Etikett: Anna Paquin

Publicerat

Måndagar med Matt: FINDING FORRESTER

Matt Damon är en spännande liten gynnare. Han kombinerar jättestora roller i storfilmer med lite mer lågmälda alster och biroller så små att hostar man på fel ställe så riskerar man missa hans närvaro. Just det hände mig när jag tittade på Finding Forrester.

Jag såg hela filmen – trodde jag – men måste ha förflyttat blicken nån halvmeter åt sidan för ett par sekunder för Matt Damons Steven Sanderson var ingen man jag la märke till. Så jag fick spola tillbaka. Leta. Ta fram förstoringsglaset. Putsa det. Kisa. Och DÅ, ja, kanske kanske en liten Matt Damon dök upp där minsann! Men det är klart att hans namn om än i knappt läsbara bokstäver säljer in en film. Jag är ett levande bevis på att jag aldrig sett den här filmen om det inte var för honom trots att Gus Van Sant regisserat och Sean Connery spelar huvudrollen. Jag trodde helt enkelt inte att filmen skulle vara bra. Filmaffischer som ser ut som Paulo Coelho-pockets är sällan det.

Precis som i Good Will Hunting handlar Finding Forrester om en otippad högintelligent ung pojke, denna gång en fattig svart kille vid namn Jamal Wallace (Rob Brown). Och precis som i Good Will Hunting springer pojken på en otippad omtänksam äldre vis fadersgestalt som här heter Willam Forrester (Sean Connery). Alltså, hela filmen är så motståndslös att jag knappt vet vad jag ska skriva. Den är som att äta rostbröd utan pålägg och utan rost. Inget tuggmotstånd, inga vitaminer, ingen smak, ingenting.

136 minuter i Gus Van Sants sällskap kan vara underbart även om det är eftertänksamt och saktfärdigt berättat men i det här fallet är filmen bara långsam och tråkig. Det finns inget Van Sant:skt i uttrycket, inget finurligt, inget udda. Sean Connery spelar dessutom över. Galet va? Över! Under första halvan av filmen hade jag hopp, den kändes lite mysig, lite skön. Sen blev den till…ingenting.

Matt Damons microsekund i strålkastarljuset går inte att recensera. Filmen däremot, den går.

Nu tar Måndagar med Matt lite semester och återkommer om två veckor (30/12). Det finns så många filmer jag vill ha med så han får helt enkelt hänga med även en bit in på nästa år.

Publicerat

Måndagar med Matt: MARGARET

Alla som nån gång varit tonårsföräldrar vet hur jävla enerverande det är med ungdomar som skriker för att föra fram sitt budskap. Kombinationen VRÅL och DRYGHET är inte heller så värst trevlig, inte ens om det är ens eget fantastiska barn som beter sig på detta sätt.

Att då försöka hitta någon form av underhållningsvärde i att se och höra Anna Paquin bete sig på detta vis i närmare två timmar är too much för mig. Öronen stänger av först, sen ögonen (för hon är så jävla bitchig mot alla i sin omgivning och hon är det – faktiskt – helt utan anledning!) och till sist hjärnan. Och när det bara är lukt, känsel och paranormal activity kvar av sinnena i kroppen då har den här filmen förlorat allt hopp för mig vilket antagligen är synd för det kan mycket väl vara en bra film JAGHARBARAINGENAAAAANINGOMDEEEEEEEEET.

Mark Ruffalo kör buss och under ett arbetspass får han ögonkontakt med Anna Paquin. Sen är det nån stor sombrero inblandad. Nåja. Mark Ruffalo kör i alla fall på en kvinna som sedan avlider i Anna Paquins armar och sen går hon bananas i tonårig hormon-och-noll-koll-träsket.

Det är dom små rollerna som gör att jag inte sågar sönder filmen helt i smådelar. Jean Reno som ny flirt till Paquins mamma och Mark Ruffalo är såklart bra som den dumdryga busschauffören. Men Anna Paquin? Vad håller hon på med? Borde hon få göra film mer? Jag är skeptisk.

