnissade till ibland och jag har sett många filmer som är betydligt sämre. Jag skyller på enormt turistiga vyer över Stockholm och Björn Kjellman i magtröja. Pendeln slog över där, mer behövdes tydligen inte.

Det här var femte filmen jag och mina filmspanarvänner såg första dagen på Malmö Filmdagar. Beror min syn på filmen på att jag var trött? Beror den på att jag var less? Om du läser mina vänners recensioner kanske du får en klarare bild över exakt HUR bra/dålig denna film var.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Jag intervjuade Alexander på Moviezine för poddens räkning precis innan vi såg den och även om han inte riktigt trodde på den innan så är hans skrivna tankar om filmen här .

Publicerat

I NÖD ELLER LUST

Dagen till ära sitter jag längst bak i salongen med en pelare på min högra sida. Jag har liksom överblick, tänker att jag kommer ha full koll på reaktionerna i publiken. Baksidan är att jag kommer få se drösavis av upplysta mobilskärmar om filmen upplevs som tråkig men det har jag kalkylerat in i biljettvalet. Jag ville liksom vara lite bakom, lite….ifred.

Filmen börjar och det är mysigt och lättsamt. Det ska bli bröllop, det unga paret Jenni (Ellen Bergström) och Gabriel (Adam Pålsson) ska gifta sig. Jennis moster Isabella (Magdalena in de Betou) och hennes man Målar-Micke (Peter Magnusson) är i andra änden av äktenskapet. Så nära skilsmässa man kan komma utan att ha skickat in pappren. Det är surt, det är bittert, det är respektlöst, det spottas fanimej beska droppar när dom pratar med varandra.

Jag får en äkta vibb av alla rollkaraktärer. Visst är det lite tillspetsat och uppjackat men det är film och inte en enda gång tänker jag att ”det där känns helt fel, det där skulle hen aldrig kunna säga”. Det finns dock EN grej i filmen som gäckar mig. EN enda grej och jag måste få ur det ur systemet innan jag kan skriva vidare.

Bröllopsfesten hålls på nån form av herrgård. Exteriört är det vackert som tusan och interiört ska det (tror jag) se gammaldags och påkostat ut. Kameran tar med oss in genom entrén och jag känner hur jag liksom fryser till, blir helt stel i ryggen och böjer mig lite framåt. ”Vad fan äääääär det där? Vad har dom gjort? Tapeterna ser ju förjääääävliga ut, skuggiga, bubbliga, som om dom är uppsatta med SMÅSPIK! Såna här missar får man liksom inte bara gööööööra!”

Jag svettas ymnigt, sånt här stressar upp mig alltså. Hjärtat slår som hos en jagad kanin. Makabert jobbigt är det ända tills Målar-Micke påpekar samma sak som jag just såg, ifrågasätter vem som satt upp tapeterna och varför som är uppsatta med nubb?

Det var alltså en ”grej” det där med tapeterna. Det skulle vara så. Det var inskrivet i manus. Jag släpper grejen för stunden men jag känner att den kommer tillbaka i varenda scen som utspelar sig inne i herrgården, dvs många. Varför? Jag undrar hur manusförfattaren Monica Rolfner tänkte när hon skrev detta? Hela den vackra herrgården blir i mina ögon bara ett….papphus. Det skulle aldrig hända i verkligheten, aldrig aldrig någonsin att någon som driver en festlokal av denna digniteten skulle köpa småbitar av handmålat papper som fästs ihop till våder och som sedan SPIKAS upp på väggen.

Nu sitter det kanske nån och suckar och tycker jag är svinlarvig som fastnar såhär på petitesser men till dig kan jag bara säga: it´s not a petitess! Det här är viktiga grejer. För mig är det det. Det här är vad jag jobbar med, det här är det jag kan, sånt jag ser.

Fast det finns en annan sak jag kan också, jag kan se en film objektivt och bedöma den utifrån vad enbart jag själv tycker och jag tycker I nöd eller lust är bra film. Jag fick precis det jag hade hoppats, en rolig stund på bion, en svensk komedi som inte är någon ny Tomten är far till alla barnen men väl en mycket mer gedigen produktion än många av dom flåshurtiga ”komedierna” som prånglas ut under främst skolloven (läs Sune-filmerna, Åsa-Nisse, Göta Kanal-filmerna osv).

Det jag kan säga är att publiken, den i princip fulla eftermiddagssalongen, hade SUPERKUL. Det skrattades mycket, högt och ljudligt, mycket mer, högre och ljudligare än jag själv skattade. Så min medeltrea i betyg blir alldeles lagom för mig men jag skulle med glädje tipsa andra om att se filmen, speciellt den del av Sveriges befolkning som ser 1-2 biofilmer om året varav 1-2 är svenska.

