Etikett: Antoine Fuqua

Publicerat

THE EQUALIZER 2

Denzel Washington är tillbaka som hämndens mästare Robert McCall och Antoine Fuqua repriserar regissörsrollen. Alla som gillade första The Equalizer kommer således inte bli besvikna.

Själv gav jag första filmen en stabil tvåa, och när jag läser min text från 2014 konstaterar jag att väldigt mycket är samma lika nu.

”Sen är det alla dessa övertydliga nu-tar-vi-det-en-gång-till-scener. Först händer det något (A), typ nån dör (B). Sen ska A filmas i slowmotion så att man inte kan missa att A faktiskt sker och att B blir resultatet av A. Sen kommer en “polis” och tittar igenom bilder från brottsplatsen och ser den döde B samtidigt som det klipps till slowmotionscenerna A så att vi återigen får se B bli mördad – SOM OM VI KUNNAT MISSA DET FÖRSTA GÅNGEN????

Med ovan nämnda faiblesse i åtanke är det klart filmjäveln blir lång. Den är lång så lång så lång MEN jag har min spaning i åtanke och det är den som håller mig vaken. Spaningen lyder “Denzel Washington springer aldrig på film”. Och så sant som det är sagt även i denna film, Denzel GÅR från mordplatser, han GÅR från sprängda byggnader, han GÅR ikapp bilar, han GÅR och gömmer sig. Och han GÅR i slowmo såklart. ”

Precis som John Wick och John Wick 2  (med Keanu) i mångt och mycket är samma film så är även The Equalizer ett karbonpapper mellan en kassako till en annan. För det är klart att den här filmen blev gjord när den första gick så bra och det är klart att den här filmen inte är sämre än den första. Nu känner vi ju Robert McCall lite mer, förstår hans agenda och kan heja på när han brukar övervåld på en annan nivå. Kanske? Eventuellt?

För egen del kändes det så i alla fall. Jag gillade den här filmen mer än första ÄVEN om dom är väldigt lika varandra. Dagsformen kanske krävde en hämnarrulle av rang? Ja, kanske det. Sen gillar jag scenen när Denzel öppnar en färgburk. Han har bra handlag med öppnaren. Det är alltid ett plus.

Publicerat

SOUTHPAW

Det finns en filmgenre som jag av födsel och ohejdad vana är mycket svag för och det är boxningsfilmer.

Det är nåt med den där ledsna (oftast) underdoggen, killen (oftast) som befinner sig på botten och som inte kan nå toppen utan att slå sig fram, upp och någon annan på käften. Det är nåt med boxningslokaler som får mig att vilja inreda mitt hem som Dirty Joe´s Gym i Harlem (hittipånamn men skulle kunna finnas i verkligheten) med tegelväggar, gaffatejpade säckar, välanvända päronbollar, rostiga plåtgrejer på väggarna och nån livsklok gubbe i skägg som sitter på en pall iklädd gamla gympabrallor med revärer, såna som ger hipsterpojkar halvfjång. Byxorna alltså, inte gubben i sig.

Jag visste ingenting om Southpaw innan jag satte mig på den stenhårda biografstolen igår kväll, ingenting annat än dom bilder jag sett på Jake Gyllenhaals superdeffade kropp och det berättar ju föga om handlingen. Jag är glad för min ovetskap. Jag är rätt säker på att jag hade tyckt filmen var sämre om jag vetat vad som väntade mig, åt vilket håll historien skulle svänga. Nu satt jag mest och tänkte ATT något pissigt skulle hända men inte VAD.

Jake Gyllenhaal spelar alltså mannen med det på gränsen till patetiskt fantasilösa superamerikanska namnet Billy Hope. Han är en boxare, en vinnare, obesegrad i 43 matcher på raken. Han är gift med Maureen (Rachel McAdams), en kvinna som verkar vara bra men som också verkar leva för att curla sin snubbe. Han har sannolikt förlorat både en och två hjärnceller i ringen, han verkar liksom rätt van vid att bli slagen i ansiktet. Tillsammans har dom dottern Leila (Oona Laurence), en glasögonprydd liten tjej med fötterna på jorden.