Matt Damon har en liten roll i filmen, han spelar Mr Aaron, en beige lärare som Anna Paquins tonårstrasiga karaktär försöker lura skjortan av genom att säga att han tafsat på henne. Det är inte många minuter han syns i bild ändå minns man honom väl. Är det beviset för att han kan sitt jobb? Att han gör sand till guld? Ja, för mig är det det.

Publicerat

A WALK ON THE MOON

Tänk att det kan vara så hett att vara blus-försäljare. Det var det aldrig nån SYO-konsulent som sa i skolan.

Här är det mannen med det bakvända namnet Walker Jerome (Viggo Mortensen) som säljer blusar och lever livet så enkelt som bara han kan. Nöjd, glad, lugn, solbränd med uppknäppt skjorta och fri som en fågel, Walker är en soft snubbe helt enkelt och den totala motsatsen till Pearls äkta man Marty.

Pearl (Diane Lane) har varit ihop med sin Marty (Liev Schreiber) så länge hon kan minnas. Första dottern kom tidigt, den andra också och sen har livet bara flutit på. Inga direkta ups men heller inga rediga downs, livet har helt enkelt tragglat på i nån slags 37-gradig genomskinlig slajm. Mötet med Walker väcker Pearl på sätt hon inte är beredd på, kan hon ens stava till passion längre?

A walk on the moon är en fin liten film som handlar om det mest vanliga av problem, vardagstristess och när ett egentligen bra förhållande går i stå. Det sköna med den här filmen är att dom stora rollerna spelas av vuxna människor som faktiskt beter sig som vuxna människor vilket inte är en helt vanlig kombination i amerikansk film. Minns bara Unfaithful från 2002 (även den med Diane Lane i huvudrollen) där  trion Richard Gere, Lane och Olivier Martinez gör något helt annat än visar upp normalt beteende efter en otrohet, givetvis med ett icke välskrivet over-the-top-manus som grund.

Jag gillade det mesta med den här filmen, Anna Paquin exkluderad. Jag är ofantligt trött på henne just nu. Måste hon vara med överallt? Ö V E R A L L T? Well?

Publicerat

STRAIGHT A´S

När en film leder till en annan kan det ibland vara medvetet men lika ofta omedvetet.

Sex lektioner i kärlek ledde mig till den här filmen, eller indirekt – Ryan Philippe. Att en sån väldans bra skådis kan spela över på det sätt han gör här är imponerande. Detsamma gäller Anna Paquin, fast tvärtom. Hon underpresterar i det tysta. Luke Wilson är väl oftast blek?

Menlös film med barnskådespelare som försöker sitt yttersta, men dom funkar inte dom heller. Jag vet inte om jag är besviken på filmen, jag tror inte det, jag hade inga förväntningar innan jag såg den och inget vettigt att tillföra efteråt heller.

Publicerat

Fredagsfemman # 80

5. Det här eländet Windows 8…

Alla dom här streamingtjänsterna, Viaplay, Voddler och allt vad dom heter är ju jättebra MEN jag har inte fått någon av dom att funka på Windows 8. Nu är Windows 8 ett påhitt från nån tämligen masochistiskt lagd programmerare och ett system så fullkomligt ologiskt att jag sliter mitt hår för att lära mig skiten en minismula varenda dag men det jag skulle vilja veta innan jag ansluter mig till Netflix-världen är om det funkar på Windows 8. Nån som vet?

 

4. Nå? Går ni och ser Vittra nu? Seså. App-app-app.

 

 

 

 

 

3. Anna Paquin

Det har fallit sig så att jag den sista tiden sett en hel del filmer med Anna Paquin i rollistan. Helt random alltså, inte nån endaste baktanke med det. Men ju fler filmer jag ser med henne ju mindre bra tycker jag att hon är. I Pianot är hon underbar men då är hon ett litet barn. Bara för att ett litet barn är en bra skådespelare blir hen inte per automatik en toppenskådis när hen blir äldre. Vi är nog många som har utvecklats en hel del sen vi var tio – åt alla möjliga och omöjliga håll. Kanske har även Anna Paquin det? Kanske inte alltid åt det yrkesmässiga toppenhållet? Eller? Är jag helt ute och cyklar nu?

