Etikett: Ann-Margret

Publicerat

Back to the 70´s: KÖTTETS LUST (1971)

Mike Nichols regisserade Vem är rädd för Virginia Woolf?, Mandomsprovet och Moment 22 i snabb takt mellan 1966 och 1970. Jag kan tänka mig att han var lite av Hollywoods gullegris vid den tidpunkten. Köttets lust (Carnal Knowledge) kom 1971 och är – för mig – den mest okända av Nichols filmer. Efter att ha sett filmen förstår jag varför.

Den här filmen är ohyggligt beige. Inte dålig, egentligen, bara…händelsefattig.

Jack Nicholson spelar Jonathan och Art Garfunkel är Sandy, Jonathans jämngamla kamrat. Dom delar rum, sover i varsin ände av rummet i varsin sjukhusliknande säng med en tvåarmad sänglampa mellan sig som pekar åt varsitt håll. Ganska likt ett gammalt par som äcklas av varandras beröring men ändå inte vill sova själva.

Jonathan och Sandy är intresserade av tjejer men får liksom inte tummen ur. Tjejer är läskiga men samtidigt satta på pidestal och speciellt Sandy har riktigt svårt att komma över sin blyghet för det andra könet. Var ska man ha händerna? Och det finns ju två (händer alltså)!!! Nicholson och Garfunkel ska alltså spela grabbar som i princip är oskulder. 1971 var Jack Nicholson 34 år och Art Garfunkel var 30. Det skapar ett trovärdighetsproblem hos mig.

Candice Bergen spelar Susan, tjejen som Sandy äntligen vågar sig fram till och så småningom inleder ett platoniskt förhållande med (såklart, herregud, sex är ju jätteläskigt och det ska till kondomer och grejer!!). Men Jonathan vill inte vara sämre, han börjar dejta Susan i smyg och då han inte är hälften så tystlåten och handlingsförlamad som sin vän så lyckas han ”fill her up” tämligen omgående.

Jag trodde att filmen skulle utvecklas till ett ångestdrypande triangeldrama men där gick jag bet. Istället kommer en enbart-BH-försedd Ann-Margret in i handlingen och det är magnifika tuttar hon har men ärligt talat, mer än så är det banne mig inte  – och ändå fick hon en Oscarsnominering för Bästa kvinnliga biroll för besväret. Nåja. Hon har inte fått rollen för sina acting skills, det är min åsikt i frågan. Å andra sidan, det har inte Herr Garfunkel heller. Vad kan man jämföra honom med i nutid? Justin Timberlake? Så satans mycket bättre han är, Justin!

Trots sin beige-het är filmen långt ifrån lägsta betyg. Den funkar att se men den är otroligt lättglömd.

På´t igen nästa tisdag med ännu en sjuttiotalare!

Publicerat

Tre om en: Det luktar Hallmark lång väg

ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (1999)

Jag gillar filmer regisserade av Clint Eastwood mycket mer än jag gillar honom som skådis. Tyvärr – ibland – tycker han om sig själv aningens för mycket som skådespelare och det händer att han i sitt arbete som regissör rollbesätter sig själv som huvudkaraktär i en film han är hundraprocentigt fel för.

I Ögonblicket före tystnaden spelar Clintan Steve Everett, en cynisk journalist som blivit ertappad med att sätta på chefens fru och därför får göra vad som verkar anses som ”skitgörat”, det vill säga åka till fängelset och göra den sista intervjun med den Frank Beachum (Isaiah Washington), en svart man som samma dag ska avrättas med giftinjektion.

Så långt kan man säga att allting är gott, i alla fall om man komprimerar filmens handling till en enda mening. Visst, Clintan kan definitivt spela journalist, inga frågetecken alls gällande detta, men resten, herrgud, resten.

Att han vid 69-års-ålder och rynkor som vittnar om kanske ännu fler år på nacken skulle funka som nån slags bargigolo, alltså nej, jag köper inte det. I en scen sitter han i en bar och pratar med en ung kvinna som jag först tror är hans dotter men när han börjar flirta och komma med oanständiga förslag som nån jävla snuskgubbe och dom precis har pratat om hennes ålder (23) då blir jag faktiskt lite illa berörd. Det smakar gammal femkrona i munnen och jag vill inte se honom slicka sig om munnen åt nästan femtio år yngre tjejer och jag vill definitivt inte tro att denna söta tjej (och ja, det är fler i filmen, dock inte riktigt lika unga) är så sugen på honom tillbaka som hon ska verka.

Det som gör att filmen inte bara luktar Hallmark utan STINKER billig TV-produktion är sättet det är filmat på. Det är Sunset Beach fast mörkare, det andas kulisser, malmedel och realisation, det känns som återanvänd och överdrivet kletig  filmmusik (bortsett från ett par scener där Clint Eastwoods egna omisskänneliga pianospel gör sig påmind) a la Glamour-klassiker och flera gånger beter sig ljud och ljus i filmen som att det liksom avslutar/tonar ner inför reklamavbrott.

Nämennej usch vilket nedköp det här var. En svag svag tvåa för Clintan som a ladies man. Rob Schneider är mer trovärdig som kvinnokarl banne mig.

Här finns filmen.

 

 

RESTING PLACE (1986)

En ung svart officer dör i strid och får inte begravas där föräldrarna önskar för samhällets invånare. Han är – var – ju svart och får således inte dela mylla med dom vita. Föräldrarna kämpar stenhårt för sonens rätt att begravas och major Kendall Laird (John Lithgow) försöker göra det han kan för att hjälpa dom sörjande. Att han börjar ana ugglor i mossen gällande hur, var och varför officeren dog gör inte saken bättre.

Det som gör den här (på riktigt!) Hallmarkfilmen till en någotsånär okej upplevelse är dels John Lithgows blotta uppenbarelse, plus Morgan Freeman och den fenomenala CC Pounder som den döde officerens föräldrar. Visst andas produktionen lågbudget och visst är det sedvanlig ”hallmarks” ljussättning men trots detta är det inte sååå pjåkigt. Historien är lika viktig som den är allmängiltig och hur mycket jag än skrattade åt förtexternas typsnitt så kunde jag hålla mig från garv senare. Rasism är helt enkelt för jävla hemskt.

Här finns filmen.

 

 

 

THE LIMEY (1999)

När Wilson (Terence Stamp) kommer ut ur finkan beger han sig direkt till Los Angeles för att försöka få klarhet i din dotters död. ”Bilolyckan” hon dog i känns inte riktigt rumsren och han bestämmer sig för att hitta slemtorsken Tony Valentine (Peter Fonda) som han misstänker ligger bakom detta brott.

I Priscilla – Öknens drottning spelar Terence Stamp transan Bernadette och här lyckas han med konststycket att göra sin karaktär Wilson, den hårda tuffa åldrade mannen, mer feminin än Bernadette i full drag. Han vickar på höfterna mer än Christer Lindarw i pumps och jag skrattar mig halvt fördärvad. Detta och detta allena är filmens enda förtjänst. Allt annat andas konstfilm a la Hallmark. Usel ljussättning, en klippning som är hysterisk konstig, en medioker – nästintill banal – historia och skådespelare som ser ut att skämmas ögonen ur sig för sitt yrkesval. Att filmen är regisserad av Steven Soderberg förvånar mig inte, han har verkligen visat att han kan kombinera riktiga superfilmer med bottennapp i plaskdammar.

Den här filmen luktar inte bara Hallmark lång väg, den andas kvarglömd soppåse med gammal lax i hallen.

 

 

 

 

Här finns filmen.