Vad som händer familjen kommer antagligen stå i varenda recension (det står även på den treradiga filmförklaringen på ImdB) men den informationen kommer ingen få här. Jag hoppas att du går och ser filmen UTAN att ta reda på nåt alls och definitivt UTAN att se trailern. Jag såg den inatt när jag kom hem och jag är otroligt glad att jag inte kom till biografen med den i bakhuvudet. Den är nämligen värsta sortens trailer, den som visar en kortversion av hela jäkla filmen!

Trots att jag tycker filmen är väldans bra så finns det en del som hamnar på minus. Klippningen till exempel, den är jättekonstig i vissa scener. Jag vet inte om det är meningen att man ska fylla i luckor och tänka själv eller om filmmakarna bara gjort det lätt för sig. Jag har upplevt samma klipp-problem i flera av regissören Antoine Fuqua´s filmer (The Equalizer, Shooter och Olympus has fallen till exempel) och jag tycker det är synd. Det är nämligen det som skulle göra filmen som mest känslosam som klippts bort.

Nu kan jag säga att det inte är nåt problem med känslosamheten som helhet i den här filmen – inte för mig i alla fall. Sista tjugo minuterna rinner tårarna oavbrutet och jag får nästan (jag sa nästan) samma känsla som i slutfajten mellan Rocky och Ivan Drago i Rocky IV. Det är så mycket som står på spel, så mycket mer än att ”bara” vinna matchen.

Många kommer säkert referera till denna film som ”gammal skåpmat” och visst, jag köper det. Det osar mycket Rocky, en del The Wrestler och ja, det går nog att klämma in uns av varenda känd boxningsfilm som producerats om man vill det men samtidigt tycker jag den känns fräsch. Jake Gyllenhaal porträtterar Billy på ett sätt som kanskekanskekanske kan ge honom en Oscarsnominering, Rachel McAdams gör sin Maureen så långt ifrån Ani Bezzerides (i True Detective) att det knappt går att fatta att det är samma skådespelare och med dottern Oona Laurence har vi sett en ny stjärna födas.

Jag känner mig som om Billy fått in en riktig vänsterkrog rätt över näsbenet. Jag är banne mig golvad. Härligt. Biosommaren 2015 fortsätter leverera!

Jag fick sällskap av Movies-Noir-Christian på visningen. Klicka här för att läsa hans tankar om filmen. Även Fripps filmrevyer-Henke var med. Hans recension hittas här.

Publicerat

Fredagsfemman #153

5. Den obegripliga beiga mastodontpremiärdagen

Storfilmen Birdman, Mommy som blev publikens favorit på Stockholms Filmfestival, en hämndlysten Liam Neeson för tredje gången gillt (?) i Taken 3 och Unbroken som har nästa superstjärnan Jack O´Connell i huvudrollen, regisseras av Angelina Jolie och manus skrivet av bland annat bröderna Coen. Jag borde ha andnöd vid det här laget, jag borde kunna ge takykardi ett ansikte, jag borde ha en liten bibba biobiljetter i plånboken och fyra höjdarkvällar i biomörkret att se fram emot. Men nej. Jag känner mig helt likgiltig för alla dessa fyra filmer. Helt. Och jag fattar inte varför. Finns det nån därute som är pepp, som känner motsatsen eller som kan få mig på bättre tankar möjligtvis?

.

.

.

4. Tom Hardy

Bildgoogla honom. Kommentarer överflödiga. Vilken kameleont.

.

.

.

.

3. Peppen på filmer gjorda av totalbeiga regissörer

Jag ser jättemycket fram emot Southpaw, filmen där Jake Gyllenhaal gjort en totalförvandling jämfört med den undernärde gnagaren han spelade i Nightcrawler. Här är han biff. Han är jättebiff. Boxarbiff. Tyvärr är den regisserad av Antoine Fuqua, det får mig att dra öronen åt mig och bli lite…rädd. Det är inte den mest stabile av regissörer det där. Men jag blir mer rädd när det gäller Accidental Love. Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen i även denna film men det finns ett stort MEN här och han heter David O. Russell. David O. Russell är den nu levande regissören som jag har minst förtroende för. Jag har så låga tankar om honom att jag nästan blir förbannad, ja, förbannad på folk som upprepande gånger ger honom oscarsnomineringar för Bästa Regi. Ha, det är fan ett HÅN. HAN ÄR INTE VÄRD DET! SLUTA MED DET!

