X&Y

Anna Odell är kvinnan som sällan gör något utan att det blir rubriker. Jag vet inte om rubrikerna i sig är något hon eftersträvar eller om det är något som kommer per automatik om man beter sig annorlunda i det här landet och gör sånt som inte kan placeras i ett speciellt fack? Kanske kan det vara en kombo? Kanske har hon rubrikerna och spaltmeterna att tacka för allt för vad vore Anna Odell utan dessa? Bara ännu en ”knepig” person i periferin som gör udda konst ingen egentligen efterfrågar?

2013 skakade hon om biosverige med Återträffen, filmen där hon spelar sig själv och går på sin klassåterträff där hon konfronterar sin barndoms plågoandar öga mot öga. Gränsen mellan fiktion och verklighet suddades ut och vi var många som satt och knorvlade oss i biofåtöljerna av obehag. Jag tyckte det var kittlande oskönt samtidigt som jag hade svårt att se filmen som ”riktig”. Den befann sig liksom nån annanstans. Som en amöba på rymmen från ett oljigt akvarium. Men med facit i hand, Återträffen är ingenting jämfört med X&Y. X&Y är faktiskt obekväm på riktigt.

Premisserna för filmen är ganska enkla även om slutresultatet skulle kunna analyseras till sista kackerlackan stryper sig själv och lämnar jordelivet. Anna Odell vill göra en film där hon leker med identiteter och får både oss som tittar och skådespelarna att vara osäkra på vad som är verklighet och vad som är fiktion. Hon spelar sig själv och som motspelare har hon valt Mikael Persbrandt, som också spelar sig själv. Tillsammans ska dom gräva i sina personligheter och tar då hjälp av tre skådespelare var som spelar deras olika sidor. Mikael Persbrandt tre personligheter spelas av Thure Lindhardt, Shanti Roney och Trine Dyrholm (Queen Trine! <3)  och Anna Odell spelas av Vera Vitali, Jens Albinus och Sofie Gråbøl – ja, förutom av dom själva då.

Två personer som spelas av åtta skådespelare. Krångligt? Ja, till en början. Svårt att hänga med? Nej. Fiffigt? Ja, som FAN! Jag gillade verkligen upplägget, jag tyckte det var väldigt spännande och helt ärligt, filmen gav mig mer ur rent personlighetsutvecklingsperspektiv än hundra timmar hos en psykolog. Fasiken alltså, det här var coolt! Att liksom ”hacka upp” en person i olika personlighetstyper och sätta ansikten/kropp på dessa, det är inte helt dumt tänkt alls och det är något vi alla skulle kunna använda oss av när vi försöker förstå oss på oss själva.

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen, under första halvtimmen kände jag mest att det här var Anna Odells våta dröm som utspelades på vita duken. Hennes sexuella fantasier kring Mikael Persbrandt och hennes chans att bli ordentligt jävla påsatt av honom en gång för alla. GET A ROOM, liksom! Så kände jag. Hon pratade om honom som ”alfahannen” så många gånger att det inte gick att missförstå hur hon såg på honom.

Persbrandt var den knullbara (och knullvänliga) Mannen i hennes ögon och inte så mycket mer än så. Anna Odell var den knepiga, lite störda men ändå attraktiva kvinnan i Persbrandts ögon. Den sexuella energin dom emellan gick inte att missförstå. Men sen så. Vem är Mikael Persbrandt om man skrapar lite på honom? Vem vill han vara, vad av honom själv vill han visa? Kanske inte det vi alla ser. Detsamma gäller Anna Odell. Hennes blick säger en sak, hennes inre en annan. Hon är osäker, rädd, vill inte bli sedd som äcklig och är förförisk. Persbrandt är en osäker pojke längst därinne men vem tror på det, han är ju förste-älskaren, casanovan, alfahannen.

Det finns så mycket att skriva om filmen, så mycket att prata om, så mycket att fundera på ett par varv till. Som det här att Anna Odell vill ha en konstbebis, hon vill ha ett barn med Mikael Persbrandt som pappa. Visserligen vill hon ha den inom det konstprojekt som filmen är men det är ju ändå verkligt, ett barn är ett barn. Och ja, nu har hon ett barn. Vem som är pappa vill hon inte säga. Smart drag, det får såna som mig att fortsätta undra. Vad är verklighet, vad är film och spelar något av det någon roll?

 

 

.

