Etikett: Anki Lidén

Publicerat

RUM 213

”En skräckfilm för tonårstjejer”. Jag har för mig att den presenterades så på Stockholm Filmdagar av representanten från filmdistributören. En sån korrekt beskrivning. Perfekt skulle jag vilja säga.

Ingelin Angerborn har skrivit boken som filmen är baserad på och jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag blev sugen på att läsa boken efter att ha sett filmen. Jag tycker nämligen att filmen är BRA! Den var berättad med ett skönt flyt, snygga klipp, bra musik och tre toppenskådisar i huvudrollerna med Wilma Lundgren som Elvira som den klaraste lysande stjärnan. Historien är dessutom klurig och läskig på (som jag kan bedöma) helt rätt nivå sett till målgruppen MEN den är ändå helt klart sevärd även för en oldie som jag själv. Snyggt jobbat av regissören Emelie Lindblom!

Berättelsen handlar alltså om tre tjejer som är på sommarläger och som ska dela rum. När det visar sig att deras rum blivit vattenskadat finns det ingen annan utväg än att ackordera in tjejerna i rum 213, ett rum det sägs spöka i efter att en flicka dött där för många år sedan.

Har du tonårsbarn som gillar film eller ÄR du en tonåring som gillar kluriga spökhistorier så säger jag bara BUMS iväg till biografen! Den här filmen får du inte missa.

Jojjes text om filmen publiceras torsdagen 23/2.

Publicerat

Svensk söndag: MITT LIV SOM HUND

.

.

.

Det är nästan tre decennier sedan jag såg Mitt liv som hund förra – och första – gången, ändå minns jag allt som om det var igår. En besynnerlig känsla men också tämligen skön. Hemtrevlig på nåt vis.

Omtittar fungerar sällan på detta vis. Oftast spelar minnet mig ett spratt och oftast är det jag minns som extraordinärt från min tonårstid kanske inte riktigt lika extraordinärt när jag ser filmerna som vuxen. Rocky IV exkluderat.

Mitt liv som hund var en väldigt bra film när den kom och det är inte konstigt att den satt sig. Anton Glanzelius har en sån fin berättarröst som den unge Ingemar och tankarna om rymden och om hunden Laika och det mesta annat än liten pojke kan tänka på känns genuina.

Jag tänker på den där killen som hade varit på matiné och sett ”Tarzan i lagunen”. Han tog en starkströmsledning som lian å damp direkt. Man ska inte tro man är Tarzan.

Mitt liv som hund är Lasse Hallströms femte långfilm och antagligen den film som öppnade stora dörren in till Hollywoods konferenslokaler. Det är i mina ögon hans bästa film och det är en av dom bästa svenska filmer som någonsin gjorts – mitt ”svaga” betyg till trots. Den saknar nåt litelitelite för att pendeln ska slå över på maxbetyg men det är banne mig inte mycket. En lite blödigare dag hade det antagligen hänt.

Publicerat

Svensk söndag: SMÅ CITRONER GULA

.

.

.

Jag funderar på det här med att vara svensk och svenskars syn på svensk film. Jag funderar på det här med att så många svenskar tycker att filmer som görs i England och/eller USA per automatik är så himla mycket bättre än filmer där det pratas svenska.

Jag funderar på  Små citroner gula, filmen baserad på Kajsa Ingemarssons bok med samma namn, som fått (för att uttrycka det milt) rätt svala recensioner och när jag ser den tänker jag att exakt denna film gjord på exakt samma sätt men där handlingen utspelat sig i Manchester eller Boston definitivt hade fått ett snäpp högre betyg av samtliga dessa kritiker. Det hade behövts Zooey Deschanel  (istället för Rakel Wärmländer), Jesse Eisenberg (istället för Sverrir Gudnason) och Stanley Tucci (istället för Dan Ekborg), ingenting i manus, regi, scenografi eller musik hade behövt ändrats och vi svenskar hade suttit och kvittrat i biomörkret/soffan, klappat händerna åt en mysig lättlunchfilm utan fibrer och tuggmotstånd.

Varken boken eller filmen Små citroner gula är gjorda för att folk ska behöva koppla på den högintelligenta delen av hjärnan, det är underhållning, det är sällskap, det är igenkänning och det är mys och som ett lättsmält feelgoodpaket funkar både boken och filmen jättebra. Regissören och manusförfattaren Teresa Fabik har lyckats överföra känslan från boken alldeles perfekt till filmen, det finns liksom ingenting att reta sig på.

Lycklig och olycklig kärlek, motgångar, medgångar, drama, komedi, husjazz och mat. Vem kan värja sig mot detta? Inte jag i alla fall. Betygsmässigt blir det en fyra och den är inte ens svag. Det här är en film jag säkerligen kommer se om.

Publicerat

BÄST FÖRE

I söndags eftermiddag, i ett försök att mentalt få vila en stund i en biosalong bestämde jag mig för att bjuda mina barn och min mamma på en film som inte borde kunna göra en fluga förnär. Det var liksom kravet, det måste vara en mellanmjölksfilm så menlös att inga känslor sattes på prov och den nya svenska filmen Bäst före kändes som det perfekta alternativet bland dom aktuella biofilmerna.

Ska sanningen fram var tanken att vi skulle gå redan i lördags men då samtliga salonger i lagom närhet var fullbokade väntade vi en dag till. Jag blev faktiskt förvånad när jag skulle boka för det här är en film jag inte hört ett dyft om innan den hux flux dök upp på repertoaren men när vi gick in i den fullsatta salongen förstod jag att det var många 60-plussare som hade bra mycket bättre koll än jag på detta pensionärsromcomdrama.

