Etikett: Anthony Hopkins

Publicerat

THOR: RAGNARÖK

Taika Waititi är en man Marvel Studios borde vara rädda om och i brist på detta borde dom åtminstone vara tacksamma. Han är den typen av regissör som DC Comics borde leta efter med ljus och lykta (eller försöka köpa över) och den typen av snubbe som skulle kunna väcka döda till liv om han ville. Han har en spännande form av humor som vi har fått se i bland annat vampyrfilmen What we do in the shadows och jag kan inte låta bli att fundera på HUR i helskotta han lyckades få uppdraget att regissera en Marvel-film sådär mitt i alltihop?

Filmserien om Thor, om man klipper ut dom från resten av Marvel-filmerna, är otroligt svajiga tycker jag. Första filmen gillade jag inte alls men i ärlighetens namn beror det nog mest på att jag verkligen inte fattade Chris Hemsworths storhet då. Film nummer två, den som alla andra hatar, den gillade jag däremot.

Nu är det alltså dags för den tredje filmen om tajte Thor och den är verkligen som ingen annan. Här gäller det att hänga med i svängarna för alla inblandade skådespelare har verkligen kopplat på stor-charmen. Chris Hemsworth som Thor, Tom Hiddleston som Loki och Cate Blanchett gör entré som systern Hela och henne ska man banne mig inte skoja bort! DÄR är en riktig hårding alltså och jag måste säga att Blanchett gör henne jättebra även om jag alltid gärna ser någon annan i rollen när hon är i farten. Att Mark Ruffalo är så jättefin som den gröne Bruce Banner kan väl inte någon bli förvånad över?

Det finns en del minus i filmen, Karl Urban till exempel, han är ett sånt brutalt jätteminus plus att spellängden återigen – *gäsp* det är ju en superhjältefilm – är en sisådär tjugo minuter för lång. Dom där CGI-fest-slagen dessa filmer alltid slutar med kan ju göra en smått tokig.

Betygsmässigt hamnar därför Thor: Ragnarok på en svag fyra och det är helt och hållet Waititis förtjänst. Han har stoppat in en skön värme i filmen som många superhjältefilmer saknar och Chris Hemsworth visar för varje film han gör att han är på väg att bli en av dom riktigt stora – och det inte bara i byxan.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Thor och Thor: The Dark World. Jag avslutade texten med ”Nu har jag sett båda filmerna och är redo för Thor: Ragnarok som kommer 2017. Den kommer jag definitivt se på bio.” SÅ fel jag hade. Jag såg den varken på bio eller 2017.

I avsnitt 132 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del mer om Thor och hans anhang.

Publicerat

TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT

Ibland händer det att jag ser en film som transformerar mig tillbaka till en tid då ord som pretentiös, minimalistisk, gruppdynamik och åsiktskorridor inte existerade i min hjärna. Ibland händer det att jag tittar på en film som beamar mig tillbaka till en mycket yngre version av mig själv och jag älskar den känslan.

Att hänvisa till regression är verkligen både nödvändigt och av godo när man ser en film som Transformers: The Last Knight. Enligt Sigmund Freud är regression ”ett slags försvarsmekanism som leder till en tillfällig eller långvarig återgång (regress) av jaget till ett tidigare utvecklingsstadium, vilket föredrages framför att behöva hantera oacceptabla impulser på ett mer vuxet vis.”

Oacceptabla impulser. Ett mer vuxet vis. Jadu. När den där jättestora blåröda transformersroboten visar sig för första gången i bild och säger med sin omisskännliga mörka röst ”I AM OPTIMUS PRIME” så kan jag försöka hantera mina oacceptabla impulser på ett vuxet vis hur mycket jag vill för det gååååår bara inte. Det stockar sig i halsen. Håret på armarna reser sig, det går en hemtrevlig rysning längs ryggraden och jag känner mig som 11 år igen. Fine fine Optimus!

