Etikett: Anthony Lapaglia

Publicerat

HOLDING THE MAN

Under senhösten 1995 befann jag mig en månad i Australien. Tidigare samma år hade en roman publicerats, en roman med titeln Holding the man, skriven av Timothy Conigrave. Jag sprang en hel del i bokaffärer i alla städerna jag besökte och såg den karakteristiska boken med två suddiga män på framsidan precis överallt. Självklart köpte jag den och givetvis läste jag den. Det visade sig att boken var en biografi och att författaren själv dött bara månader efter att den kommit ut i handeln, i sviterna av Aids-relaterade sjukdomar.

Historien handlar om Timothys liv med start 1976 när han som sjuttonåring går på en katolsk pojkskola och förälskar sig John Caleo, lagkaptenen i skolans amerikanska fotbollslag. Det var en kärlekshistoria som höll i sig i över femton år och innefattar allt ifrån den fumliga och osäkra starten, till att skolan vill bestraffa dom, till föräldrarnas reaktioner när dom inser att sönerna är homosexuella och därmed gör något olagligt. Det pendlar mellan härlig förälskelse, motgångar, tjafs, otrohet, bråk och det faktum att dom båda efter många år tillsammans testade positivt för HIV.

Boken var underbar. Jag läste ut den på bara några dagar och den står fortfarande i bokhyllan och pryder sin plats. Filmen har lite skavanker. Ryan Corr som spelar Timothy Conigrave är visserligen bara 26 år när ska spela 17-årige Timothy men han ser alldeles för gammal ut för att jag ska köpa ”skolpojkdelen” av filmen. Craig Stott som spelar John Caleo funkar inte så mycket bättre han som ung men KANSKE att deras båda eländiga peruker är det som förstör allra mest.

Annars berättas den i grunden fina men samtidigt mörka historien lättvindigt och enkelt, den dryga två timmar långa speltiden känns inte speciellt lång, man hänger på och känner både med och för dom båda unga männen. Och Sarah Snook i rollen som kompisen Pepe är ett stort plus, hon är ofta grädden på moset i filmer. Mer roller till Sarah Snook om jag får välja! Anthony LaPaglia spelar Johns pappa och jag hoppas att den riktiga pappan lever och tvingas se filmen.

Det gör ont att se Holding the man, jag blir ledsen, förbannad och nästan helt slut. Det gör ont på samma sätt som att se Torka aldrig tårar utan handskar. Att se verkligheten utan försköning gör ofta ont och att se inskränkta föräldrar som inte älskar sina barn förbehållslöst gör mig galen. Homofobi är en åsikt och personlighetsdrag jag har noll respekt för. Noll.

Kärlek är livet, livet är kärlek.

Filmen finns att se på Netflix!

Publicerat

ANNABELLE: CREATION

Svenske regissören David F. Sandberg gjorde den finfina skräckisen Lights out förra året och nu har Hollywood gett honom förnyat förtroende med prequelen till Annabelle från 2015. Mitt hat mot porslinsdockor kände inga gränser redan innan denna film och jag kan inte säga att jag blivit mer tålmodig efteråt. Vad är det för jävla påhitt egentligen? Porslinsdockor? Bääääähh! Fi fan. Grisäckligt.

Om det är någonting David F. Sandberg är bra på så är det att använda sig av inte bara musik för att få oss som tittar i rätt stämning utan även ljud. Andra ljud. Alla ljud. Kontrasten mellan oljud och tystnad till exempel. Otroligt smart gjort och det är dessa fingerfärdigheter som gör att den här filmen helt klart blir sevärd trots ett manus som kanske inte förtjänar en Oscarsnominering direkt.

Skådisarna sköter sig, effekterna är bra och trots att jump scares känns himla mycket 2015 så funkar dom även här. Jag höll på att skita ner mig rejält ett par gånger och mer än så kan man inte begära av en skräckfilm.

I årets Halloweenavsnitt i podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om just denna film. Sugen på att lyssna? Klicka här.

Publicerat

Stephen King-tisdag: TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT (2014)

Finns det något som heter Det Perfekta Äktenskapet? OM det finns och det skulle skrivas om det i nån glossy tidning så skulle Darcy och Bob Anderson (Joan Allen och Anthony LaPaglia) kunna agera poster-couple.

Dom har varit tillsammans hela livet och är väl nånstans i 57-60-års-åldern skulle jag tro med tanke på åldern på barnen. Tre barn blev det, två söner och en dotter, välartade, stadgade, schyssta. Dom är så pass omtänksamma att dom till och med ordnar en fest för att kunna hylla sina föräldrar. Fint så man dör lite inombords.

Självklart förstår jag att allt inte står rätt till med denna lilla familjen, att det kommer dyka upp surt smolk i glädjebägaren, att det ligger både en liten hund, räv och schizofren lurifax begraven MEN i det här fallet är jag glad att jag inte läst Stephen Kings novell med samma namn som finns i boken Full Dark, No Stars. Jag är glad att jag inte tagit reda på nån info alls faktiskt. Även om jag fattar premisserna så blir filmen sjukt spännande när jag inte på förhand vet allt. Alltså, den ÄR sjuuuukt spännande. Och samtidigt, jag erkänner, jag får himla ont i magen också. Det här med att bli grundlurad av en familjemedlem ligger lite för nära mitt privatliv för att jag ska kunna titta och tänka att det ”bara är en film”.

