Idag är det är midsommarafton, den dagen på året som vi svenskar verkar ha högst förväntningar på. Vädret ska vara tipp-topp, snapsen välkyld, blomsterkransen i håret så välknuten att den håller för tolv timmars partaj minst och sällskapet ska vara trevligt, glatt och uppklädda i vita kläder som håller sig vita trots sillspill och gräsmattor. Nu blir det ju sällan så, det vet vi alla som är äldre än typ tre, men man kan ju alltid drömma.
Hur det än är så hånglas det friskt i buskar, tält och husvagnar just ikväll och vad passar då bättre än att skriva om en film som handlar om den eventuella fortsättningen på midsommarnatten: En kärlekshistoria.
Jag har undvikit den här filmen alldeles medvetet i hela mitt liv och efter att ha sett Sånger från andra våningen ändrade jag inte direkt min åsikt om Roy Andersson som filmmakare. Han må vara personlig och otroligt konsekvent men det är tamejfan oförståeliga alster han skapar. Sen läste jag en mycket välskriven recension av denna film hos BlueRoseCase och den fick mig att bestämma mig.
Det här är en film som många tyckare säger är den bästa svenska ungdomsfilmen någonsin, en del säger till och med att det är den bästa svenska filmen genom alla tider. Jag kan inte bara strunta i den av ren Roy-rädsla, det går inte. En kärlekshistoria är dessutom Roy Anderssons första långfilm, den gjordes för över 40 år sedan. Borde jag inte ge honom en chans, åtminstone en liten en? Jo. Jag tycker det. Jag släpper loss kopplet, spottar ut tandskyddet och tar tjuren vid hornen.
”Det finns tvåhundratusen brudar i den här stan och så känner man sju.”
Att vara hormonstinn tonåring är säkerligen inte lätt 2011 och det var antagligen inte lätt 1970 heller men Sverige då och nu är verkligen två helt olika världar. Klasskillnaderna då var stora och politik något viktigt som kunde – och skulle – förändra världen. Tonåringarna Pär och Annika träffas av en slump i en sjukhusträdgård och redan vid första ögonkastet känner dom att det är nåt speciellt. Deras ungdomliga förälskelse är naiv, ren och helt utan baktankar och dom unga skådespelarna är jätteduktiga på att visa äkta känslor. Filmens vuxna, föräldrarna, som då alltså borde vara i 35-45-års åldern, beskrivs som antingen iskalla och världsfrånvända eller iskalla och politiskt aktiva men alltid välklädda med oklanderliga frisyrer och med olika grad av psykiskt ohälsa.
Det är en mysig nostalgisk känsla i filmen och musiken gör absolut sitt till men jag tror att en hel del av den känslan beror på att jag känner igen en hel del från min egen barndom. Framförallt kan jag se mig själv sittandes vid det där vitmålade trädgårdsbordet med mina blonda tofsar tutandes i, övandes på, den där jävla blockflöjten.
Det känns som om filmen skulle vinna på att ses fler gånger och den som har tid, lust och ork till det kan säkerligen skala av en hel del lager och till slut hitta den där kärnan som är ren filmmagi men jag hittar den inte riktigt. Det enda i närheten av magiskt jag hittar i filmen är Annikas föräldrar som spelas av Bertil Norström och Margreth Weivers. Dom var då – och är fortfarande – ett äkta par.
Dom gifte sig 1947. 64 år som gifta, är inte det magi så säg?
Glad midsommar!