.

.

.

2. Hahaha….Guldbaggen alltså.

Jag sitter här och fnissar mig kissnödig. Samtidigt som jag försöker smälta guldbaggenomineringarna lägger Guldbaggens egen facebooksida upp en ”puff” för Guldbaggeboxen. Jag citerar: ”En rykande färsk dvd-samling med kvinnliga, debuterande långfilmsregissörer från de senaste tre åren – Lisa Aschan, Gabriela Pichler och Anna Odell. Fun facts: guldbaggestatistiken för bästa film, regi och manus de senaste fem åren visar att 80 procent gått till kvinnor och 20 procent till män.” Men håll i hatten för här kommer ytterligare en ”fun fact”: 2015 är vi tillbaka på Hedenhös tid igen. 0% kvinnor, 100% män.

.

.

.

.

1. Filmspanarna fyller 3!

För tre år sedan träffades några filmbloggare i ett källarrum på en restaurang i Gamla Stan. Främlingar med endast ett gemensamt: en kärlek för film. Nu såhär tre år senare träffas filmbloggarna fortfarande i ett källarrum på en restaurang i Gamla Stan, vi har samma kärlek för film men vi känner varandra betydligt bättre än vi gjorde då. Imorgon fyller Filmspanarna tre år och det tycker jag vi hurrar för. Hurra! Hurra! Hurra vad vi är braaaaa! Och vi firar med att gemensamt se en riktig kanonfilm *hosthostkrax*, det ska bli finemangs tycker jag!

.

.

Publicerat

THE EQUALIZER

Det här med att få veto när det gäller filmval, att efter en halvtimme kunna få säga stoppåbelägg, nu byter vi film, är ett väldigt schysst erbjudande att få när det vankas filmkväll. Denna gången gällde det dock inte riktigt när det kom till kritan.

Henke satt och mös så förträffligt framför den hårdkokta Denzel Washington i filmen The Equalizer och trots att jag är inte världsbäst på att läsa mellan raderna så förstår jag att ”faaan va cool han är” och ”kolla alltså, han kommer dööööda honom och han har inte ens vapen!” och ”han är stenhård Denzel, stenhård!” är värdeladdade uttalanden som gör det omöjligt för mig att föreslå ett filmbyte till  The trip to Italy.

Fast i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag samtidigt var lite nyfiken på filmen. Visst måste den vara bättre än den verkade till en början, visste måste den det? Väl? Inte kan det vara så att när alla är döda efter tjugo minuter så är filmen slut? Eller när vi pausar efter en timme och tjugo minuter och jag ser att det nästan är EN TIMME kvar men typ ingenting av storyn. Jag såg nog ut som ett frågetecken då.

Regissören Antoine Fuqua har gjort filmer som Tears of the sun (2/5), King Arthur (1/5), Training Day (1/5 + 3/5) och Olympus has fallen (2/5). I mitt huvud blandade jag ihop honom med regissören till Tropa de Elite men det var ju helt fel. Hur som helst är Fuqua (uppenbarligen) ingen favvoregissör för mig och det smärtar att det är just han som ska regissera Jake Gyllenhaals nästa film, boxarrullen Southpaw. Fuqua har en nästan osund  förkärlek för slowmotionscener och hur cool Denzel än ser ut när han kommer gåendes med sina långa älgkliv runt ett hörn i slowmo, gärna i regn också, så är det rätt tradigt fjärde, femte, sjätte, tionde gången det händer.

