Det är nåt med 2018 som förändrat något i mig. Jag har visserligen alltid kunnat gråta till filmer men just i år har jag slagit rekord. Jag gråter liksom till allt. Filmer, Så mycket bättre, fotbollsmatcher, Idol, gulliga tecknade figurer, ja det mesta faktiskt. Det är som om något måste ”ut” ur systemet, nån slags ledsenhet som byggts på dom senaste åren och som måste rensas ut.
Kanske att det beror på att en värld i konstant förändring är ganska jobbig för en trygghetssucker som jag. Jag letar liksom efter något beständigt, trivs med tanken att det finns saker ”som är som dom alltid varit”, även om jag VET att inget sådant existerar och att jag inte är en traditionalist per se. Men jag har mina fasta punkter, dom som bara är mina, dom som inte beror eller kan ändras av någon annan än mig själv. För hur är det nu igen, den enda man till slut KAN lita på och den enda man kommer ha bredvid sig hela sitt liv är sig själv. Är det inte så?
2018 var året John Krasinski gjorde sig ett namn som regissör i och med A Quiet Place. Många skrev att det var hans långfilmsdebut, vilket är fel eftersom det bara behövs en enkel knapptryckning in på IMDb för att se att det är hans tredje film. Jag beslutade mig i alla fall för att leta upp den andra filmen han gjorde, The Hollars, från 2016.
Här får vi en berättelse om familjen Hollar skriven av Jim Strouse, mannen som även ligger bakom manus till små guldkorn som People Places Things och The Incredible Jessica James. John Krasinski regisserar och spelar även en av huvudrollerna, familjens yngre bror John. John är tillsammans med Rebecca (Anna Kendrick) och dom väntar sitt första barn.
När John får ett telefonsamtal att hans mamma Sally (Margo Martindale) hastigt blivit sjuk och att läkarna hittat en hjärntumör stor som en softball i skallen bestämmer han sig för att åka hem till staden han växt upp i, till mamma, pappa (Richard Jenkins) och storebror Ron (Sharlto Copley) för att finnas där som ett stöd.
Grundhistorien är inte något nytt under solen men jag vill påstå att slutresultatet blir något mycket över det ”normala”. Kolla bara in namnen jag satt inom parentes här ovanför. Kolla casten bara! Finns det någon där som inte andas mysig människa? Duon Martindale/Jenkins är sån jävla filmkärlek så jag smäller av. Lägg därtill Randall Park som läkare och Charlie Day som sjuksköterska (och gift med Johns ungdomskärlek) så har du hela skådisensemblen som i en liten ask.
Det fanns ingenting med den här filmen som jag inte kunde ta till mig, ingenting jag inte tyckte om. Den la sig på mig som en eluppvärmd filt och även om jag grät flera gånger så var det gråt av godo, fingråt som man säger.
Ingenting är ju beständigt, ingen lever för evigt. Hur mycket jag än hatar tanken på det så är jag en intelligent människa, jag FATTAR att det är så och att ingen av oss kan göra ett skit åt det. Men ändå. Orättvisan i att bra personer blir sjuka när elaka jävlar kan leva tills dom blir hundra, jag mår illa av det. Och här är det ledsamma kanske inte sjukdomen i sig, det är konsekvenserna av den. Samtidigt får den familjen att tajtas ännu mer och att uppskatta varandra. Fint så ju, egentligen.
Själv sitter jag i soffan, snörvlar och får dödsångest. Tack för det John Krasinski. Det gjorde du bra. Och nej, jag är inte det minsta ironisk, du gjorde det verkligen toppenbra! Det här är en KANONFILM, inget mer eller mindre än så.
Minns du dom där lite smarta och snygga thrillerfilmerna från 90-talet? Color of night med Bruce Willis till exempel? Filmer som handlar om snygga människor, lite twistar och turnar i manuset, lite romance, lite död, lite Hitchcock-vibbar. Allt är lite smoooooth, jävligt snyggt och med sköna toner i form av både musik och muzak i bakgrunden. A simple favor är precis en sån typ av film.