 

2. Heja film-twitter-info!

Bruce Willis skulle ha varit med i Expendables 3. Nu ska han inte det, han är kickad då han enligt Sylvester Stallone själv är ”GREEDY AND LAZY. A SURE FORMULA FOR CAREER FAILURE”. Stallone menar allvar, hey det är STORA bokstäver vi snackar om här. Han tar i från tårna precis som han gjorde i tweetet innan detta: ”WILLIS OUT…HARRISON FORD IN!!!! GREAT NEWS !!!!! Been waiting years for this!!!!” Ordagrant citerat. Det är SÅ ballt att få denna info i realtid av källan själv. Det behövs inga felciterade skvallertidningar, inga paparazzis, inga ”journalister” med löpsedelsfantasier. Twitter är da shit när det kommer till information.

 

 

1. Filmspanarsemestern är över. Yihaaa!

Efter en somrig paus i filmspaneriet är det dags för Filmspanarna att ses igen imorgon. Elysium på bio, middag efteråt, massor med filmprat och jättekul att se alla igen. Som vanligt gäller det att OM du har en filmblogg och OM du vill vara med i Filmspanarna men inte fått någon inbjudan till träffen – mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se).

 

Publicerat

Jane Campion-vecka: PIANOT

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ada MacGrath (Holly Hunter) har ingen lust att prata. Hon var sex år när hon slutade och har inga planer på att börja igen. Hon kommunicerar med teckenspråk och genom sitt älskade piano. Nu ska hon, hennes dotter, alla koffertar OCH pianot forslas från Skottland till Nya Zealand och till mannen som snart ska bli hennes äkta sådana. Alistair (Sam Neill) heter han.

Alistair är en handlingens man, en hård karlakarl som inte är mycket för bjäfs och starka känslor och första anblicken av Ada var kanske inte det han först trott. Att bli bortgift bara sådär kan inte vara någon lek, det finns liksom ingen återvändo varken för mannen eller kvinnan hur dålig kemi det än är mellan dom.

Jag såg Pianot för första gången när den kom (1993) och för andra gången alldeles nyss. Det är ett tjugoårigt gap, ett gap som har fått mig att se filmen med helt nya ögon. När jag såg den första gången älskade jag bilderna, musiken och Sam Neill men jag hade ohyggligt svårt för Holly Hunter, Anna Paquin och Holly Hunters frisyr. Den var som en äcklig kvinnlig variant av männens skepparkrans och den gjorde mig irriterad. Att Anna Paquin fick en Oscar för Bästa kvinnliga biroll endast 11 år gammal kunde jag inte riktigt förstå. Jag tyckte mest att hon var ett barn med ovanligt uppspärrade ögon.

Nu när jag ser den inser jag hur otroligt bra Holly Hunter gör den här rollen, hur hon går in i den med varenda kroppslig cell och att hon sannorlikt hade kunnat lägga av sitt skådespelande efter detta då hon aldrig kommer att kunna göra något liknande igen.

Jag tycker fortfarande om Sam Neill men Harvey Keitel är den som växt mest i mina ögon. Hans saftiga uppenbarelse när han naken dammar av pianot la jag knappt märke till sist, som 21-åring var han antagligen inte min typ av man. Sam Neill däremot, han har varit det sedan urminnes tider. Anna Paquin då? Vad tycker jag om henne när jag ser på henne med vuxna föräldraögon? Hon är FENOMENAL. Hon är FANTASTISK. Så många barnskådespelare jag sett genom åren och som gett mig stora skälvan, alltså, hon är något helt unikt i den här filmen. Jag punktmarkerar hennes ögon, försöker se om hon för en sekund eller två tappar fokus men nej, hon är där, hon är precis lika inne i sin roll som Holly Hunter vilket är ovanligt att ett barn klarar av.

Nu när jag skulle se om den fastnade min blick av en slump på en recension på Lovefilms sajt. En kvinna som kallar sig Olga från Sundbyberg skrev ”Alla mäns dröm, en kvinna som inte har någon röst” och det är en mening jag inte riktigt kan släppa. Filmen fick en helt ny infallsvinkel av dom där orden. Är det så att Drömkvinnan inte kan prata, tycker män så? Hur många extra dimensioner får Holly Hunters karaktär bara av det faktum att hon inte säger nåt? Skulle filmen ens funka om hon inte var stum?

