En gång när jag var på semester i Los Angeles höll jag på att få stryk av en svart pundare på grund av texten på min T-shirt. Det var en svart tröja med vit text som löd ”I was born this colour. Judge my mind”.
Jag kan nånstans förstå att den upplevdes som en provokation även om det inte på något sätt var meningen. Det jag däremot undrade – och kanske hade frågat vederbörande om han inte varit så arg och så under drogpåverkan – var varför. Har svarta ensamrätt på att bli utsatta för fördomar? Jag menar, hur kul tror han att det är att vara blondin i vissa lägen? Inte så kul kan jag säga. Att jag själv inte är blond längre har ingenting med omvärldens syn på mig att göra men likväl blir blondiner utsatta för en hel del spott och spe. Hur får man plats med fyra blondiner på en stol? Man vänder den upp och ner. Såna skämt dräller det ju av.
I White Chicks har hela filmfamiljen Wayans samarbetat och resultatet blev – tro´t eller ej – en bitvis hejdlöst rolig komedi om FBI-agenter utklädda till dumma blondiner med peruker, blå kontaktlinser och blekt kroppssmink. Dom ser rätt äckliga ut och i verkliga livet hade dom nog mer sett som albinos än som snygga blondiner men what the heck, det är Hollywood och det är fånigt som tusan men jag skrattar ju så vad är problemet?
FBI-agenterna Kevin (Marlon Wayans) och Marcus (Shawn Wayans) ska alltså försöka beskydda två hotellarvtagerskor från att kidnappas och detta genom att klä ut sig. Keenen Ivory Wayans står bakom kameran och själv låg jag i sängen och försökte förmå mig att stänga av TV:n när filmen visades på SVT men det gick inte. Jag skulle upp tidigt och borde ha prioriterat sömn men när kroppen vill garva är det bara att låta den göra det.
White Chicks tilltalar min infantila kiss-och-bajshumor och gillar man inte den typen av komik är det ingen idé att ens fundera på att se filmen. Jag däremot, jag hade en riktig kul stund.
