Det skulle aldrig falla mig in att recensera en japansk film jag sett utan text eller en tysk eller fransk även om jag kanske skulle förstå nåt ord här och där när det gäller dom två sistnämnda språken. Men nu ska jag skriva om en brittisk otextad film som jag knappt förstod alls och det känns jätteflummigt.
Redan vid förtexterna började jag skratta, fan det lät som Mupparna, som ett låtsasspråk enäggstvillingar kan hitta på som bara dom förstår (bodde i närheten av två såna pojkar som barn). Jag blir lite irriterad, herregud det är ju engelska, hur svårt kan det vara liksom? Det visade sig vara svårt. Riktigt jävla ordentligt svårt. Grötig förortsbrittisk slang är inte min kopp thé.
Elliot James Langridge som John är filmens stora behållning tycker jag. Han och dans-scenerna. Musiken är ganska mysig och dansen ser befriande skön ut. Men resten, vad filmen egentligen handlade om….ja….jag är ledsen men jag vet faktiskt inte riktigt. Ramberättelsen hängde jag med på men då jag missade 97% (eller mer) av dialogen är det på gränsen till orättvist att ens ge filmen ett betyg.
Jag tror filmen hade funkat väldigt mycket bättre med text men jag är tveksam till om den hade kommit upp i godkänd nivå trots allt. En svag tvåa känns därmed rimlig. Högre än jag upplevde den på bio och aningens lägre än jag hade tyckt under mer normala omständigheter.
Sista chansen att se Northern soul på Stockholms filmfestival är ikväll kl 18.30. För mer info och biljetter, klicka här.
Jag såg filmen på filmspanarträffen i lördags. Om/när fler filmspanare skriver om filmen kommer länkarna hamna här.