Joan Allen har stramat till ansiktet en del och jag tycker det är synd, det gör att hon har vissa svårigheter att uttrycka känslor med just den kroppsdel man ser oftast och mest i närbild. Tänka sig, biologiskt nervgift har EN nackdel i alla fall, vad än alla injektionsfans försöker tuta i oss skeptiker.

 

 

 

Lite kuriosa för den intresserade.
När Kings bok Full Dark, No Stars kom ut 2010 bekostade bokförlaget en filmtrailer för varje novell i boken, alltså fyra stycken. Trailern som gjordes för A good marriage regisserades av Tomas Nordström och Henrik Gyllenskiöld och det var Tomas Nordström själv som hade huvudrollen. En svensk remake kanske vore kul?

Publicerat

KLIENTEN

På min lilla promenad nedför filmminnenas finaste kullerstensgator har nu turen kommit till en stor favorit från 1994: Klienten. Den här filmen lärde mig två saker, att uppskatta mellangul väggfärg samt det menlösa i att röka om man inte sitter på golvet och gör det.

John Grishams sidvändare blev film, jag var småkär i Tommy Lee Jones och hängde på låset – och pajjade nagelbanden under biobesöket. Maken till spännande film ser man sällan och jag minns att större delen av fingertopparna var köttmos när jag gick från salongen. Jag minns lite annat från filmen med även om det mest är fragment och det var med skräckblandad förtjusning som jag radade upp familjen i soffan för att se på ”en riktig bra film”.

Att sälja in en film på det sättet är alltid vanskligt. Förväntningarna kan antingen trissas upp (mamma är en filmnisse, hon har koll på vad som är bra och vad vi gillar) eller sänkas till något bortom räddning (Vad är det som är bra med DET HÄR´RÅ? Hallååå, jag går in till mig och kollar på typ…Glee!) och samtidigt är jag livrädd för egen del att förstöra ett riktigt fint filmminne genom att åter besöka den.

Nu har den här filmen en klar fördel när det gäller att se den med tonårsbarn: en tonåring i huvudrollen. Det gör liksom saken liiiite enklart. Det är inte en källardörr med sjutton hänglås som ska forceras, det är en svängdörrar a la värsta Clintan-saloonen. Jag skulle ljuga om jag sa att det tar mer än en minut att komma in i filmen för det gör det inte, varken för mig eller mina medtittare. Direkt förstår vi att nånting jävligt jobbigt kommer hända Mark (Brad Renfro) och hans lillebror Ricky (David Speck) när dom sitter där i gruset i skogsbrynet och tjyvröker mammans cigaretter. En stor svart bil närmar sig, en stor man fäster en slang till avgasröret och småkillarna lägger ihop ett och ett. Mannen tänker ta sitt liv och aldrig i livet att dom kan titta på och se det hända utan att ingripa. Att mannen i bilen är advokat och vet mer om ett omtalat mord än vad som är bra för hans eget bästa tar en stund för Mark att få reda på och sättet på vilket han får informationen har han antagligen inte önskat sig i sina värsta mardrömmar.

Mark och hans bror hamnar i smeten trots att dom bara ville väl och smeten blir kletigare och ondare och vidrigare än vad någon kunnat tro. Med delar av maffian flåsandes i nacken blir livet rätt jobbigt för Mark och för lillebror Ricky får allt en helt annan vändning. Dom bor med sin mamma (Mary-Louise Parker) i en husvagn och hon kämpar i motvind med det mesta. Det här var inget hon behövde som topping på pizzan, inte alls, men Mark är van att vara mannen i huset och han är en driftig liten kille som på egen hand hittar en advokat som ställer upp och hjälper honom.  Reggie Love (Susan Sarandon) är en kvinna med skinn på näsan och hon är precis den Mark behöver.

Det jag minns bäst från när jag såg filmen första gången är Susan Sarandons hem. Färgerna, böckerna, sofforna och mattan på vilken hon sätter sig när hon ska ”smygröka” och dela en cigg med unge herr Mark. Fan vad mysigt det ser ut att sitta på golvet och röka! Jag tänker mig samma scenario men att hon hade suttit i soffan och det hade inte funkat alls, då hade det blivit äckligt. Då hade jag fått känslan av nikotingula fingrar och kvarglömda fimpar bland soffkuddar och inrökta textilier. En golvrökare utstrålar kaxighet, lite skön-flum sådär och pratar gärna känslor, konst och musik. Fördomarna lever sitt eget liv i min skalle och jag blir småsugen på att tända en Blå Blend och prata karmatankar med någon likasinnad, något som inte har hänt sen 80-talet då jag fortfarande trodde att mentholen i Blå Blend hade samma smak som After Eight.

Klienten är en film som faktiskt är lika bra som boken, om inte snäppet ännu bättre. Klienten är också en film som tål en omtittning men med förbehållet att det gått bra många år så man inte minns varenda scen. Välspelat är det, Susan Sarandon och Tommy Lee Jones som högdjuren, Brad Renfro (som tyvärr inte lever längre) som Mark och Anthony LaPaglia som Barry ”Blade” Muldano med riktig åttiotalsblank gigolokostym utan varken skjorta eller t-shirt under. Det finns ingenting att klaga på med filmen, både jag och barnen satt som förstenade i två timmar men jag fick inte den där sista ståfräskänslan som premiärtitten gav mig. Men det gör inget. Jag är nöjd. Röksugen och nöjd.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.