Etikett: Anne Hathaway

Publicerat

Trailer: One day

Okej. Såhär är det. Nu har jag sett trailern till höstens stora filmsnackis One day och jag är skapligt förbannad.

Varför måste en trailer nödvändigtvis och så ofta visa HELA JÄVLA FILMEN?

Nu har jag visserligen läst boken och vet därmed vad som kommer hända men för alla som kanske inte läst den men vill se filmen ändå så är trailern en spoilerbomb av guds nåde.  

Less is more är något som filmbolagsmänniskor verkligen borde lära sig men det verkar vara en kunskap lika svår att hacka i sig som att få någon blind från födseln att se igen. Fan, filmtittare är väl inga idioter, eller är vi det? Måste vi bli serverade ett smörgåsbord av hela filmen från start till mål för att vi ska betala en hundring (eller mer) och gå och se hela filmen?

På mig har i alla fall denna typ av trailers precis motsatt effekt.  Se bara trailern till Kyss mig som går på bio nu. Det är som att snabbspola sig igenom hela filmen på knappa två minuter och trots att jag tror att det är en helt okej film så blir jag noll procent sugen på att se den.

Spänning och förväntan är två viktiga parametrar för att locka folk till biograferna. Att radera detta med att klippa ihop en lång jävla trailer som skulle kunna få shimpanserna på Kolmården att återberätta hela filmen det är inte bara klantigt, det är nedvärderande, det är TASKIGT tamejfan.

Här är trailern till One day, men kom ihåg att jag varnade dig.

Publicerat

Rachel getting married

På varje bröllop med självaktning står det en tjomme i ett hörn och filmar. Denne filmare kan vara sanktionerad av det lyckliga paret men lika gärna kan det vara någon som på eget bevåg inte vill missa chansen att föreviga en skandal och i förlängningen ligga bakom en YouTube-snackis.

Att se Rachel getting married är som att se en sådan icke-sanktionerad bröllopsfilm där samme ganska obegåvade filmare även ska göra en sorts inför-film för att presentera familjemedlemmarnas relationer för oss som tittar. Nu har nog inte Jonathan Demme tänkt sig att det ska kännas så men likväl gör det det – för mig.

Kym (Anne Hathaway) kommer ut från ett behandlings/avgiftningshem precis i lagom tid för syster Rachels (Rosemarie DeWitt) bröllop. Rachels bästa väninna, den snipiga Emma, ska vara tärna och det gör Kym förbannad. Kim är förbannad på mycket, hon är också centrum i sin egen värld och ser till att hamna i centrum i alla andras också.

Att se systrarnas mamma – Debra Winger – gör mig nästan lika glad som om det varit min egen jag inte sett på länge. Jag tycker så mycket om Debra Winger, jag skulle vilja krama henne och aldrig släppa taget. Systrarnas pappa spelas av Bill Irwin som är en riktig Niklas Wikegård-kopia.

Ett stort problem med filmen är att Anne Hathaway lider av ”Angelina Jolie-syndromet”, hon är alldeles för snygg för att kunna spela trovärdigt ful. Att klippa henne i hackig page gör henne inte missbrukartrasig och det enda jag ser är Anne Hathaway i illa klippt frilla, no more no less.

Jag tycker tyvärr det här är en rätt menlös film. Jag vet inte vad den vill säga men jag fattar att även Jonathan Demme behöver pengar till mat och hyra. Det är min enda förklaring till att hans namn pryder omslaget.

Detsamma gäller Anne Hathaway.

Här finns filmen att hyra.

 

Publicerat

Love and other drugs

Jamie (Jake Gyllenhaal) är en såndär kille som skulle kunna sälja sin mormor för rätt provision. Han är även en sån kille som skulle sälja henne snyggt, med ett charmigt leende till extremt överpris och ändå få köparen att känna sig toknöjd efteråt. En sådan försäljare är Jamie.

När han börjar som säljare på läkemedelsföretaget Pfizer och med hjälp av sitt breda leende, hundögon, blombuketter och ett jävla driv ska försöka få läkare att skriva ut Zoloft istället för Prozac och därmed ge honom själv klirr i kassan träffar han på Maggie (Anne Hathaway), en übervacker kvinna med perfekta mörkbruna lockar. Denna Maggie tar sig så långt in i Jamies hjärta att han för första gången i sitt liv håller sin promiskuösa gigolostil i schack och faktiskt känner något.

Om handlingen hade slutat där hade Love and other drugs varit vilken romantisk komedi som helst. Nu är det inte det. Maggie har nämligen Parkinson och med detta invävs en annan problematik, den där om svårigheten att vara anhörig och stå bredvid, den där om den cyniska läkemedelsbranschen, om amerikansk sjukvård, om en svår sjukdom mot vilken det inte finns något botemedel.

Love and other drugs är en film som vill mycket, den vill så jävla mycket att det istället inte blir nånting. Det är en romantisk komedi som inte är särskilt rolig. Att kasta in Jamies tjocka, rätt äckliga loser-bror som sidekick är ingen genomtänkt tanke, inte heller att när filmen är som mest känslig och skulle kunna vridas till att bli en riktig snyftare skriva in ett pyjamasparty i handlingen där dom festande männen är fullt påklädda, kvinnorna på sin höjd har BH, Jamie käkar en av Pfizers största succéer genom alla tider – ta-daaaaaam, Viagra! – och avslutar kvällen med en trekant vid poolkanten.

Det är mycket naket i filmen. Många scener med Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway helnäck i helfigur och det är nakna bröst här och nakna bröst där. Inget fel med nåt utav det om det för handlingen framåt men för mig känns det mest onödigt. Konstigt nog verkar inte Anne Hathaway tycka detsamma. Hon är modig, nåt annat kan jag inte säga.

Kemin mellan huvudrollsinnehavarna fungerar alldeles utmärkt, filmen som sådan går alldeles jättebra att se – EN gång – men för mig är den alldeles för spretig för att få bättre betyg än något ljummet ordinärt godkänt.