Etikett: Anna Faris

Publicerat

OVERBOARD

Anna Faris har sprutat in en massa artificiella grejer i överläppen och ytan mellan näsan och läppen – och så långt är allt fine. Alla får göra precis som dom vill. Problematiken blir dock påtaglig när hon försörjer sig som skådespelare och borde vilja att vi som tittar fokuserar på något annat än denna förstorade yta.

Eugenio Derbez är den mexikanske skådespelaren som gjorde ett sånt himla bra jobb i filmen Instructions not included. Här repriserar han Kurt Russells roll i Tjejen som föll överbord och Faris gör således Goldie Hawns karaktär för ja, Overboard är en remake på Overboard från 1987, den som på svenska fick titeln Tjejen som föll överbord.

Ingenting i denna film är tillräckligt bra för att rättfärdiga denna remake. Ingenting. Jag ids inte skriva ett ord till om denna undermåliga produktion. Nog är nog och nog är nu.

 

Publicerat

Skräckfilmsveckan: MAY (2002)

För lite drygt fem år sedan såg jag en film regisserad av Lucky McKee som fullkomligt golvade mig. Filmen hette (och heter) The Woman. Om det inte vore som så att jag redan sett den skulle den (ju) kunnat ha platsat i denna kvinnor-i-skräckfilmer-temavecka men nu var den liksom redan avklarad.

Men av en slump sprang jag över en annan film av samma regissör som även denna gång har en kvinna i centrum. Denna gång heter kvinnan May Dove Canady, spelas av Angela Bettis, och är kanske mer flicka än kvinna egentligen. Eller ung kvinna kan man väl säga, hon är där i gränslandet.

May har inte alla hästar hemma, kan man säga – och tro. Men May kanske HAR det men har samtidigt tvingats genomlida en hemsk barndom och därför beter sig jävligt underligt. Hon är creepy, riktigt creepy och fixar inte riktigt dom sociala koderna som dom flesta relationer bygger på. Hon är ensam och hon vill inte vara det. Hon vill träffa en kille och göra sånt som ”alla andra” i hennes ålder gör. Kompisen Polly (Anna Faris) till exempel.

Det här är en film som kanske känns mer som ”bara” ett drama än en skräckfilm till en början men som sagt, May är en creepy jäkel och står du ut får med en långsam öppning får du se en film men en riktigt svart stämning. Tyvärr hamnade jag liksom inte inuti filmen på det sätt jag hade önskat, jag hade väldigt svårt för May som karaktär och brydde mig inte om henne (inte alls som jag gjorde med the woman i The Woman). Sen tycker jag inte filmen är helgjuten vad gäller foto och musik heller. Usch vad jag klagar nu. Det är lite dumt faktiskt för filmen är inte dålig, den var bara lite mindre än jag hoppats.

Idag har Johan och Sofia sett helt andra filmer. Klicka på deras namn för att komma till los skräckosfilmerna.

Publicerat

KEANU

Nästan vilken liten grej som helst kan förändra ens liv om man bara är tillräckligt mottaglig. Det kan vara en händelse, ett ord eller som i dagens fall – en katt.

Rell (Jordan Peele) har ingen direkt livslust längre, ensam, övergiven, nedsutten i en rövsmörig soffa, herregud vad allt är kolsvart för den snubben. Men så dyker han upp, katten, den lille missen med dom snälla ögonen och Rell får en anledning att leva. Han döper katten till Keanu och tillsammans är dom både oslagbara och skiljaktiga.

Rells kompis Clarence (Keegan-Michael Key) är däremot varken ofrivilligt singel eller deprimerad, han är gift och även om äktenskapet kanske inte är direkt passionerat så känner han sig trygg. Så trygg att han utan omsvep kan skicka iväg frugan på en weekendresa med en kompis vars fru inte ska med och det visar sig bli en helg som ingen inblandad kommer glömma.

Keanu är en oförarglig film. Det är enkel humor som antingen går hem eller inte och hos mig funkar den över förväntan bra. Jag fnissar flera gånger och Keanu är söt trots att han är med för lite. Att rösten till katten görs av Keanu Reeves är självklart ett plus även om man bara får höra honom prata en enda gång.

Dessa två huvudrollsskådisar har även gjort Comedy Central-serien Key & Peele och jag undrar om jag inte tycker bättre om filmen på grund av att jag aldrig sett Key & Peele. Jag har liksom ingen relation till snubbarna.

Keanu är ren underhållning för stunden (och inte en sekund senare) och ibland är det precis vad man kan behöva.

Publicerat

JUST FRIENDS

Det är ingen hemlighet att jag har svårt för Ryan Reynolds. Jag har samma åsikt om honom som många har om Adam Sandler, att han ser smått ”efterbliven” ut. Som om han inte är med i matchen, som att det skulle eka tämligen ihåligt om man knackade honom på skalpen.

Men uttrycket ”skam den som ger sig” stämmer allt som oftast. Ser jag tillräckligt många filmer med Ryan Reynolds så borde det rimligtvis dyka upp en film där han är duglig. Eller? Borde det inte det?

