NANCY

Jag drar bort plåstret på en gång. Har man en gång tänkt tanken att Andrea Riseborough är väldigt lik Mikael Riesebeck så är det väldigt svårt att tänka bort den tanken.

(Mikael Riesebeck är alltså killen bakom barnprogramskaraktären Doktor Kosmos. Minns du honom? Inte? Här är en bild.)

För egen del förstör denna tanke jättemycket av Andrea Rieseb…eck…boroughs prestation, jag kan inte bedöma om hon är bra eller inte men jag antar att hon är bra men har en erbarmlig peruk. Sånadär uppenbara peruker kan reta mig till vansinne, när det liksom blir ett tomrum mellan huvudet och där peruken börjar. Men nog om detta, nu till filmen.

Andrea Rieseborough spelar Nancy Freeman, en 30-nånting kvinna som bor med sin Parkinson-sjuka mamma (Ann Dowd). Nancy sköter henne efter bästa förmåga (är dock lite tveksam till om förmågan räcker eller om det bara är mamman som är gnällig och förbannad mest hela tiden). Man förstår att det finns ett mörker inom henne men allt berättas inte rätt ut i filmen, hon känns dock en anings ”skev” och knepig, kanske framförallt när hon får kontakt med en man på ett forum (John Leguizamo) och går med på att träffa honom som…gravid. Hon har alltså berättat för honom att hon är gravid men då det inte stämmer går hon på ”dejten” med en lösmage.

Hur/var och varför detta händer tänker jag inte gå in så mycket mer på men själva grundhistorien i filmen är att Nancy tittar på TV och får se ett gift par som pratar om att deras dotter blev kidnappad för 30 år sedan. Det har gjorts en fantombild så tittarna kan se hur dottern Brooke skulle se ut i nutid och Nancy tittar och tycker sig se….sig själv!

Jag tycker inte det här är en helt solid film MEN den är ändå fin på något vis. Steve Buscemi spelar pappan till Brooke och han gör detta SÅ fint. En typ av roll man kanske inte ser just honom i så ofta. För övrigt är det manusförfattaren och regissören Christina Choes första långfilm och som debut tycker jag den helt klart är bra. Hoppas hon får chans att göra fler filmer efter egenskrivna manus framöver. Filmer som denna behövs.

Filmen visas två gånger till på Stockholms Filmfestival, på onsdag 14/11 och fredag 16/11.

COMPLIANCE

Det finns inte ett uns av skräck i den här filmen, inte ens en antydan till thriller och ändå är den bra jävla obehaglig.

Människors okritiska handlande kan vara bland det läskigaste jag vet. Att aldrig ställa frågan varför. Att aldrig säga nej. Att alltid vilja vara till lags. Att inte våga säga hörru, jag fattar inte vad du menar, jag måste få tänka över det här en stund. Det kan bli så rackarns tokigt när hjärnan är satt på paus.

Jag har sett det förr på film (Jakten) och historieböckerna vittnar ofta om brist på ifrågasättande (nazismen) men här är det en kvinnlig arbetsledare på en snabbmatkedja som får ett samtal från en polis och tar ett gäng dåliga och konstiga beslut efter det. Baserad på en verklig händelse – såklart. Historier som denna går inte att hitta på. I tio fall av tio överträffar verkligheten dikten, det är därför det finns superhjältefilmer. Det behövs liksom en filmisk genre som twistar runt verkligheten ordentligt annars skulle hela filmvärlden bestå av biografier och sånt som är based on a true story.

Compliance är en film som inte gör nåt väsen av sig. Det är en film som inte drar uppmärksamheten till sig när du letar bland omslag efter kvällens filmiska underhållning. Men räds inte. Hyr den. Se den. Den är mer intressant som tankeväckande fenomen än som film men det gör den inte dålig, inte på något sätt.