Bosse (Brasse Brännström) är teckningslärare och precis nybliven pensionär. Han blir lämnad av sin fru sedan typ trettio år (Anki Lidén) som helst sonika kastar ett skilsmässopapper framför näsan på honom. Hans förtidspensionerade och otäckt snåle polare Anders (Göran Ragnerstam) drömmer om att ta fram ett nytt frågesportformat för TV som ska göra honom rik och den notoriskt otrogne rektorn  Lennart (Kjell Bergqvist) får en allvarlig sjukdom. Dom tre vännerna vinner en liten sudd på travet och bestämmer sig för att ta en tur med Silja Galaxy för att festa loss och leva loppan i 24-timmar. Det går sådär.

Alltså, det ÄR ganska mysigt att höra människorna omkring mig skratta så hjärtligt och gott åt dråpligheterna i filmen. Dom oooooar på rätt ställen, jag hör till och med en och annan snyftning och jag känner mig varm till sinnes av att det finns filmer som denna, filmer som ingen med all vilja i världen kan säga är ett mästerverk men som helt klart hittar fram till sin publik.

Om Bäst före hade förhalats alternativt tidigarelagts och hamnat mer i rätt tid för guldbaggenomineringar så hade Brasse Brännström utan minsta tvekan nominerats för en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll OCH med all säkerhet vunnit. Jag håller tummen för att han inte glöms bort när det blir dags för 2013-års filmer att premieras för hans porträtt av Bosse är minst lika hjärtskärande som Michael Segerströms Bernard i Darling eller Sven-Bertil Taubes George i En enkel till Antibes.

Betygen från oss fyra biobesökare blev som följer:

14-årig son:

15-årig dotter:

40-årig moi:

66-årig mormor:

Publicerat

STOCKHOLM ÖSTRA

”SVARA NÄR JAG TALAR TILL DIG!”

Är det vanligt hederligt talspråk när två gifta människor bråkar med varandra? Om nån skulle vråla så till mig mitt i ett gräl skulle jag utan att blinka börja garva men i svensk film är det ingen ögonbrynshöjare direkt, i svensk film talas det såsom manuskriptet voro skrivet medelst bläck och fjäääderpenna och detta äro en regel ingen film bör avvika ifrån.

Kan man bortse från detta och från det faktum att danskan Iben Hjejle ska låtsasprata ståkkhålmska så är Stockholm Östra faktiskt en rätt bra film. Jag lägger till ordet faktiskt för det är allt annat än en självklarhet.

Historien handlar om Anna (Hjejle) som är mamma till lilla Tove och gift med en man som skriker SVARA NÄR JAG TALAR TILL DIG när han är arg. Johan (Persbrandt) är ihop med den gravida polisen som jagar honom i Hamilton (Liv Mjönes) fast här heter hon Kattis. En morgon som alla andra mornar jobbar Anna hemma, Tove tar cykeln till skolan och Johan åker till jobbet. En kvart senare kommer livet aldrig mer att bli detsamma för dessa tre. Johan kör ihjäl Tove och Anna har ingen dotter längre.

Att Tove dör är ingen spoiler då detta händer två minuter in i filmen men jag ska inte gräva in mig djupare i historien än så. Det är ju bara att kasta ett getöga på filmaffischen så fattar du resten. Det vankas komplicerad kärlek här.

När jag först fick upp ögonen för den här filmen var när Sanna Lundell bloggade om hur det var en vanlig morgon hemma hos henne, när hon gjorde gröt till barnen och snubben drog iväg till fjärilshuset för att hångla med Iben. Mina mornar skiljer sig rätt kraftigt från hennes och jag är rätt glad över det, jag vet inte om jag skulle vara mentalt stark nog att se min kille agera i en roll som denna. Mikael Persbrandt blev Guldbaggenominerad för sig roll som Johan och SOM han är värd den.  Precis som i Hämnden visar han upp nya och mer känslosamma sidor och det finns inte ett uns av tuffis här, inte en gnutta macholasse, bara en känslosam man som visar hela sitt emotionella register på ett MYCKET trovärdigt sätt. Iben Hjejle är fantastiskt duktig även hon även om dialekten gör att jag fnissar åt vissa scener och det blir helt jäkla fel allting.

Det är nånting i manus som är väldans skevt, jag kan inte sätta fingret på det, det känns liksom illa underbyggt på nåt skumt vis. Karaktärernas utseende krockar med kläderna som krockar med scenografin som DEFINITIVT krockar med styltig läsa-inantill-svenska och jag kliar mig i huvudet samtidigt som filmen sätter sig som en häftklammer i hjärtat.

Jag skriver den här recensionen först flera dagar efter jag sett filmen vilket är nåt som väldigt sällan händer men det gick inte innan, jag kunde inte samla tankarna. Bara det att jag hade tankar som inte släppte gjorde att jag insåg att filmen faktiskt var bättre än jag först tyckte. En dålig film rinner av som vatten på en smörig gås, en film som har nåt gör inte det. Stockholm Östra har kanske inte det men den har nåt och det nåt är fint.

Den där känslan av att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa gathörn är en känsla man ständigt bör påminnas om. Det är en häftig känsla, det är liksom det som är livet och det är det Stockholm Östra handlar om. Livet, döden och allt ballt där emellan.