Fan vad jag älskar den här världen med svinstora robotar, coola metalliska småljud, tuffa bilar som åker i sedvanliga Michael Bay-karavaner genom karga landskap, den där härliga mixen av CGI och vanliga miljöer, en manlig huvudperson (Mark Wahlberg) som gör sitt jobb, en kvinnlig huvudperson (Vivian, spelad av Laura Haddock) som kanske inte genomgått en total morfos sen Megan Fox:s minishortsdagar 2007 MEN i Michael Bay-mått mätt är skillnaden ENORM. Vivian är tro´t eller ej både smart OCH utbildad och även om hon hånas för detta i filmen så tråkas hon även för att hon klär sig som en strippa. Hur man än gör blir det fel, alltså, typ??

Anthony Hopkins knäcker extra som överklassbritt, Josh Duhamel är tillbaka i matchen igen efter att ha pausat sig själv i Trans4mers – Age of extinction och den annars så lättomtyckta Stanley Tucci drog den makabra nitlotten och fick spela den medeltida Merlin i beklagansvärd peruk och tröttmössepåsar under ögonen.

Att manuset är allt annat än rättat med rödpenna är en sak. Att historien känns berättad av ett gäng holkbrukare en annan. Men hur illa det än är med dom filmiska kvalitéerna så sitter jag nästan och bölar filmen igenom och då når filmen fram och in ÄVEN om det enbart handlar om att jag har en reptilcrush på jätterobotar. Jag erkänner mig besegrad, jag kan inte bete mig vuxet och se filmen för det mish-mash den faktiskt är – jag gillar den här skiten och jag står för det. Jag är kanske inte Optimus Prime men jag är försvarare av dom som behöver min hjälp och i detta fall kallas dom transformers.

I avsnitt 95 av Snacka om film går jag loss och pratar en hel del om just denna film. Because I can.

Publicerat

Veckans varulv: THE WOLFMAN

Okej, varulvsfilmer är en tacksam genre på många sätt. Det går att göra rätt okej filmer i denna genre med bra idéer och sparsam budget OCH det går att göra formidabel smörja även om man har ett sydamerikanskt lands BNP att sätta sprätt på.

När dagens film skulle göras dammade man av en klassisk berättelse som är byggd på filmen Wolf man från 1941, den med Lon Chaney Jr i huvudrollen. Curt Sidomaks originalmanus återanvändes endast med viss bearbetning av David Self och Andrew Kevin Walker (nä, inte den fotbollsspelande Idol-vinnaren). Huvudrollerna i dagens film spelas av Benicio del Toro och Anthony Hopkins som är far och son och befinner sig i ett maffigt slott i brittiska staden Blackmoore år 1891.

Anthony Hopkins bjussar på ett magnifikt gråvitt skägg och han ser sjukt mys-farbror:ig ut. Benicio del Toro gör allt som står i hans makt för att få fason på sin del av den här sörjan och Emily Blunt skrider omkring i klänning och gör väl inte direkt bort sig men jag tror heller inte hon är speciellt stolt över filmen.

Eftersom jag nyligen sett En amerikansk varulv i London som gjordes nästan exakt trettio år före The Wolfman kan jag inte låta bli att jämföra just förvandlingsscenerna och dom är jäkligt lika. Det zoomas in på exakt samma saker, fötter som växer, tänder, käkar, händer och det är inte ett dugg bättre här än det var i John Landis film från 1981 och det säger mer om Landis film än om The Wolfman.

Summa summarum så är det här ungefär lika intressant som att kolla på när någon annan spelar TV-spel. Det känns som att ALLT är gjort i en dator, som att ingenting är på riktigt. Och då blir man inte rädd. Ju.

Publicerat

BLACKWAY

Det är konstigt, men ibland behövs det inte många sekunder av en förtext för att få en dålig vibb av en film och oftast är det både en korrekt vibb OCH en vibb som inte släpper.

Blackway är en film som är den första engelskspråkiga filmen på lääääänge som har samma dialogproblem som man brukar säga att svenska filmer ofta har. Det känns liksom krystat. Jag tror inte en enda sekund på det Julia Stiles rollfigur Lillian säger. Eller hur hon säger det. Jag tror inte på det hon gör heller förresten.