Publicerat

HEMMA

Jag skruvar mig, ja jag gör det. SOM jag skruvar mig.

Dialogen i filmen Hemma börjar så styltigt att jag får klåda och jag hinner tänka både en och två gånger att det är en ”sån” film, en ”sån svensk film” där all form av unik idé göms under snö och där snön får symbolisera MANPRATARINTESÅDÄRMED-VARANDRALÄNGE, MANHARINTEGJORTDETSEDAN1952-OCHKNAPPTDÅ. Jag måste säga att jag sitter i biosalongen och känner mig skeptisk å det grövsta.

Lou (Moa Gammel) har nån form av bokstavskombination (vågar mig inte på att gissa vilken) som gör att hon är ytterst ordentlig och har klara problem med socialt samspel. Hon bor tillsammans med sin mamma (Lia Boysen) som ser mer än lovligt tärd ut. Man anar vissa missförhållanden därhemma men det är ingenting som benas ut.

Lou får i alla fall reda på att hennes morfar som hon trodde var död för längesedan precis dött. Mamman har ljugit för Lou under alla år och sagt att hon inte har några morföräldrar. Men det har hon alltså. En nyligen död morfar och en mormor som lever. Hux flux sitter Lou på bussen för att närvara vid begravningen. När, hur och varför är oklart. Väldigt oklart.

Det är ganska mycket med filmen som ÄR oklart. Jag är inte helt bekväm med vare sig Moa Gammels Lou eller Simon J Bergers Henrik, en pianospelande antikvariatsarbetare som på nåt sätt blivit nära vän med Lous morföräldrar och som såklart får upp ögonen för den söta men något egna Lou. Det som däremot INTE är oklart är mormodern Frida spelad av Anita Wall (och det luktar Guldbaggenominering lång väg här) och sidekicken, den unge förnumstige pojken Tom Knutsson (spelad av Erik Lundqvist som var så bra som Benny i Eskil & Trinidad) som av en slump dök upp i mormoderns liv – och blev kvar.

Duon Frida & Tom är helt perfekta! Varje scen med dom två tillsammans är värd biobiljetten! Jag har sällan – eller aldrig – sett något liknande i någon svensk film och det är urmysigt att se dom ihop. Det är det som gör filmen så svårbedömd. Å enda sidan är den fantastisk (detta överanvända ord men som i detta fall är helt sant) och å andra sidan är det på gränsen till skämskuddevarning.  Dom bästa scenerna har samma perfekt tragikomiska skimmer över sig som filmen Hotell, jag skrattar hjärtligt men med en liten klump i magen, klumpen som gör att det känns på riktigt. Det är härligt att se, jag blir bara lite ledsen över att filmen som helhet inte känns lika helgjuten.

Simon J Berger artikulerar på samma sätt som han gjorde som Paul i Torka aldrig tårar utan handskar, det är bara det att här är han en nutida 25-30-årig lantis inte en extrovert homosexuell 80-talsman. Å andra sidan pratade han likadant i Call Girl och i Hotell. Hmmmm. Det kanske är hos mig felet ligger, jag kanske stör mig helt i onödan här. Ja så kan det va.

Regissören Maximilian Hult besökte visningen och han kan med rätta vara stolt över sin film. Hemma kommer hitta sin publik, om detta är jag övertygad. Filmer som vinner publikens pris på filmfestivaler gör ofta det (som Hemma gjorde i Pusan i Sydkorea!). Strunt samma vad vetabästare som jurys och filmrecensenter säger, det är vanligt fölk som räknas.

Såhär tycker min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Den här filmen är perfekt på alla sätt! Den är komisk, känslomässig, man kunde dra egna kopplingar till personer i filmen och det gjorde filmen väldigt mycket bättre. Jag kände igen mig i mycket hos lillkillen Tom Knutsson. Han blev mobbad i skolan för hur han såg ut och hur han var, hans ganska jobbiga samtal med sin mamma, han är klantig, han vet inte riktigt vad han är bra på eller om han ÄR bra på nåt alls, han känns som jag var för några år sedan.

Det är en snällisfilm, jag blev väldigt glad när jag såg den. Det här är lugnt en topp-10-bästa-film jag någonsin sett, tillsammans med exempelvis Harry Potter, Sagan om ringen och Spider-man 1 (den med Tobey Maguire).

Hemma har biopremiär 11 juli och här är Cecilias tankar om filmen.

