Det är klart att det är som julafton att få se Rocky Balboa på film igen! Fan alltså, jag får försöka svälja ner den där gråtklumpen i halsen varannan sekund för att inte bryta ihop fullständigt men det är det värt. Jag sväljer och sväljer. Hej Rocky! Jag har saknat dig!
Rocky Balboa har blivit gammal. Han har varit med om en hel del och det syns och märks. Jag märker att dom tidigare Rocky-filmerna liksom snabbspolas i mitt huvud för att komma i fas, alla stora upplevelser, sorger, vinster, kärlek och träningstimmar. Det är nåt alldeles speciellt med den där rollfiguren, han är så ”på riktigt” som en rollfigur kan bli och det känns som att ingen filmkaraktär betyder lika mycket för Sylvester Stallone som Rocky gör. Dom har ju liksom följts åt ett tag, fyrtio år för att vara exakt. Nästan hela mitt liv.
I den här filmen är det dock inte Rocky som är huvudperson, inte på pappret i alla fall. Creed handlar (naturligtvis) om Apollo Creeds son Adonis (Michael B. Jordan) som aldrig hann träffa sin pappa men som hela sitt liv har boxats – men kanske inte alltid i en boxningsring. Efter ett liv i samhällets utkant vill han satsa helhjärtat på boxningen och letar upp sin pappas antagonist och vän Rocky för att förhoppningsvis få en personlig tränare som kan sina saker.
Det finns mycket med filmen att nämna på plussidan. Känslan är en sak, färgerna, Philadelphias bakgator och interiören i träningslokalen en annan. Tänk att få köpa en gammal ingrodd boxningslokal och ha den som bostad! Jag skulle inte ändra ett dugg, ställa in en stor knallröd soffa bara, det räcker. Och kanske vädra ett halvår.
Självklart slår hjärtat extra hårt alla scener med Rocky i bild, det är då filmen liksom bränner till. Två scener blev riktigt jobbiga (en på sjukhuset samt den som utspelar sig i omklädningsrummet och inkluderar broschyrer), då rann tårarna i en strid ström nedför kinderna. Lika bra som dessa scener är lika skrattretande farsartad skitdålig är (nästan) slutscenen, den med motorcyklar som åker på bakhjulet som extra krydda. Filmen känns överlag ganska ojämn och – som vanligt – lite för lång med sina 133 minuter.
Regissören Ryan Coogler regisserade Michael B. Jordan i sin förra film Fruitvale Station från 2013 men Michael har hunnit göra två filmer sen dess varav Fantastic Four är den senaste. Coogler är en duktig regissör, inget snack om den saken. Han lyckas bra med Creed och jag känner mig riktigt nöjd. Betygsmässigt pendlar filmen mellan en trea och en fyra med ett par fem-plus-scener och en riktig kalkon. Trean jag ger är kanske liiiite snål men den är stark och nu är jag jättepepp på Creed II, filmen som GIVETVIS kommer bli av!
Vill du höra mer om den här filmen kan du lyssna på Snacka om film, avsnitt 22. Där pratar både jag och Steffo om den. Eller pratar är kanske fel ord, vi kärleksbombar den!