I Just friends är Ryan Reynolds faktiskt mer än duglig och jag är den första att erkänna det, med glädje till och med. Jag sågar dom som förtjänar det men aldrig per automatik.

Chris Brander (Reynolds) var en storvuxen kille i skolan. Rätt rejält tjock faktiskt. Han hade det inte så lätt med kompisar men han hade en riktig bästis som stöttade honom i vått och torrt, Jamie (Amy Smart). Chris önskan var dock inte att vara ”bara” bästis med Jamie, han ville mer. Han var tokkär i henne och bestämde sig för att berätta det för henne på skolavslutningen. Självklart gick det åt helvete.

I vuxen ålder är Chris en snygging, jobbar på ett skivbolag och har koll på dom hetaste kändisarna, alltså koll som i att fixa och dona med dom, barnvakta om man så vill. Han blir satt att ”vakta” Samantha James (Anna Faris) samtidigt som han måste åka hem till sin barndoms lilla stad och givetvis har Jamie blivit kvar där, precis som mobbarna och skolans (då) snyggaste sportkille.

Det här är en rolig film. Ryan Reynolds är ROLIG. Han driver med sig själv (även om det såklart står i manus vad han ska säga och göra) och han har en komisk tajming jag inte trodde honom om. Alls. Faktiskt.

En helt okej film om man vill se nåt lagom hjärndött och skojfriskt – och Ryan Reynolds i sitt esse.

Publicerat

I GIVE IT A YEAR

Nat (Rose Byrne) och Josh (Rafe Spall) gifter sig hipp-som-happ efter en kort bekantskap. Olika som dag och natt är det ingen som tror på deras äktenskap och Nats syster (Minnie Driver) säger dom bevingade orden lagom till bröllopsvalsen: Jag ger det ett år. Max. Dom själva är dock fast beslutna att det här är rätt och det är ju fint. Och bra. Och så. Men blott sju månader senare är äktenskapet i gungning. Det blev inte riktigt som dom trodde med kärleken. Det kan ju bli så ibland.

Däremot ger dom inte upp, vilket jag som tittar känner som mycket märkligt. Dom verkar ju inte tycka om varandra, inte alls faktiskt och när dom sitter hos den ännu mer märkliga familjerådgivaren och berättar om sina problem och rådgivaren beter sig så konstigt kan jag inte förstå att dom inte reser sig och går. Istället fortsätter dom prata. Och prata. Och prata. Själv suckar jag. Jag förstår ju inte nånting, är folk såhär knasiga?

Nat arbetar i pumps, Josh skriver på en bok som det aldrig blir nåt av. Dom har familjer från helvetet och ouppfostrade vänner vars plumpa skämt skulle få en bisonoxe att rymma från Kolmården om man tvingades höra skiten. Anna Faris Chloe är den enda karaktär jag känner att jag tycker om och det är inte en stor procent sett till hela persongalleriet.

Det är en mysko film det här. Inte dålig, men mysko.

Publicerat

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]

Publicerat

THE DICTATOR

Det satt två killar i 20-års åldern bakom mig i biografen. När Men in black 3-trailern var slut hörde jag den ena killen säga ”Wååååw, den här måste jag se. Den verkar helt klart spännande.”

Spännande, tänkte jag. Det är väl kanske inte ord som jag skulle använda för att beskriva Men in black men hey, vem vet hur många filmer han sett i sitt liv? Vem är jag att döma? Jag har ju ingen aning.

Nittio minuter senare är The Dictator slut. Eftertexterna har slutat rulla och lamporna tänds. Jag vänder mig om för att titta på killarna bakom mig. Den ena har stora stora ögon och dom är nästan lite vattniga när han vänder sig mot sin kompis och säger: ”Det här kan vara den allra bästa filmen jag någonsin sett.” Där fick jag svar på min fråga. Han kan ha sett tio filmer i sitt liv, topps.

The Dictator spelar i samma liga som Hangover-filmerna och dom flesta flabberierna med Jim Carrey i huvudrollen. Jag vet precis vad jag får när jag köper en biobiljett och jag tycker det är rätt härligt faktiskt. Den kommer definitivt inte upp i Borat-klass, en film som i mitt tycke är en modern komediklassiker men fullt jämförbar med Brüno är den. Fast där Brüno hade några få riktigt höga toppar och ganska mediokra små dalar så är The Dictator mer en helgjuten film. Det är inga meserier, det är hundraprocentig underbältethumor, det är lågt, det är fjantigt och ganska dumt. GANSKA dumt förresten, det är helt jävla AP-DUMT men det är samtidigt precis det jag trodde innan att jag skulle få.

Jag undrar hur The Dictator hade funkat om den hade varit Sacha Baron Cohens första film? Jag undrar hur amerikanarna hade mottagit den skäggige generalen Aladeen under samma premisser som den kazakstanska Borat. Jag tror dom hade blivit rädda, kanske hade han råkat illa ut på riktigt om han hade närmat sig befolkningen utan redigt kamerateam och andra kända skådespelare i närheten. Att skämta om 9/11 är fortfarande inte riktigt kosher även om jag personligen tycker att man kan och bör skämta om allt.