Det finns många frågor och kanske finns det många svar, eller inga alls, jag vet inte. Jag ser klart filmen och bestämmer mig för att låta den vara precis som den är, att inte tänka på om snubbar vill att kvinnor ska prata eller inte för det är inget stort problem. Däremot är Pianot en film som växt och som nu är det närmaste perfektion man kan komma. Det är vackert, det är sorgligt, det är dramatiskt, passionerat och fint och jag lyfter på mössan och kapitulerar från hjässan till stortånaglarna. En klassiker är vad det är!

1993:

2012:

 

Publicerat

ALMOST FAMOUS

Det finns vissa filmer som är svårare än andra att skriva om. The Big Lebowski var en av dom, filmen jag skriver om idag är en annan. Filmer som älskas av många och som analyserats som om recensioner vore mikrobiologi.

Jag har dragit mig för att skriva om Almost famous trots att jag tokgillade den när jag såg den första gången. Det var många år sen nu, mycket kan hända, smaken förändras och jag har varit uppriktigt jätterädd att mitt minne av filmen ska spela mig ett spratt. Därför har jag inte sett om den, inte förrän nu, elva år senare.

Jag behöver ett färskt minne för att skriva en fungerande text och efter att ha läst Addepladdes recension och gjort en mental våg åt att den obligatoriska femman ”bara” blev en fyra så vågade jag mig på att se filmen igen. Inte ångestfritt, inte alls, men det var med ett visst pirr i magen jag stoppade filmen i spelaren.

Det börjar direkt med Atticus Finch. Lärarmamman (Frances McDormand) diskuterar To kill a mockingbird med sin hyperintelligenta son William (Michael Angarano) och jag blir glad. Jag har nyligen sett To kill a mockingbird och denna lilla scen får en tydligare mening än den fick sist. Referenser till populärkulturella företeelser i all ära men dom tappar lite av ouuumppfffet om man inte känner till bakgrunden. Det är ju bara att läsa en krönika av Andres Lokko eller försöka förstå sig på Glenn Killing i manegen, det går  inte om man inte är väl bevandrad i musikhistorien. Vad hjälper det om nån jämför en banan med Nick Cave eller om jag hör att någon fick sitt hjärta krossat av Marc Bolan om jag inte vet vem Nick Cave eller Marc Bolan är. Bara en parentes. Liksom.

Den lillgamla William växer upp en smula (och blir Patrick Fugit) och fyller femton. Han är ett musikaliskt uppslagsverk, en skriftlig virtous och skriver egna fanzines om band han gillar. När han får en chans att skriva om bandet Stillwater för Rolling Stone Magazine och samtidigt följa med dom på deras konsertturné är lyckan fullkomlig. Han lär känna Penny Lane (Kate Hudson), en änglalik uppenbarelse nästan lika ung som han själv och hon faller som en gråsten för bandets sångare Russell Hammond (Billy Crudup).

Jag tittar på William och ser nåt märkligt, jag ser mig själv. Den parallellen drog jag inte alls sist jag såg filmen. Jag var också yngre än mina klasskamrater, i och för sig såg jag inte yngre ut (vilket är ett av Williams problem) men när det gällde blev jag alltid behandlad efter mitt faktiska födelseår. När alla andra fyllde 15 och jag 14, det VAR skillnad, det var piss fakiskt. Eller när jag fick planka in på studentfesten för att det var 18-årsgräns. Precis som William var jag värsta nörden och jag skrev och gav ut diverse hittepåtidningar min mamma fick trycka upp på jobbets kopiator, bland annat en HÄSTTIDNING som jag skrev och drev tillsammans med kompisen Ulrika. Det är nåt ingen människa på jooooorden kan fatta idag, än mindre jag själv, men den hade stadiga prenumeranter och gav flera kronor i inkomst per nummer.