Blackway är alltså en snubbe, spelad av Ray Liotta (NEJÄRDETSANT? SPELAR HAN SKURKEN? VAAA???), som smyger omkring i skogarna och stalkar Lillian i hennes hus. Hans beteende är tydligen inget nytt i stan, inte ens sheriffen har stake nog att göra nåt åt det när Lillian anmäler detta, hans enda lösning är att hon ska sälja huset så fort hon kan och flytta från stan. Jaha? Det är ju ett troligt svar från en sheriff. Han tipsar sedan henne om att besöka en arbetsplats i andra änden av stan för DÄR finns det nån som kan hjälpa henne. WHAT?? Allt är så fullkomligt o-troligt, den där vibben hade rätt och står uppställd med rak rygg, gör honnör och skriker med hög röst  ”YES MAM, THANK YOU MAM!”

Anthony Hopkins är totalt felcastad, Alexander Ludwig är också helt fel PLUS att hans karaktär är otroligt infantilt skriven, Julia Stiles är obegripligt kass och nej, Ray Liotta är inte fel i sin roll men det måste vara tröttsamt att tvingas spela samma roll gång på gång på gång…

Daniel Alfredson har regisserat filmen och jag undrar om han är nöjd med slutresultatet? Mitt stalltips är….nej.

Publicerat

Stephen King-tisdag: HJÄRTAN I ATLANTIS (2001)

Det känns så himla konstigt. Jag såg den här filmen i söndags, bara en timme innan världspressen prånglade ut den ytterst sorgliga nyheten att Anton Yelchin dött i en bilolycka blott 27 år gammal. I dagens film spelar nämligen en 12-årig Anton en av huvudrollerna och det var en av hans allra första roller.

Stephen King gav ut en bok 1999 som hette (och heter) Hearts in Atlantis och 2001 kom den till Sverige och fick namnet Hjärtan i Atlantis. Den består av fem noveller som på rätt vaga sätt är sammankopplade med varandra men det är den första novellen Låga män i gula rockar (Low men in yellow coats) som dagens film är baserad på.

Filmen handlar om Robert ”Bobby”  Garfield (Yelchin) som bor med sin mamma (Hope Davis) som är änka och som inte riktigt verkar känna för att vara mamma fullt ut. Hon känns betydligt mer egoistisk än mammor på 50-60-talet brukar gestaltas på film men utan att vara ”elak”.

För att få ihop ekonomin hyr hon ut en del av huset till en gammal och lite mystisk man vid namn Ted Brautigan (Anthony Hopkins) och han och Bobby kommer varandra nära. Eftersom Bobby aldrig får vare sig veckopeng, leksaker eller ens födelsedagspresenter av sin mamma nappar han på erbjudandet Ted ger honom, att tjäna en dollar i veckan mot att han läser tidningen högt för den halvblinde mannen. Men Bobby är en smart liten kille, han inser att det är alldeles för lättförtjänta pengar och frågar Ted what´s the catch? Jo, det var ju en grej till. Han vill att Bobby ska hålla koll efter ”låga män”, män som på nåt sätt är ute efter honom.

Den som har läst Kings fantasyserie Det mörka tornet känner kanske igen namnet Ted Brautigan? Han är nämligen med även där. Jag har inte läst vare sig den eller Hjärtan i Atlantis men efter att ha sett denna film blev jag i alla fall lite sugen på den senare.

Det här är kanske ingen film som fastnar hos mig men den är mysig på samma sätt som till exempel Stand by me. Dom spelar lite i samma division (men Stand by me är en mycket bättre film). Sen är det alltid najs att få se David Morse, han spelar Bobby den äldre och är inte med så mycket i filmen men bättre lite än inget alls.

Men det jag tar med mig mest från filmen är det där hatet jag känner för döden. Så ofta så fullständigt onödigt. Sov gott Anton.

 

 

 

Nästa tisdag är det Stephen King-tajm igen! Tjoho va eller hur?!

Publicerat

MISCONDUCT

Typiskt. Det är kvinnorna i den här filmen som gör dom bästa skådespelarinsatserna men syns dom på affischen? Självklart icke. Men jag ska försöka ta det från början.

