Jag var arbetslös en period i mitten på nittiotalet. Jag gick till Arbetsförmedlingen och stämplade, hämtade Platsjournalen, sökte vartenda jobb jag var det minsta kvalificerad för men det var inte nog. Eftersom jag jobbat inom hemtjänsten tvingades jag söka alla jobb inom kategorin vård, alla, annars skulle jag nekas A-kassa. Jag använde mitt sunda förnuft och sökte inte arbeten som krävde sjuksköterskeutbildning eller högre men det var inte nog. Jag stängdes av. Anledningen var att jag vägrade söka jobb som narkossköterska på Södersjukhuset. Jag hade således inte aktivt sökt dom jobb jag tilldelades av Arbetsförmedlingen och då skulle jag inga pengar ha.
Skådespelarna i Atlantic Rim hade nog samma typ av arbetsförmedlare på sina respektive arbetsförmedlingar, enda skillnaden var att när dom sökte jobb dom var underkvalificerade för så sa arbetsgivaren ja. Och där stod dom. Förvånade och nervösa från första arbetsdagen till den sista.
När jag ser Atlantic Rim slår dig mig hur FRUKTANSVÄRT bra Pacific Rim är. Filmer som dessa som redan på manusstadiet pendlar mellan soptunna och lövtunn sörja är ingen enkel match att göra bra. Det krävs kvalificerat folk bakom varje spak. Atlantic Rim har lika många spakar som Pacific Rim men betydligt fler stackare som ska sköta grejerna.
Rätt man/kvinna på rätt plats, det är så simpelt egentligen – för alla utom på arbetsförmedlingen.