Det här var december månads filmspanarfilm och jag såg den tillsammans med mina kvinnliga filmbloggarkompisar Sofia och Cecilia. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

ÅTERTRÄFFEN

Namnet Anna Odell kanske mest känns igen som konstfackseleven som irrade runt på Liljeholmsbron en januarikväll 2009, iscensatte ett självmordsförsök, blev hjälpt av polis, omhändertagen av psykvården och som dokumenterade det hela för att visa hur det går till i vården – inifrån. Det slutade med examensarbetet ”Okänd kvinna 2009-349701” och kilometervis massmedialt utrymme.

Nu har det gått fyra år och Anna Odell har återigen satt sig själv i fokus men denna gång i en film. Återträffen som idé kom till när hon inte blev bjuden på sin egen klassåterträff. I denna film precis som i examensarbetet är hon själv i strålkastarljuset, hon spelar sig själv, men det hon belyser är allmängiltigt, det kan hända – och händer – många andra. Psykisk ohälsa, mobbing och kanske även vuxenmobbing, det är inga lättsamma ämnen hon sätter tänderna i.

Jag sitter i biosalongen och känner mig som en tonåring. Utan att överdriva så drar jag ner medelåldern med en sisådär tjugo år och jag frågar mig hur det kommer sig. Varför är det så många äldre i salongen? Är det för denna målgrupp filmen är gjord? Är det tanter och farbröder som läser tidningar och ser alla superhöga betyg som filmen fått (kolla här) som vallfärdar till biografen eller är det för att filmen fått SF´s smultronställetmärkning och då per automatik är en bra film? Jag vet inte varför alla pensionärerna är där men jag vet varför jag är där. Jag är nyfiken på filmen för den kommer bli – och är – en snackis.

I filmen blir Anna Odell bjuden på klassåterträffen. Det var tjugo år sedan dom slutade nionde klass i Enskede skola och nu var det dags för paaaartääääääääyy och alla var där. Anna bestämmer sig för att en gång för alla göra upp med sina barndoms mobbare och ställer sig upp och håller ett tal som svider rätt rejält på många håll. Det är ett modigt tal och om man kan ta ut det ur sitt sammanhang så borde det ha räckt med det. Men, Anna vill såklart testa gränser och filmen går ut på vad hon tror att hennes fd klasskamrater tror skulle ha hänt om hon blivit bjuden.

Återträffen bör inte jämföras med andra filmer, inte ens med Thomas Vinterbergs Festen som jag hört att vissa gjort. Jag tycker inte Återträffen bör ses som en film i vanlig mening alls. Återträffen är ett projekt och filmen är ett sätt för Anna Odell att dokumentera detta. Ett smart sätt tycker jag, det är betydligt lättare att nå ut till många med en film än med en uppsats och projektet i sig är intressant, frågan jag ställer mig är bara: varför?

Det där varför gäckar mig precis som en del andra saker med filmen. Scenerna inifrån skolan till exempel, jag skulle kunna svära på att det var Sofia skola, inte Enskede. Jag har färgsatt delar av Enskede skola och kände inte igen mig alls. En sån dum liten fråga kan jag fastna i, så onödigt men det blir så ibland. Fick Anna inte filma inuti rätt skola? Varför i såna fall? Ville hon filma i en skola som såg ut som hon mindes skolan , inte i en med nymålade korridorer? En skitgrej i det stora hela men fastnar man så fastnar man.

Sen undrar jag hur Anna tänker för sin egen del. Mår hon bättre i själen nu när filmen är gjord och belackarnas namn är framdragna ur mörkret? Är det alltid viktigt att kräva ett avslut, att få svar på frågor? Det finns en preskriptionstid på brott men kränkningar, preskriberas dessa först när offret säger att allt är okej? Är det vettigt att göra sig till ett offer år ut och år in, att fastna i sånt som hände i sin barndom? När får man liksom bara sopa av sig smutsen från snickarbyxorna, acceptera det som varit, gå vidare och bli herre över sitt eget liv?

I en scen i filmen säger Anna till en av sina värsta mobbare: ”Vad skulle du göra om din dotter blev mobbad?”. Han skrattar rått och säger: ”Det skulle hon aldrig kunna bli. Hon är alldeles för stark för det.” ”Men vad skulle hon göra då?”, frågar Anna och mobbaren tittar på henne och säger: ”Slå tillbaka. Ge igen.”

Är det det Anna gjort nu? Har hon gett igen?