Sen är det alla dessa övertydliga nu-tar-vi-det-en-gång-till-scener. Först händer det något (A), typ nån dör (B). Sen ska A filmas i slowmotion så att man inte kan missa att A faktiskt sker och att B blir resultatet av A. Sen kommer en ”polis” och tittar igenom bilder från brottsplatsen och ser den döde B samtidigt som det klipps till slowmotionscenerna A så att vi återigen får se B bli mördad – SOM OM VI KUNNAT MISSA DET FÖRSTA GÅNGEN????

Med ovan nämnda faiblesse i åtanke är det klart filmjäveln blir lång. Den är lång så lång så lång MEN jag har min spaning i åtanke och det är den som håller mig vaken. Spaningen lyder ”Denzel Washington springer aldrig på film”. Och så sant som det är sagt även i denna film, Denzel GÅR från mordplatser, han GÅR från sprängda byggnader, han GÅR ikapp bilar, han GÅR och gömmer sig. Och han GÅR i slowmo såklart. Men sen kommer den, scenen jag aldrig trodde mig få se. Tamejtusan, Denzel SPRINGER! Han tar fyra snabba steg ”av språngmarschkaraktär” och jag jublar lite. Jag undrar hur mycket extra filmbolaget fått punga ut med för att han skulle gå med på denna förnedrande once in a lifetime-aktivitet.

Denzel Washingtons Robert McCall behövde 132 minuter för att få grejerna gjorda i den här filmen. Hade Gerard Butler haft huvudrollen hade filmen klockat in på 125 minuter och John Rambo hade fixat det på actionexemplariska 89. Längden har i detta fall en tämligen stor betydelse. Filmen håller nämligen inte, storyn är lövtunn, karaktärerna är karikatyrer och det blir aldrig spännande. Att dom ”hemliga poliserna”, ryssarna, hallikarna, bovarna ringer varandra och deras riktiga namn lyses upp på mobilskärmarna med STOOORA LÄTTLÄÄÄÄSTA BOKSTÄÄÄÄVER, dom zoomas in, alltså det är ju skrattretande. Den östeuropeiska halliken heter SLAVI. Kom igen, Slavi?

Filmen är vad jag förstår inspirerad av en TV-serie från 80-talet med samma namn, men som på svenska hette McCall. Serien har 7,7 i betyg på IMDb, dagens film har 7,4. Kan vi komma överens om nu att IMDb-betygen är ett skämt?

Att jag inte ger The Equalizer det lägsta betyget beror på två saker: Denzel Washington ÄR stenhård här, han är svincool. Samtidigt är han som ängeln (Cary Grant) i The Bishop´s Wife, han går runt och är snäll mot dom snälla hela tiden, han ställer upp på alla, oavbrutet. Cool och snäll är en bra kombo. Att han även är en iskall mördare väljer jag att bortse ifrån just nu.

Henke och Steffo har också sett filmen, samtidigt men på olika platser i Sverige.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLYMPUS HAS FALLEN VS WHITE HOUSE DOWN

Det här med att två filmer med i princip identisk story produceras samtidigt är långt ifrån något nytt fenomen. Dante’s Peak och Volcano, The Prestige och The Illusionist, Truman Show och EDTv, Antz och A bug´s Life, World Trade Center och United 93, Wyatt Earp och Tombstone, Friends with benefits och No strings attached, Red Planet och Mission to Mars, och dom två Snövit-filmerna som kom förra året är bara ett axplock av siamesiska tvillingfilmer som med ett kirurgiskt ingrepp delats i tu och getts olika premiärdatum.

Strax före sommaren kom Olympus has fallen, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Strax efter sommaren kom White House Down, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Spännande va? Ja, jag tyckte det. Jag tyckte det kunde vara spännande att jämföra filmerna, se om den finns nån stor skillnad, nån liten skillnad….nån….skillnad?

Så nu beger jag mig in i macholand i sammanlagt fyra timmar och tjugo minuter. Det återstår att se om jag är en klokare kvinna när jag kommer ut på andra sidan.

”Mustang, this is Full Top, I´m bringing out the full package.”

Det är nåt speciellt med livvakter som pratar i öronsnäckor, eller talar i gåtor och tror att vi inte förstår. Men det är klart jag förstår. Full Top, det är ju presidentens livvakt Mike Banning himself (Gerard Butler) och the full package inget annat än president Benjamin Asher (Aaron Eckhart). Mustang däremot, den filuren är kanske lite luddig.