Jag undrar varför jag inte såg detta sist? Kanske av samma orsak som att jag inte greppade Atticus Finch-grejen eller att jag inte riktigt förstod vilken tillväxthämmande mamma Frances McDormands karaktär faktiskt är. Tänk vilken skada hon hade kunnat göra om hennes barn varit aningens svagare personligheter. Men åren går. Jag BLIR klokare. Hästfascinationen är long gone – och tack gode någon för det – men jag älskar fortfarande nörderier och människor som verkligen går in för sin grej till hundra procent oavsett vad det handlar om. William är en hjälte och borde kunna vara någon att se upp till även för kids idag. Där Harry Potter har sitt trollspö har William Miller sin penna och dom båda förändrar både den yttre världen och sina egna på skönt personliga vis. Det handlar om att växa upp, om att kunna lägga ihop ett och ett och förstå konsekvenserna av summan. William fattar prylen. Han blir cool, till slut.

Regissören Cameron Crowe har fått ihop ett persongalleri som i många fall var i lindan av sina karriärer.  Zooey Deschanel var tjugo år när Almost famous gjordes och hon ser exakt likadan ut idag. Hur många av oss kan skylta med en sån grej? Jag menar, är det ens möjligt? Billy Crudup hade gjort småroller i Alla säger I love you och Sleepers och en lite större i The Hi-Lo Country men förutom detta var han tämligen okänd. Patrick Fugit hade aldrig ens spelat med i en långfilm förut och för Kate Hudson var Almost famous det stora genombrottet. Det var modigt av Cameron Crowe. Han tog inga genvägar, han skrev ett självbiografiskt manus, regisserade filmen och lyssnade hela tiden på sitt hjärta. Det är så det känns när jag tittar på filmen. Engagemang, kärlek åsså lite härlig Philip Seymour Hoffman-förtrollning på toppen.

Almost famous är ett solklart fall av nutida filmhistoria. Det är ett oklanderligt hantverk och lika synd som jag tycker det är att jag inte har någon relation alls till musiken i filmen lika häftigt är det att få vara med på resan och fatta grejen – ändå. Men vad var det jag var så rädd för? Att den här filmen skulle bli en ny En prins i New York för mig? Är det nåt att vara skraj för? Shit happens, det gör ju det, men oftast blir det bra till slut även om det inte blir som man på förhand trott och planerat.

Jag avslutar helt enkelt med något så icke-mig som ett citat från en låttext av Rod Stewart. Så är det och så får det bli.

Make the best out of the bad, just laugh it off

You didn´t have to come here anyway

So remember, every picture tells a story

Don´t it?

När jag såg filmen 2001:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

Scream 4

Första gången jag hör en rolig historia (som på riktigt ÄR rolig, vilket inte är så många) så skrattar jag. Andra gången jag hör den kanske jag fnissar igenkännande. Tredje gången drar jag lite på munnen, nickar lite, säger ”jaja, den var ju kul FÖRSTA GÅNGEN” och fjärde gången är det som att plocka upp en redan urtuggad Hubbabubba från trottoarkanten och stoppa i munnen.

Visst är det roligt att återse Neve Campbell som Sidney Prescott för fjärde gången men jag skulle lika gärna se henne i någon ny roll. Fast hon är samtidigt smart. Jag antar att lönen hon fick för denna film gör henne tillräckligt ekonomiskt oberoende att hon kan tacka nej till en massa annat, till exempel roller som faktiskt kräver något av henne som skådespelerska.

Emma Roberts är en mänsklig tjejig Disneykaraktär personifierad, jag tror banne mig hon suttit modell för Rapunzel i Trassel. Courteney Cox ser precis ut som hon gör i Cougar town: uppstramad, fullbotoxad och ganska olik en ”svennebananig” 47-åring. Hon kommer närma sig Cher-looken ju äldre hon blir, tro mig. Vad hon sett i David Arquette har jag aldrig förstått mig på och här spelar han Dewey Riley, igen, med samma töntiga mustasch och det är en rollfigur som aldrig varit särskilt kul.

Nu kan man ju tycka att jag är aningens snäv i mitt synfält eftersom jag fokuserar mer på skådespelarnas utseende än på filmen men HERREGUD, VAD SKA JAG GÖRA DÅ? Filmen är ju CRAP!

Filmens tagline är ”New decade. New rules.” Ingenting kunde vara mer rätt. Det här decenniet har jag bestämt mig för att aldrig, eller enbart i yttersta nödfall, se en film som är del 4 eller högre i en filmserie där redan del 3 började balla ur och denna regel har kommit till enbart tack vare Scream 4.