Publicerat

EN ENKEL TILL ANTIBES

”Hej och välkomna till Filmstaden Söder. Filmen ni snart ska få se heter En enkel till Antibes. Flera av er kanske kommer att behöva en toalett och det finns bara en här utanför men en trappa upp finns det massor. Glöm inte att ta med biobiljetten om ni går på toaletten en trappa upp för det finns en kod på biljetten som öppnar dörren. Och så var det det här med mobiltelefoner. Det kanske inte är så många av er som har mobiltelefoner men ni som har ska stänga av dom nu. Tack. ”

Att gå på eftermiddagsbio och välja en icke-amerikansk film var verkligen en upplevelse. Salongen var fullbelagd till 90% och av dessa var 89,99% av besökarna över 70 år – och sen var det jag. Det fanns inte ett naturligt brunt, blont eller svart hårstrå, det var bara grå pantrar – och jag (som inte heller har naturlig hårfärg men det är en annan femma). Jag satt där alldeles ensam inklämd mellan en torrhostande tant och en orutinerad oldie som öppnade sin påse Ahlgrens bilar lagom precis när filmen började och sen envisades hon med att grävprassla, att vilja äta enbart den bil som låg längst ner i botten, en bil i taget tills påsen var slut.

Alltså, det här hade verkligen potential att bli biobesöket från helvetet. Nu blev det inte så. Tack vare den kanske viktigaste beståndsdelen i ett biobesök – filmen själv – OCH mina till åren komna medbesökare blev Richard Hoberts roadmovie En enkel till Antibes mina mysigaste biotimmar hittills i år.

Änkemannen George Olsson (Sven-Bertil Taube) fyller 73 och överraskas på sin födelsedag med att grannen hittat en annons i morgontidningen att hans hus är till salu. Barnen Johan (Dan Ekborg) och Susanne (Malin Morgan) har gått bakom ryggen på sin far. Dom vill sälja huset, ta pengarna själva och stoppa in George på ett hem för senildementa fast det enda stora medicinska felet med honom är hans hjärta.

George har dom senaste tre åren haft hjälp av en tjej som heter Maria (Rebecca Fergusson). Hon stjäl hans prylar som en korp och han vet om det. Nya mobilen kommer väl till pass och han fotar henne när hon stoppar ner sakerna i väskan för han vill ha henne kvar, hon är trevlig och duktig på sitt jobb men skulle hon en dag vilja sluta kommer han hota med att polisanmäla henne, utpressa henne lite lagom sådär för att få henne att stanna.

Födelsedagen blir en händelserik dag för hela familjen, George spelar med men har full koll på cirkusen runt omkring honom, precis som han alltid haft. Han vet att barnen inte tycker om honom och i ärlighetens namn tycker han inte om dom så mycket heller. Det har flutit mycket vatten under broarna och det är många konflikter som pyser och bubblar under ytan.  En av dom handlar om Charlotte, en fransk kvinna som spökat i hela Georges vuxna gifta liv med barnens mamma Helena (Anita Wall).

Jag undrar om jag inte satt och log hela filmen igenom. Jag hade ont i kindvecken när jag lämnade biografen och jag var alldeles varm inombords. Det var härligt att få se Sven-Bertil Taube i sitt absoluta esse, rollen som George är som klippt och skuren för honom precis på samma sätt som Ragnar i Glädjekällan var för Sven Lindberg. George är hjärtskärande, han är så fin och Sven-Bertil Taube spelar den gamle halvblinde mannen på ett sätt som bara en gammal halvblind man kan.

Rebecca Fergusson har jag enbart sett i TV-serien Nya tider innan det här och det var många år sedan nu. Hon har växt upp och hon fått fason på många av dom skådespelarmässiga barnsjukdomar som jag kunde tycka att hon hade då (detta var år 2000). Här är hon oklanderlig, jättebra och fullt trovärdig.

Kombinationen Sven-Bertil Taube, Rebecca Fergusson och Richard Hoberts fullständigt BRILJANTA manus gör att En enkel till Antibes är så nära en fullpoängare en svensk film kan komma utan att riktigt nå ända fram. Det är så nära så nära en femma och vid en omtitt är det fullt möjligt att jag höjer betyget ett snäpp. Det jag vet helt säkert är att jag aldrig kommer sänka det även om jag ser filmen hemma och inte har den äldre generationens sköna reaktioner runt omkring mig.

[Som bonus fick jag idag reda på vilka som svarar ”JA!!” på min fråga om världen behöver ännu en Stig-Helmer-film. Det skrattades hjärtligt, högt och mycket när trailern till The Stig-Helmer Story visades före filmen. Så nu vet jag. Det kommer busslastas in PRO-medlemmar på SF-biograferna under julhelgen.]