Denning, den stenrika ägaren av ett läkemedelsföretag (spelad av Anthony Hopkins, 79 år) har en blond söt flickvän vid namn Emily  (Malin Åkerman, 38 år). Inget konstigt med det. Ska bara ta en paus och kräkas lite nu. Strax tillbaka.

Hej. Sådärja. Okej då kör vi. Juristen Ben (Josh Duhamel) håller på att medvetet jobba ihjäl sig och man kan anta att det beror på dels att han vill klättra på karriärsstegen och dels för att han inte vill vara hemma hos frun Charlotte (Alice Eve), för dom verkar ha allt annat än lajbans tillsammans. Bens chef (Al Pacino) är urtypen av en skrupellös advokathöjdare med uppspärrade ögon och svindyra gadgets och han bryr sig inte så mycket om sina anställda OM det inte är så att dom kan inbringa en galet massa pengar. Och det kan Ben. Han kan nämligen sätta dit läkemedelssnubben Denning med hjälp av inside information han fått av sin före detta flickvän. Ja precis. Det är Emily. Det är film, allt är så jävla enkelt då.

Men hur enkelt det än är och hur mycket man än köper vissa glapp i manus så får det tamejfan inte bli dumt – och det blir det här. Jättedumt. Jag är bara så förtjust i denna genre, vill så gärna att det ska bli sådär vibrerande härligt smart spännande som rättegångsthrillers kan vara men nej….nej nej nej….den här filmen är inget av detta.

Det som räddar filmen från det allra lägsta betyget är Malin Åkerman som gör sin sexiga blondin skönt sliskig och Alice Eve vars blick är så jävla läbbig!

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THOR och THOR: THE DARK WORLD

För att vara en MARVEL-lover tyckte jag osedvanligt illa om Thor när jag såg den på bio i maj 2011. Jag tyckte faktiskt den var då pass dålig att jag inte såg Thor: The Dark World när den kom 2013 och jag har alldeles medvetet lyckats undvika den sedan dess.

Konstigt egentligen. Det är inte likt mig att inte ens ge filmen en chans även om den luktar skrutt lång väg. Jag ser ju så mycket annan crap, bara att få se MARVEL-loggan borde locka mer än typ Sharknado 2 kan man tycka. Och ja, det kan man med rätta tycka.

Nu när The Nerd Bird-Cecilia har drabbats av värsta Avengers-klådan och ser MARVEL-filmer som om det inte fanns en morgondag gav hon mig en spark i baken till detta inlägg. Nu jävlar ska jag grotta ner mig i Thor-filmerna! Jag ska se om den första och jag ska se den andra och jag ska se dom direkt efter varandra så jag kan jämföra på ett rättvist sätt. SÅ får det bli. Mooooooot Asgååååååård!

Jag behöver bara se tjugo minuter av Thor för att inse att min smak inte ändrats nämnvärt under dom senaste fyra åren. Det är urbota tråkigt. Det är mediokra effekter. Det är så mycket guldiga saker som är så dåligt animerade att jag blir förbannad. Krydda det med Sir Anthony Hopkins som TALAR högt med MAGSTÖD och spänner (upp) ögonen i nån icke existerande bluescreenfigur för att verkligen VISA exakt vad han tänker och känner och att han är en STOR man, en GUD till och med! Han är ju Oden, krigens och skaldekonstens gud.

Enligt Wikipedia hade Oden flera andra namn, ett var Gangleri som betyder ”Den färdtrötte”. Det låter ungefär lika fjösigt som Hopkins ser ut med lapp för öga, störig uppsyn och detta teatraliska utspel. Regissör Kenneth Branagh måste ha kommit i brallan mången gång under dessa inspelningsdagar.

Nathalie Portman är bra som forskaren Jane Foster och Stellan Skarsgård är superstabil som astrofysikern Erik Selvig. Idris Elba är Heimdall och är med för lite (han är alltid med för lite vad han än är med i) och hur mycket jag än högaktar Tom Hiddleston så tar det en stund innan jag helt och fullt accepterar honom som elaka Loki. Han har helt enkelt för snälla ögon.