Olympus has fallen börjar bra. En självsäker Banning är presidentens närmaste man, dom är så nära att dom till och med tränar boxning tillsammans. Men så händer en tragisk olycka och varken Banning eller presidenten blir riktigt sig själva igen.

Jag känner en behaglig medmänsklighet med president Asher och jag är medveten om att filmmakarna planterat händelser för att få mig att känna just såhär. När filmens verkliga handling drar igång och nordkoreaner bombar halva Washington sönder och samman och tar presidenten som gisslan så är det klart att allting känns aningens vidrigare om presidenten känns som en trevlig man, vilket han gör, det är ju Aaron Eckhart.

Nåja. Koreanerna hardcorejävlas, Gerard Butler kickar rumpa och filmen tuffar på i ett betydligt trevligare tempo än jag föreställt mig. Okej, dom visuella effekterna har en del övrigt att önska men dom är tillräckligt bra för att ses på vanlig TV. Hur dom hade funkat på bio törs jag inte tänka på.

Antoine Fuqua har regisserat filmen och jag kan utan överdrift säga att han är en av dom regissörer som har lägst snittbetyg på på min blogg (Training day och King Arthur). Jag tycker den här filmen är ett uppkast….*bröööööl*…..fel ord, jag menar uppsving jämfört med hans andra filmer som jag sett, vilket i och för sig inte säger så mycket. White House Down däremot, den är regisserad av katastroffilmernas okrönte konung Roland Emmerich och hans betygssnitt hos mig är betydligt högre (2012, The day after tomorrow, Godzilla, Independence day). I och med detta höjs förväntningarna åtminstone vad gäller effekterna ett par snäpp.

Men så börjar filmen med tre tecknade helikoptrar som formationsflyger in över Washington och jag får en sur smak i munnen. Att ”klippa in” helikoptrar-som-inte-finns i filmsekvenser har gjorts (som det känns) miljooooontals gånger förut och många gånger utan att jag tänkt på att det är fordon ditlagda i efterbearbetningen. Här är det jättetydligt fel och det ser billigt ur. Det är ju Roland Emmerich! tänker jag och blir ännu surare. Han gjorde ju finfina påkostade effektfilmer redan i mitten på 90-talet, borde det inte vara ÄNNU coolare filmer nu? Jag jämför med scenen i Seinfeld när George köpt Jon Voight´s car och han är ute och åker med Jerry. Bakgrunden. Kulissen. Det kekkiga. Det som knappt funkade i en TV-serie 1994 är banne mig inte verkligare i White House Down.

Men det är kanske skitisamma förresten. White House Down funkar nämligen helt okej som tidsfördriv och underhållning om man gillar Channing Tatum. Jamie Foxx är nämligen inget vidare som president Sawyer så hans närvaro hjälper föga. Channing Tatum däremot, han gör det han ska. Han är Cale, en frånskild man som kämpat i krigets Afghanistan och som nu söker sitt drömjobb: att jobba för Secret Service i Vita huset.

Han befinner sig alltså i Vita Huset för att gå på jobbintervju när det exploderar för första gången och med sig har han dottern Emily (Joey King), en liten tjej som är fullkomligt uppfylld och jätteintresserad av allt som har med presidenten och det stora vita huset att göra. Det är en hobby som känns aaaaanings påklistrad men det behövdes kanske för att få ihop den allt annat än logiska handlingen? För det är klart att Cale kommer till presidentens undsättning och att Emily har specialkunskaper om byggnaden dom befinner sig i. Alla kunskap är bra men viss kunskap kan rädda liv.

Joey King är för övrigt en tjej att lägga på minnet. Hon var med i The Conjuring, World Invasion: Battle Los Angeles, Crazy Stupid Love och  The Dark Knight Rises men framförallt var hon rösten till finaste lilla Katie i Horton. Maggie Gyllenhaal har också en tämligen stor roll i filmen men annars är the gubbigt värre. James Woods, Richard Jenkins, Foxx, Tatum och en drös av manliga vita terroristdrägg.

