Etikett: Anthony Heald

Publicerat

NÄR LAMMEN TYSTNAR

Det börjar redan vid joggingturen. Agent Clarice Starling (Jodie Foster) springer genom skog och mark med avundsvärt lätta steg och trots att tröjan vittnar om grav transpiration är hon knappt andfådd när hon mitt i löparrundan blir inkallad till möte med FBI-chefen Jack Crawford (Scott Glenn).

Seriemördaren ”Buffalo Bill” är på fri fot och FBI misstänker att den inspärrade ökända psykiatern och tillika mördarkannibalen Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) skulle kunna ge en korrekt gärningsmannaprofil och Crawford vill skicka FBI-eleven Starling på sitt livs första, största och otäckaste uppdrag i karriären – en tripp till fängelse och ett möte med Dr Lecter.

Det är tjugotre år sedan jag såg När lammen tystnar första gången. Det var en stämning i salongen som jag inte känt av sen dess, en tung tystnad, en spänning som nästan gick att ta på. Jag har varken förr eller senare hört en skock människor andas i takt på samma sätt, det gick att skära i luften med smörkniv. Att se filmen hemma blir naturligtvis inte samma sak, dels för att jag redan sett den, dels för att det inte går att jämföra ett vardagsrum med en fullsatt biosalong hur gärna många än försöker.

När lammen tystnar är en film som spelar i samma liga som Seven tycker jag, båda är liksom larger-than-life-thrillers. Första gången man ser dessa filmer tappar man hakan och ingenting blir sig likt igen och alla tittningar efter det får en att älska film som historieberättarmedium än mer än man gjorde innan.

Jag lägger mig platt, jag gör det. Vad jag än tycker om Anthony Hopkins överspelarfasoner nuförtiden, Hannibal Lecter är hans paradroll och många generationer framöver kommer minnas honom såhär. Jodie Foster är också helt lysande som unga Clarice, hon känns så himla självklar. Hade filmen kommit nu hade hon varit en feministikon med sin stil, sitt sätt och yrkesval, i början på nittiotalet var det inte alls samma diskussioner. Kanske är det därför filmen fortfarande håller så bra, att den känns lika stark nu som då.

Det är en komplex liten film, det finns mer att fundera över än vad ögonen först ser. Eller så är det världens mest tok-strejta thriller och jag vill göra den större än den är. Skitisamma. Det är en kanonfilm!

När jag såg filmen 1991:

När jag såg filmen 2014:

 

Publicerat

JURYN – A TIME TO KILL

Ibland försöker jag smyga in lite tänkvärd film i mina barns liv. Det är mycket Ally McBeal:ande, Vänner-maraton, orcher och superhjältar när dom får välja fritt – vilket dom får – men ibland sätter jag ner foten och uppmanar till gemensamt filmmys medelst ”riktig” film.

Säger jag ordet advokat jublar dottern och då är jag hemma, sonen hänger på det mesta bara det inte är en massa mord och blod och sånt. Med tanke på det som händer i Sverige idag med främlingsfientlighet och rasism och prat för och emot bortklippta scener ur Kalle Ankas jul så kändes Juryn – A time to kill som ett utmärkt val av film. En historia som uppmanar till eftertanke och en värld som faktiskt inte är enbart svart eller vit förpackad i ett filmiskt fodral med så många kända ansikten att barnen inte för en sekund tappar koncentrationen.

Carl Lee Hailey (Samuel L Jackson) är en trofast familjefar. När hans tioåriga dotter blir nedslagen, våldtagen och svårt slagen av två trashiga hillbillies flippar han. Han känner på sig att dom kommer bli frikända så han laddar geväret och skjuter pojkarna mitt framför ögonen på grabbarnas familj och stans poliskår. Han skjuter även polisen Dwayne (Chris Cooper). Den unge advokaten Jake Brigance (Matthew McConaughey) känner Hailey sedan tidigare och går med på att försvara honom vilket gör att han riskerar både sitt och sin familjs liv då Ku Klux Klan är ute efter hämnd.

Mitt val av film visade sig vara bra. Vi pratade en hel del både under och efter filmen och jag gillar verkligen när film får människor att fundera, alldeles oavsett ålder på den som ser filmen. Det här att tänka tvärtom, att tänka att den svarta våldtagna och misshandlade 10-åriga flickan istället skulle vara en ljushårig tjej med glugg mellan tänderna, hur skulle reaktionen ha varit då? Skulle det bli nån skillnad i bemötande, i sorg, i förståelse? Finns det något lyckligt slut i den här historien? Finns det någon oskyldig, finns det några vinnare alls?

Ungdomar må vara dåliga på att städa, vimsiga i huvudet, hormonstinna och allmänt förslappade men jävlar så mycket smarta tankar dom har när man skrapar lite på ytan, låter dom fundera högt och har tid att lyssna på vad dom faktiskt säger.