Alla filmens scener som utspelar sig på jorden gör mig lycklig. Dom är toppen! Humorn funkar, det är jättesnyggt och coolt på alla sätt och vis. Men självklart kommer det ett men och i detta fall är det stort. Filmen utspelar sig nämligen så sjuuuuukt mycket uppe i denna gudavärld och då tappar den mig helt. Jag sonar ut helt. Det känns som att jag sitter och tittar på någon som spelar TV-spel. Det är säkerligen jättekul att vara inne i spelet men att vara passiv iakttagare…..gäsp. Att Thor The TV-spel inte heller är särskilt visuellt imponerande gör inte saker och ting bättre direkt, det är liksom….fjuttigt. Billigt. B. Kenneth Branagh är säkerligen bra på många saker men att knyta ihop säcken på en superhjältefilm är INTE en av dom.

115 minuter kändes som 300 och nu är det dags för film nummer 2.

Jag behöver bara se en kvart för att känna att Thor: The Dark World är betydligt mer ”min grej” än förra Thor-filmen.  Branagh är utbytt mot en TV-serie-regissör som heter Alan Taylor som har ett gäng Sex and the City, Sopranos och Game of Thrones-avsnitt på sitt CV (och nu även Terminator: Genisys) och ALLT är av någon anledning snyggare. Effekterna sitter där dom ska, det är en mycket ”klarare” bild, ljudet är mullrigare och samtliga skådespelare pratar aningens lugnare men det märks störst skillnad på Sir Anthony. Det är också väsentligt färre Gud-hit-och-dit-tjafs-scener och ingen kunde vara gladare än jag för det.

Rene Russo får lite mer plats som Frigga, Thors styvmamma, Lokis fostermamma och biologisk mamma till Balder, Hermod och Höder. (Tanke #1: en mash-up mellan nordisk mytologi och Game of Thrones vore rätt coolt och att Friggas oäkte son skulle vara….Hodor.) (Tanke#2:  det lite hoppigt mellan dessa svenska och engelska stavningar av namnen men ja….wtf…så får det bli)

Rent manusmässigt känns kanske denna film svagare än den första men vad gör det när jag blir underhållen? Jag svär inte inombords en enda gång. Jag tittar och känner att 112 minuter är 112 minuter, som vanligt liite för långt, liiite för många utdragna fajter men sammantaget – som Har du inte sett den-Erik skulle ha uttryckt det: Helt okej! Och om jag ska vara helt igenom ärlig, filmens sista minut är så JÄVLA bra att betyget nästan är uppe och nosar på en extra fiffilura.

Sådärja. Mission Accomplished! Nu har jag sett båda filmerna och är redo för Thor: Ragnarok som kommer 2017. Den kommer jag definitivt se på bio.

THOR (när jag såg den 2011)

THOR (när jag såg den 2015)

THOR: THE DARK WORLD

Här är Cecilias texter och Thor och Thor: The Dark World. Vi hade inte riiiiktigt samma filmiska upplevelser, to say the least.

 

Publicerat

NÄR LAMMEN TYSTNAR

Det börjar redan vid joggingturen. Agent Clarice Starling (Jodie Foster) springer genom skog och mark med avundsvärt lätta steg och trots att tröjan vittnar om grav transpiration är hon knappt andfådd när hon mitt i löparrundan blir inkallad till möte med FBI-chefen Jack Crawford (Scott Glenn).

Seriemördaren ”Buffalo Bill” är på fri fot och FBI misstänker att den inspärrade ökända psykiatern och tillika mördarkannibalen Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) skulle kunna ge en korrekt gärningsmannaprofil och Crawford vill skicka FBI-eleven Starling på sitt livs första, största och otäckaste uppdrag i karriären – en tripp till fängelse och ett möte med Dr Lecter.

Det är tjugotre år sedan jag såg När lammen tystnar första gången. Det var en stämning i salongen som jag inte känt av sen dess, en tung tystnad, en spänning som nästan gick att ta på. Jag har varken förr eller senare hört en skock människor andas i takt på samma sätt, det gick att skära i luften med smörkniv. Att se filmen hemma blir naturligtvis inte samma sak, dels för att jag redan sett den, dels för att det inte går att jämföra ett vardagsrum med en fullsatt biosalong hur gärna många än försöker.