Sacha Baron Cohen är helt gränslös i sin humor. Ingenting är för konstigt eller för äckligt att skämta om. Däremot får jag känslan av att filmbolaget har en annan syn på saken. Flera gånger är det som att en rolig scen inleds och det som borde vara scenens klimax är gravt nedkortad och/eller bortklippt helt. En bajsscen som jag hade rätt höga förväntningar på i dess inledning slutade i ett blekt jahaaa och det tror jag inte var manusförfattarens mening. Hahaha. Hur sjukt lät inte det? ”En bajsscen som jag hade rätt höga förväntningar på”. Hade jag någon cred som recensent så förlorade jag den just precis här men det bjuder jag på. Jag tycker ju det här är kul. Dumt men kul och precis perfekt när man är på det humöret.

Det kostade 430 spänn att ta med familjen på det här lilla fåniga äventyret och att det var värt varenda krona tyckte vi alla fyra.

Publicerat

TAKE ME HOME TONIGHT

Det är sommaren 1988 och det är dags för skolåterträff. Fyra år har gått sen Matt (Topher Grace) slutade plugget och vad har hänt i hans liv? Inte mycket. Han jobbar i den lokala videoaffären tillsammans med sin syster Wendy (Anna Faris) och drömmer fortfarande om skolans snyggaste tjej: Tori Frederking (Teresa Palmer).

Matt och kompisen Barry (Dan Fogler) slår sina kloka huvuden ihop och upprättar en plan för att Matt ska få till det med Tori på festen. En smart plan. En plan som innefattar en stulen värstingbil och en rätt grov arbetsplatslögn.

Take me home tonight är en väldigt autentisk 80-tals film utan att egentligen vara en. Färgerna är helt rätt, soundtracket på pricken (japp, det funkar på mig!) och det är riktigt skönt att samtliga karaktärer ser ut som ”vanligt folk”. Inte ens snyggingarna är AS-SNYGGA utan mer lagom snygga liksom. Topher Grace är lite av en grå mus men han är duktig och Dan Fogler står för filmens komiska inslag. Anna Faris är oftast kul men här har hon en lite för liten roll för att kunna blomma ut ordentligt.

Visst blir jag en smula nostalgisk, visst fnissar jag ibland, visst vet jag hur filmen slutar nästan innan den börjar men ibland räcker det, ibland är det precis alldeles nog. En annan dag kanske jag hade sågat filmen, ytterligare en annan dag kanske jag hyllat den men just idag behövde jag bara ett glas mellanmjölk och ljummen lunchlåda med potatismos.

Publicerat

WHAT´S YOUR NUMBER?

När jag fick ett tips från en filmbloggarkollega om att det här var en film jag bara måååste se så kände jag ”Oooookej” och sen lite harkel på det.

När jag sen såg att samma film finns med på kollegans topp-tio-lista från 2011 så kände jag lite mer ”Ooooookej igen, nu kanske det inte är någon återvändo längre. Då” och eftersom jag är mycket mer verkstad än snack så jag tog helt enkelt tag i saken och tittade på den.

I USA har en kvinna i medeltal under ett helt liv haft sex med drygt 10 olika män. Den informationen ger Ally Darling (Anna Faris) panik. Hon är 20-nånting och har redan lägrat 19 snubbar och nu är planen att det inte ska bli fler. Istället för att försöka träffa någon ny – och förhoppningsvis den rätte (Hey, det är en amerikansk film. Det luktar bröllopsplaner) – så går hon tillbaka i rullarna och försöker hitta den rätte bland sina egna gamla rester.

Det här med återvinning är ju toppen men det finns en gräns. En ganska tydlig gräns. Ja, för mig i alla fall. Det borde finnas en gräns även för Ally speciellt eftersom Colin (Chris Evans oftast i väldigt lite kläder) är hennes granne och den som hjälper henne hitta dom förlorade snubbarna samtidigt som han försöker få henne att förstå att det är han som ska bli nummer 21 (nummer 20 blev chefen som precis gav henne sparken).

Anna Faris är en av dom unga duktiga komiska skådistjejerna som i princip alltid gör det dom ska med sina roller. Faris gör det även här men jag retar mig som tusan på Resylaneöverläppen som på grund av insprutad likstelhet gör att hon inte kan le som folk. Men med ett soundtrack som innehåller både Human Rocket med Devo och Bizarre Love Tringle med New Order så är det klart att jag smälter lite extra.

Ex är oftast ex av en anledning och oftast av en rätt bra anledning. Filmen i sig är inte dålig, snarare rätt underhållande bitvis men den kan inte få mig att ändra inställning angående det jag nyss skrev. Det är vettigare att blicka framåt än bakåt även om man kan lära sig mer av det som varit än det som komma skall. Som vilken typ av kille man inte ska vara ihop med. Till exempel.