Året är 1984 och med postern till Purple Rain ger Prince kulören lila ett ansikte.
När man som tonåring gick och såg filmen vad det lite fler attiraljer man för alltid kommer förknippa det lille musikaliske geniet från Minneapolis med. Rejäl kråsskjorta till exempel. Oljeindränkt naken och extremtajt torso är en annan. Lockigt hår som inte rör sig i motorcykelvind är en tredje. Den perfekt ansade mustaschen en fjärde. En kliniskt ren lila motorcykel och högklackade mansskor som femma och sexa. Det sistnämnda blev lite en grej hela hans karriär igenom. Är man 1,57 lång och man kanske det känns viktigt. Jag vet inte. Jag skulle bli 1,93 med hans skor.
Purple Rain var en skiva som spelades väldigt mycket i mitt flickrum och detta trots att Prince egentligen inte var någon storfavvo för mig då. Men precis som med Bowie, Springsteen, Madonna och Queen så tror jag vi alla har en favoritlåt som alltid funkar även om artisterna i sig inte är ens största favoriter. Min favoritlåt med Prince heter When doves cry och den finns med på Purple Rain-skivan OCH givetvis i filmen.
I Purple Rain spelar Prince The Kid, en ung kille med musikdrömmar som bor hemma hos en hustrumisshandlande far och en misshandlad mor. Med vuxna ögon förstår jag varför The Kid är så jävla känslomässigt avtrubbad och avstängd men som tolvåring tyckte jag BARA att han var ”dum i huvvet”. Han träffar på söta Apollonia (Apollonia Kotero) som även hon drömmer om att stå på scen och dom inleder en romans som inte känns det minsta schysst.
The Kid är en douchebag av Guds nåde men Apollonia kämpar och charmar på och försöker på alla sätt hon kan att bete sig snällt men ändå snärja honom. Vad får hon tillbaka? Skit, bara skit. Den där lille lila sprätten beter sig som en idiot. Behandlar henne som bajs och i en scen slår han henne till och med. Apollonia säger ifrån till slut men samtidigt är det här en film från 1984, den slutar inte i moll. Kärleksfilmer av detta slag gör sällan det. Men The Kid förtjänar inte kärlek så som han beter sig ÄVEN om det ”är synd” om honom som växt upp i ett kärlekslöst hem.
Fan. Orka vara så förstående jämt. Orka vara tålmodig. Orka analysera. Det är ingen lag som säger att det är okej att vara elak bara för att man blivit utsatt för skit, väx upp för fan och var snäll mot dom snälla. Skräm inte bort dom som bryr sig. The Kid är verkligen INTE en rollfigur det är lätt att tycka om. Han må vara hur ”cool” han vill, jag genomskådar den lille fan.
Det är svårt att se Purple Rain utan att baka in nostalgifaktorn. Musiken är så härlig, axelvaddskavajerna likaså. Det finns så mycket att älska med den här filmen om man är en 80-tals-fanatiker som jag och filmen kan verkligen ses som ett tidsdokument över en tid som flytt. Det faktum att Prince så sorgligt dog 21 april 2016 ligger dessutom som en sordin över hela filmen. 57 år blev han. Jag kan inte låta bli att fundera på vad han skulle ha kunnat skapa framöver om han inte stoppat i sig för mycket Fentanyl. ”En oavsiktlig överdos” enligt Wikipedia. I Purple Rain är han 26 och har hela världen framför sina fötter.
The Kid. Prince. Prince. The Kid. Spelar han sig själv? Ja. Kanske.