När lammen tystnar är en film som spelar i samma liga som Seven tycker jag, båda är liksom larger-than-life-thrillers. Första gången man ser dessa filmer tappar man hakan och ingenting blir sig likt igen och alla tittningar efter det får en att älska film som historieberättarmedium än mer än man gjorde innan.

Jag lägger mig platt, jag gör det. Vad jag än tycker om Anthony Hopkins överspelarfasoner nuförtiden, Hannibal Lecter är hans paradroll och många generationer framöver kommer minnas honom såhär. Jodie Foster är också helt lysande som unga Clarice, hon känns så himla självklar. Hade filmen kommit nu hade hon varit en feministikon med sin stil, sitt sätt och yrkesval, i början på nittiotalet var det inte alls samma diskussioner. Kanske är det därför filmen fortfarande håller så bra, att den känns lika stark nu som då.

Det är en komplex liten film, det finns mer att fundera över än vad ögonen först ser. Eller så är det världens mest tok-strejta thriller och jag vill göra den större än den är. Skitisamma. Det är en kanonfilm!

När jag såg filmen 1991:

När jag såg filmen 2014:

 

Publicerat

NOAH

Noah är en svårbedömd film. Den är visuellt vacker – ibland. Den är svintråkig – ibland. Den är storslagen – ibland. Den är skrattretande – ibland. Russel Crowe som Noah är mer lik Ulf Lundell än Ulf Lundell själv – ibland.

Filmen är så lång att jag tvivlar på att den någonsin kommer ta slut och det är stenmonster som ser ut att vara gjorda av Ray Harryhausen himself, alltså något som var modernt i början på 70-talet och för att vara based on a true story tror jag ungefär noll procent på historien.

För mig precis som för många andra spelar det roll att filmen är regisserad av Darren Aronofsky. Härliga Darren med filmer som Requiem for a dream, Black Swan och The Wrestler i bagaget, självklart är det intressant att se vad han kan göra med en biblisk historia som den om Noah och hans ark. Eller? Nä, precis, SÅ himla intressant var det nämligen inte. Jag struntade i att se den på bio till och med, ungefär SÅ pepp var jag, men hade det inte varit Darren Aronofsky bakom spakarna hade jag aldrig valt att se den, inte frivilligt i alla fall.

Filmens plus är påkostade effekter och bitvis riktigt bra skådespelarinsatser. Emma Watson, Logan Lerman och Russel Crowe sticker ut ur mängden.

Filmens minus är resten. Handlingen, meningslösheten i att skriva ett manus om detta och slöseriet med pengar att filma skiten samt – för egen del – slöseriet med tid att titta på´t.

Visst är det modigt av Darren Aronofsky att köra storslalom mellan filmgenres och visst, nu kan han bocka av bibliskt actionäventyr i sin anteckningsbok (och inte skämmas alltför mycket för slutresultatet) men jag ser fram emot nästa film, vad ska det bli? Nåt härligt, knasigt, udda, oberäkneligt? Ja. Troligtvis. Det är ju Darren vi snackar om.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: HANNIBAL

När NBC gör en TV-serie baserad på Thomas Harris bok Red Dragon så visar dom upp en hel del mod tycker jag.

På frågan ”Vem är Hannibal Lecter på film” tror jag utan överdrift att i princip alla skulle svara Anthony Hopkins.  Jag tror inte jättemånga skulle svara Gaspard Ulliel från Hannibal Rising eller Brian Cox från Manhunter, jag tror helt enkelt att den Hannibal Lecter vi alla minns är en tunnhårig, genomslug, svinläcklig, kroppsdelshungrig, välutbildad och inlåst Anthony Hopkins som smackande väser Clariiiiiiice från fängelsecellen med dom runda lufthålen. Därför tycker jag det är modigt av NBC att ge psykopatkannibalrollen Lecter till ingen mindre än Mads Mikkelsen. Det är så udda att jag inte ens förstår hur dom tänker.