Jag hade en rätt trevlig stund med hela det här gänget, aningens trevligare än med Olympus has fallen men det är kantboll på betygen här. En stark tvåa mot en svag trea blir betyget. Skillnaderna är alltså varken många, stora eller speciellt viktiga. Det tog många timmars filmtittande och mycket skriven text för att komma fram till det som på förhand var alldeles givet.

Olympus has fallen

White House Down

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: KUNG ARTHUR

När jag såg den här filmen på bio höll jag på att självantända av aggressioner. Maken till dålig film, maken till undermåliga skådespelarprestationer, maken till USEL berättad historia om Kung Arthur, hans riddare kring runda bordet och den där Guinevere. Och nu tvingar jag mig själv att se om eländet enbart för att specialstudera Mads Mikkelsens sporadiska närvaro.

Jag är en idiot.

Jag försöker fokusera på nåt som är bra när jag ser filmen men det enda jag kan komma på är att det är kul att Magdalena Graaf döpt sina mellansöner till Lancelot och Tristan och att det är lite synd att minsta sonen Charlie inte fick heta Gawain, Galahad eller Bors.

Filmen är precis lika dålig nu som då och Mads nuna hjälper inte ett skit.

Undvik!

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

Veckans Berenger: TRAINING DAY

En enda gång i mitt liv har jag med mina bara händer, fötter och uppdämd aggression haft sönder en nyinköpt DVD-film. Jag tänker inte skylla mitt beteende på någon annan men jag kan säga så mycket som att 1.  hen visste vilka knappar som kunde tryckas på för att göra mig skitarg 2. jag vet med skön säkerhet att detta aldrig kunna hända nu  och 3. ska jag paja en film så ska jag banne mig göra det med en riktig skitrulle så hey, jag valde rätt!

Jodå, precis så är det. Jag såg filmen i mitten på 2000-talet och tyckte den sög. Den sög på precis alla sätt jag kunde tänka mig. Jag tyckte den var totalt överflödig, den dröp av banal testosteron, jag tyckte Ethan Hawke var lungsiktigt blek och att Denzel Washington tryckt i femmans växel utan att använda koppling, jag nästan skämdes över honom. Att Tom Berenger var med minns jag bara vagt.

Vad är det då som fått mig att tänka om och ge Training Day en chans till, förutom att den platsar i Veckans Berenger-temat? Jo, allt beror på End of watch, på att jag gillade den och att den filmens regissör och manusförfattare David Ayer även skrivit manus till Training Day. Jag är heller inte dummare än att jag fattar att jag kan ändra uppfattning och att det faktiskt är helt okej att göra det – åt båda håll.

Alonzo Harris (Denzel Washington) är inte den schysstaste av människor och inte den ärligaste av polismän. Jake Hoyt (Ethan Hawke) däremot, han är knappt torr bakom öronen (i alla fall i jämförelse med Alonzo) och för honom gör man antingen rätt eller fel, det finns ingen  gråzon. Skulle det framkomma att det finns en gråzon så är det ingenting han accepterar. Han vill bara göra rätt för sig, få sin lön, klättra på karriärstegen och komma hem till frun och lilla dottern på kvällen.Tom Berenger spelar Stan Gursky och jag tycker verkligen att han är med alldeles för lite. Filmen hade tjänat på lite mer Berengersk fägring. Dom flesta filmer gör det.

Training Day är ingen snäll film. Den är mörk och hemsk och som en slags dekadensfest i polismiljö. Jag blir arg som fan men inte så arg att jag bryter sönder ännu en DVD-skiva. Jag kan hantera mina känslor och jag kan tänka det är bara på film fast jag fattar rent logiskt att det inte alls bara är på film. Klart det finns korrumperade poliser precis som det finns dito banktjänstemän, cykelbud, badvakter eller ICA-handlare. Hur som helst måste jag erkänna att det här ÄR en välskriven film, en tät story och att jag hade ganska fel sist.

När jag såg filmen 2005

När jag såg filmen 2012