Jag sätter mig ner för att titta på första säsongen av serien för jag vill verkligen fatta och jag fattar även om det tar en stund. Mads Mikkelsen kan spela äcklig – också. Hugh Dancy, Lawrence Fishbourne och Caroline Dhavernas gör sitt allra bästa för att sätta trovärdighet till sina karaktärer och dom lyckas tillräckligt för att göra första säsongen sevärd. Jag får dock lite American Psycho-komplex-vibbar av serien, kanske beror det på just Hannibal himself, för han skulle lika gärna kunna heta Patrick Bateman och ha huvudrollen i en remake av just den filmen. Det är samma psychovibbar. Samma dyra kostymer. Samma snygga långa män som gestaltar ondska.

Jag tittar, inte med pur glädje och inte med ren leda utan med kritiska Mads-ögon. Det här är helt okej men kanske inte så mycket mer och en säsong två kommer jag inte att se.

Serien:

Mads:

Publicerat

HITCHCOCK

Trivia är en ganska kul grej. Att ta reda på värdelöst vetande om människor kan skänka mig stor glädje och även om glädjen till synes bara är kortvarig så fastnar en del av informationen nånstans i hjärnan och kan tas fram när det behövs som bäst, typ när det spelas TP och jag är i desperat behov av den sista tårtbiten.

Vissa människors trivia är såklart bra mycket mer intressanta än andra men jag undrar om jag inte hittat trivians totala lågvattenmärke i filmen Hitchcocks regissör Sacha Gervasi.

”His mother is Canadian who lives in London and Toronto” är den information jag hittar om honom på hans Imdb-sida. Klickar jag vidare kan jag läsa att han var trummis i bandet Bush innan bandet blev känt och att han var den sista som intervjuade dvärgen Hervé Villechaize innan denne tog sitt liv 1993. Att han har en dotter med Ginger Spice Geri Halliwell visste jag sedan innan, Bluebell Madonna. Men erkänn att det är torftig info!

Jag undrar hur det kom sig att just denne Gervasi-man fick chansen att regissera den här filmen. Hitchcock måste ändå räknas som nån form av ”storfilm” och jag tror inte direkt den var gratis att göra. Sir Anthony Hopkins ikläder sig inte rollen som glufsande tjockis utan pröjs, inte ens om tjockisen heter Alfred Hitchcock. Helen Mirren går inte gratis med på att spruta in så mycket botox i området mellan överläppen och näsan att det enbart är morrhåren som fattas för att hon ska kunna ta en roll i musikalen Cats. Scarlett Johansson går mest omkring och är mysig som Janet Leigh och Jessica Biel kan inte gestalta något annat på film än den mänskliga versionen av en animerad disneyflicka men ingen av dom lyfter ett finger för mindre än en shitload av dollars.

Usch, jag vet att jag låter grinig nu men jag är det faktiskt inte. Skenet bedrar. Jag hade nämligen NOLL förväntningar på månadens filmspanarfilm annat än att kanske få sova gott en stund och sett till mina förväntningar så överraskade filmen på ett positivt sätt. Jag hade en trevlig stund i biosalongen men nu när det gått några dagar måste jag säga att känslan av filmen svalnat betänkligt. Varför? Jag vet inte. Kanske för att filmen var ytlig och tveksamt filmad, kanske för att Anthony Hopkins inte direkt briljerade med sina påklistrade extrakilon och plutande läppar, kanske för att filmen känns väldigt otydlig. Vem ingår i den typiska målgruppen? Vi i Filmspanarna borde rimligtvis göra det då Hitchcock handlar om inspelningen av Psycho, en film som dom flesta  filmintresserade har sett både en och två gånger men jag tror inte jag kommer att få läsa så värst många hyllningar från mina filmspanarvänner idag.

Helen Mirren och Scarlett Johansson är dom som ger filmen det där lilla extra som gör att den blir godkänd i mina ögon, samt scenerna från själva filminspelningen. Jag hade gärna sett att filmen haft mer fokus på detta. Nu blev det lite tjosanhejsan över alltihop och det är inte så man skapar en filmklassiker. Alfred Hitchcock visste det, Sacha Gervasi har ingen aning.

Läs gärna mina filmspanarkollegors recensioner av filmen: Filmparadiset,  Fripps filmrevyer, Har du inte sett den,  Jojjenito, Mode+Film,  Plox, Rörliga bilder och tryckta ord och The Velvet Café.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: OMSTART

Den här månadens tema kommer lägligt både i datum och ämne. Temat är omstart och som vanligt står det oss filmspanare fritt att tolka detta precis som vi vill.

Imorgon är det årets sista dag, en dag som brukar mana till omstartstankar på många plan och så även för mig. Jag funderar på livet, på den jag som lever här just nu och den jag som fanns förut, på händelser, resor, relationer, uppenbarelser, tankar som förändrat mig – och på film såklart!

Film är och har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och fram tills att jag startade den här bloggen skrev jag upp alla filmer jag såg i en filmbok (se bild). Noga antecknade jag filmens titel, både den svenska och original, huvudrollsskådespelarna, hur många gånger jag sett filmen, om jag såg den på bio, video, TV, DVD eller flyg, betyg såklart och vem jag såg filmen med.

Därför har jag dagen till ära bläddrat fram till just den här tiden i boken för tjugo år sedan när 1992 skulle bli 1993. Jag tänkte nämligen försöka göra en lista med filmer från 1992-1993 som jag skulle vilja se remakes av. Finns det ens några? Klart det gör. Helst av allt skulle jag ju vilja att mina utvalda filmer gick upp på bio igen i original men det är en utopi. Det kryllar inte av nya filmidéer, remakes är inne och luften är fri. Jag får önska preciiiis vad jag vill.

Håll i dig, här kommer lite skön nostalgi med filmer jag tror skulle kunna berättas ännu ett varv och ganska bra dessutom.

 

5. Bodyguard.

Det var Kevin Costner och Whitney Huston som fick Sverige – och världen – att vallfärda till biograferna när det begav sig. Skulle den göras nu skulle jag vilja se Channing Tatum som Frank Farmer och Rihanna som Rachel Marron. Otippat? Ja, kanske det. Jag må avsky Rihanna som sångerska men hon var den enda som agerade vettigt i Battleship och Channing Tatum är alltid Channing Tatum. Han ska bli pappa förresten. Bara en sån sak.

 

 

4. Sommersby.

Det här är en film som slår en riktig romantisk-ledsen-sträng i mig. Jag har sett Richard Gere och Jodie Foster i detta tunga kärleksdramat många gånger och historien håller. Michael Fassbender och Jessica Chastain skulle bli ett kanonpar eller varför inte en repris från Drive: Carey Mulligan och Ryan Gosling?

 

 

3. Strictly Ballroom.

Har man gjort filmer som Romeo + Julia, Australia, Moulin Rouge och snart The Great Gatsby så är det kanske inte så konstigt att Baz Luhrmanns dansdrama Strictly Ballroom kommit lite i skymundan. Det är totalt oförtjänt för det är en MYCKET bra film. Ska det göras en remake så önskar jag såklart att Baz själv står bakom kameran och castar han rätt kille i huvudrollen. Paul Mercurio var toppen men han blev ingen stor stjärna. Jag skulle vilja se Logan Lerman!

 

 

 

2. Kalifornia.

Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovney var unga, skitiga och snygga och historien välskriven och spännande. Det här kan göras igen. Emma Watson hade kunnat få den kvinnliga huvudrollen tycker jag och med Haley Joel Osment som skäggig (?) mördare kunde remaken bli riktigt härligt udda.

 

 

 

1. Återstoden av dagen.

Jag vet, det är på gränsen till att häda men ja, det skulle kunna funka med en remake av den här fantastiska filmen nu. Jag tror inte att varken Anthony Hopkins eller Emma Thompson lockar den yngre generationen till att leta upp filmen och det är så synd, det är en sån hjärtskärande historia och den måste föras vidare. Att en remake skulle bli en fullpoängare för mig är en omöjlighet men vad spelar det för roll? Jag tänker på baaaarnen och jag vill se Ang Lee regissera.

 

Klicka gärna vidare in på dom andra filmspanarnas bloggar och läs deras vinkling på temat: Addepladdes filmblogg, Except fear, Filmitch, Flmr filmblogg,  Fripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.